Höstdikt

Idag – när snöflingorna virvlar omkring där ute i gråheten – plockar jag fram ett par gamla höstdikter. Den här känns rykande aktuell trots många år på nacken.

När Hösten knackar vresigt uppå rutan
och kalla Vintern lurar där bakom min dörr
Då ryter jag: Er kan jag vara utan!!
men de bara klampar på som alltid förr

All Sommarns fröjder och Vårens grönska
de knyter in i sin mörka säck
Då blir jag frusen och börjar önska
båd Höst och Vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken –
på alla följder detta skulle få…
jag fryser hellre då om lilla baken
och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen
vill känna Våren i min frusna kropp
Få glädjas åter över sommarkjolen
och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma – låt mig snöa över
jag ska ej sörja mera över det.
För att få längta var själ behöver
det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983