Min egen minneslund

Av , , Bli först att kommentera 38

P1000321

I dessa tider när många av oss flyttar bort och runt finns inte alltid den ”självklara” kyrkogården i närheten. Visst skulle jag gärna – en dag som denna vilja sätta ett ljus där under björken på pappas grav. Men så kommer jag ihåg – det är ju inte där han är. Han finns närmre än så. I mina gener, i mina tankar och minnen. Och så tror jag förstås att han sitter och spelar mandolin medans han doppar fötterna i glashavet och vinkar lite till mig. Vi hedrar våra nära med ljus och varma tankar idag.

minnet

Bliv kvar hos mig. Till minnet av pappa Alvar

Av , , Bli först att kommentera 35

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Jag var kanske 10 år gammal. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. Vi var en salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstrumpeben i de halkiga småskorna när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis, efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sig Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dem aldrig från min plats på andra bänk, men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang så var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna – och så det som jag främst minns och förundras över – kantorns kreativitet – att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning för mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig – som jag där hörde för allra första gången. Det var så vackert och stämningsfullt att strupen liksom snördes ihop och en tår trängde fram. Den psalmen är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter – som var något år äldre än jag själv – tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mig ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången ”När jag änglars boning hunnit” som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes pappa just på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sig i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa – Sov gott.

Om kriget kommer

Av , , Bli först att kommentera 40

kriget

Minns med en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer….

Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. ”Pedagogiska” vuxna i bekantskapskretsen kunde under trivsamma kafferep plötsligt kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar – vad tror du om världsläget?

I kapellet var ständigt ämnen som ”den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten. Man hörde prat om ”ryssen” och om oroligheterna i Tjeckoslovakien och jag minns hur jag just den dagen var hos en kompis då kriget i Tjeckoslovakien var ett faktum. Vi hörde nyheterna från den lilla transistorradion som stod där på perstorpsplattan på köksbänken. Jag minns hur jag ångestfylld cyklade hem fort fort med bankande hjärta. Jag hade för hög fart nedför kronbyggabacken och ramlade och skrubbade upp båda mina knän. Jag var så rädd att jag ville kräkas och var helt beredd på att vi skulle behöva fly omedelbart.

Under sängen hade jag under en period en packad påse med gamla kläder – ifall vi skulle bli flyktingar. Rädslan hade triggats igång efter att jag hade läst en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan. Och varje gång viggenplanen under flygövningarna lyfte från Gunnarns militärflygplats och drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen, så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig.

Min fantasifyllda lilla värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Gunnarn – båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst – alla tycktes de lika skrämmande för en liten flicka med ovanligt livlig fantasi. Och så fort mamma var utom synhåll var jag övertygad om att Jesus kommit och hämtat alla – utom mig som var en så hemsk och dålig människa.

Som sagt – detta var i en annan tid, i ett annat sammanhang och i en liten flickas fantasivärld…

Men tänk – I vårt eget land, redan idag – men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor inom vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.

Finklädd

Av , , Bli först att kommentera 35

P1000413

P1000457

P1000573

Naturen är finklädd och pyntar sig till helg. Det stilla vita sobra, om än lite grått idag, känns värdigt och fint en helg som denna. Visar några bilder från denna helg förra året. Sänder kärlek och varma tankar till nära och kära. Önskar er alla en fin helg!

Andlös

Av , , 2 kommentarer 45

P1190085

_1190092

P1190089

Kampen fortsätter. Mellan kyla och värme, mellan ljus och mörker. Den sista sjöfågelb verkar ha lämnat sjön och nu väntar vi bara på att isen lägger. Maggoten är redan beställd!

Av , , Bli först att kommentera 28

Funderar på hur man kan pynta ute inför den kommande helgen. Ingen pumpa har vi, men det får duga med ”pumprummet”….Nej. Skämt åsido så känns det som att naturen pyntar sig själv – dag som natt – med skymningsljus, snö, stjärnglans, månljus och norrsken och alla gnistrande metallicfärger i morgonrodnaden. Jag vill själv bara tända ljus inför allt skrämmande mörker i vår tid. Det behövs ljusbärare.

_1180986

_1190007

Rodnar……

Av , , Bli först att kommentera 39

P1190074

P1190065

P1190066

Hela naturen rodnar samtidigt som det är dags för eftermiddagspromenad med Leo. Jag upphör aldrig att förundras över alla dessa färgskiftningar som ärså vackra att det värker i själen. Förberedelserna för vintern pågår för fullt och snart har alla våra vintergäster ställt upp husvagnarna och är beredda när säsongen börjar. Inne eldar jag i kaminen och Leo spanar på småfåglarna som förser sig från de olika stationerna med fågelmat. Jag kommer aldrig ifrån att det ser väldigt kallt ut att vara talgoxe och fryser nästan konstant trots en hel del värmande underhudsfett, varma kläder och rumstemperatur. Det enda vi har gemensamt för övrigt är väl att vi kör med mycket frön och bacon i den dagliga kosten.

Från mörker till ljus

Av , , Bli först att kommentera 26

metalli1

metalli2

metallic 2

P1180960

Så är den här. Årstiden som fyller mig med så blandade känslor. Men det jag älskar är ljuset, de magiska metallicfärgerna och isen. Ljuset som infinner sig, trots att årstiden är så mörk. Snön kan jag vara förutan, förutom de första två decimetrarna. Nu väntar jag bara på isläggningen. Tänk att få borra det första hålet på den första isen och invänta rödingnapp. Det är ren och skär lycka.