Ett par fina höstdagar har övergått i vinter denna eftermiddag. Vi tog vara på den sista höstförmiddagen och åt lunch i det fria nere vid sjön. Det doftade snö. Och den kom – som utlovat kl 13.30

Som hund och katt brukar man ju säja, och det verkar stämma. Här hos oss i allafall. Vi har celebert besök av Roberts son m familj. De har en olagligt söt kattunge som får de flesta av oss att gå upp i falsett och låta extremt fåniga. Detta gäller dock ej R …eller Leo som är något mer svårflörtade. Leo älskar småtjejerna och känner sig kanske aningen sotis. De visar med all önskvärd tydlighet att de inte gillar varandra.

Mitt gamla ”katthjärta” smälter och jag försöker få husbocken att gå med på att skaffa en kisse som råttfångare, men han är ej förhandlingsbar och har i färskt minne den gången jag skaffade en överraskningskatt under kuppartade former. Min förhoppning är att innan kvällen kunna få föreviga dessa två sötnosar på en och samma bild – utan hjälp av fotomontage eller vidvinkelobjektiv. Alltså Leo och Nala

Det kära gamla barndomshemmet finns i mina tankar varje dag

Min personlige tränare, tillika terapeut och näsduk. Ja just ja. Kramdjur och värmekudde med:)

Endast en doft iskallt pudersocker landade på fjällsidan inatt. Naturen håller liksom andan inför vad som komma skall. Här på udden är det blaskigt och grått. När jag tar kikaren och sveper över det ganska färglösa landskapet ser jag en ensam och lite uppkäftigt orange asp som ensam lyser upp med sitt lövverk i det för övrigt kala och grå på fjällsidan här mitt över. Precis vad jag behövde, och en strimma energi går in genom ögats lins och fyller mig med hopp… och en tanke. Jag vill gärna vara som hon. Lite orange sådär. Och göra mitt bästa för att ge någon en liten varm eller hoppfull tanke mitt i vardagen.

Dagens pyssel efter varuinlastningen blev tre fågelautomater till våra små bevingade vänner. De verkar nöjda!

Mitt i det här vackra landskapet längs den glittrande Silvervägen ligger drivor av skräp. Hela soppåsar med blandat glas, aluminium och skräp slängs ut i farten. Det tillkommer ständigt nytt. Rätt ut genom bilfönstret bara. Eller när man stannar och sträcker på benen passar man på att ”avbörda sig” reseskräpet. Värst är det uppe vid gränsen. Vad är det för fel på folk egentligen?Skämmes! mvh Less skräpplockare.

Morgonstund här i vykortet. Den där stunden när tiden liksom står stilla för någon minut. Den tysta kampen mellan mörker och ljus, mellan dag och natt pågår. Som mest intensivt. De mest färglösa och vardagliga ting målas för ett ögonblick gyllene och värdefulla. Norrskenet lämnade arenan för några timmar sedan och månskäran tjocknar lite för varje natt nu. Tiden har sin gilla gång. Nu kryper nattens skuggor motvilligt sin kos. De – liksom jag -bländas väl av den gyllene prakten, det magiska ögonblicket då ljuset och lättnaden tar plats på arenan igen. Strax är stunden glömd, livet marscherar förbi på väg till alla göromålen. Det är bara att rätta till mössan och haka på i ledet. Men, i mitt osynliga lilla skrin av livsnödvändigheter lägger jag ned en skärva gyllene liv. Så tunt som bladguld. Det gäller att ta vara på ögonblicken, att vårda sin förmåga att fånga gyllene ögonblick i sin daggomspunna fjärilshåv av längtan. Annars blir skrinet snart tomt och själen utfattig.

Alla vi som är människor. Eller mänskliga kanske jag ska säja…Vi vet hur livet kan vara emellanåt. Vi vet att bortom sol ljus och glädje finns det som är frostigt, taggigt, smärtsamt och hårt med strida strömmar och svåra passager. Ofta ter sig livet smärtsamt vackert mitt i den där smärtan eller ångesten. Det är som om filtren är borta och allting känns mycket starkare. Man fryser, kämpar, barrikaderar sig, klamrar sig fast och försöker på olika sätt tag sig levande igenom till andra sidan. Ibland är det ett spegelblankt bottenlöst djup framför som känns oöverkomligt. Till dig, till er, till vem helst som kämpar just nu. I denna stund. I denna höst. Vilka krafter som än är i rörelse…Se dig omkring. Kanske någon kan lyssna en stund. Hålla dig flytande medans du hämtar andan. Ofta finns det en lysande boj någonstans i mörkret. Var inte rädd för att visa din svaghet och dina sår. Om du knappt orkar prata. Luta dig emot en axel som utstrålar värme och hopp.

En magisk morgon med sällsamt ljus bjöds oss i morse. Kameran tjoade från sitt fodral och äntligen hade jag en stund över för bildskapande och så tränar jag mig ju så smått i bildbehandlingsprogrammet. Varfågeln bjöd på en sprudlande konsert från den stora björken vid sjön. Jag känner mig ännu berörd. R blev lite ledsen att inte grävarn fick vara med på någon bild. Så här några timmar i efterskott känner jag nästan för att ta en egen hel bildserie på den….och på min varselgule som än en gång överträffat både sig själv och min tro på honom. Grävaren stannade tvärt häromdagen och hela mekanismen verkar vara ett mysterium. Men min privata ingenjör ger sig inte förrän han hittat felet! Kan kan ta mej tusan fixa vad som helst. Jag är varselgul av beundran! Det firar vi med en slurk eftermiddagskaffe!