Finfrämmande!

Ibland när man fastnat i Tv-soffan är det omöjligt att inte låta tankarna vandra kring all denna reklam som figurerar. I regel passar man på att byta kanal en stund för att slippa eländet. Det senaste jag reflekterade över i reklamväg var reklam för en dejtingsajt som heter ”Elitsinglar”…. Man liksom rycker till och så startar funderingarna. Vadå elit?? Vilka är kvalificerade där, och vem bestämmer normen? Blotta ordet signalerar att här exkluderas vilt. Och jag ryser lite när jag tänker på att det finns sådana bland oss vanliga dödliga som faktiskt tycker sig tillhöra en elit. Hjärnan spekulerar vilt. Är det den rikaste…smalaste….mest vältränade…snabbaste, friskaste? Den med bästa stamtavlan, generna, finaste bilen eller båten. Vilken färg eller härkomst duger? Vilken form ska det vara? Tycker mig precis se att med den finstilta osynliga skriften så står det: Bleka feta och trista, halvdeppiga fattiga bekymmerstyngda och krassliga mindre lyckade existenser göre sig icke besvär.

Med ens tycks scenariot så trist. Vad hände med spontaniteten och den blinda kärleken. Kärleken som är tålmodig och god, som tror allting, hoppas allting, och som uthärdar allting. Livet är ju ändå faktiskt som en slags loppis, en blandning av urvuxet, omodernt, nostalgi och dubletter. Det som någon annan tröttnat på är i en annans ögon en dyrbar skatt och värd att satsa på och ta med sig hem.

Jag har visserligen själv funnit min kärlek på nätet. På den mindre pretentiösa ”Mötesplatsen”, där jag för 10 år sedan som halvgammal, tilltufsad och lite olycklig specifikt sökte efter nya tjejkompisar som delade mina intressen, som fiske, musik, böcker etc. Där dök han plötsligt upp som en katt bland hermelinerna den gode R. Och eftersom jag är så svag för fina semiantika saker så hamnade han trots allt i min påse. Och vilken tur var inte det! Till dig som söker någon att älska och leva med är mitt råd. Kasta kravlistan och öppna dina sinnen. När du minst anar det ”äre gocke däre nickes”.

Denna svinkalla och sanslöst vackra morgon här i Maränglandet är det säkrast att klä sig ordentligt. Min outfit består mest av dun och ull. Lite samma stil har gårdens nötskrikor. Den gör precis som jag – drar in hakan bland dunet. Jag skulle gärna donera några par värmande ”småstövlen” till dessa barfotapippis. Men av någon outgrundlig anledning så verkar dom inte behöva det. Undrar om jag ska ta och be ingenjören förklara hur det kan komma sig…..

Som så ofta har vi två kufar intressanta världsomspännande diskussioner över frukostfilen. Sjuksköterskan och ingenjören i detta hus har nämligen ganska – för att inte säja – vitt skilda världsbilder och kunskaper som kittlas av motsträviga uppfattningar kring det mesta. En sak är säker. Tråkigt bli det aldrig. Om jag någon gång – som typ i morse – på novisvis nyfiket frågar kring något som han är ”expert” på, kan man – beroende på dagsform – få mer eller mindre pedagogiska utläggningar presenterade för sig. inte sällan görs avancerade skisser i blyerts nedtecknade på baksidan av gamla kuvert för att förtydliga sammanhangen. Skisser som för honom är solklara och för mig fullständigt obegripliga.

Dagens ämne liknade i viss mån de övriga tidigare omskrivna ämnen här i bloggen som jag har så förbålt svårt för att förstå. Ni vet mina svaga punkter: Momsen, motorvärmarklockan och kompassen. Det som var på dagens agenda var nämligen hur man kan få värmen borte kallvattnet. Sjövärme är nämligen för mig något oöverstigligt svårt att begripa. Men den smarte ingenjören kom omedelbums i sitt absoluta esse och så vidtog den märkliga lektionen som balanserade mellan pedagogiska blyertsstreck, nästintill frireligiösa liknelser och emellanåt små uppgivna gester och suckar. Däremellan från min sida insprängda svävande frågeställningar som likt fågelvingar svirrade mellan att nästan förstå, till solklart och så åter till ruta ett av obegriplighet.

Faktum är dock att det verkar fungera alldeles förträffligt vilket fortfarande är obegripligt men ytterst tacknämligt i dessa kalla vinterdagar.

-17 i morse när jag smög upp ur varma bädden för att bege mig ut i gryningsfisket. R snarkade i godan ro. Ute på isen var det krispigt och outsägligt vackert med dessa färger som varierar från ena sekunden till den andra. I ett landskap som vintertid – egentligen inte har så många färger. Den granna och feta 800g-rödingen var inte bara lysande röd utan blir också en fantastisk fredagsmiddag till oss två. Kanske dags att prova att göra ”rödingplanka” ett recept som jag har snickrat på i huvudet men som ännu ej blivit av att tillaga. Hoppas du har en fin dag där du är.

Guldfärger här i silverdalen när morgonsolen slösade med sina rosaguldiga färger på Björntoppen i morse. Kontrasternas värld. Å ena sidan fred frihet stillhet och skönhet, fast man vet att världen blöder, och den metalliska smaken av fruktan smärta och oro är så mångas vardag i dessa orostider.

Igår var Björntoppen lite fjär – som Greta Garbo. Lika gåtfull som vacker. Idag har vi lite mer grått väder. -14 i morse och smårödingen var på gång.

En lång intensiv lördag går mot sitt slut. En dag med magiskt ljus, trevligt folk och spännande action. Flygande skotrar, spännande rödingfiske och massor med glada kunder. Nu häckar vi i katapultsoffan och ser fram emot att zappa mellan fotboll sjungande kändisar och nyheter. Över alltihopa ligger en sordin av vanmakt och allvar med tanke på vad som hände i Paris igårkväll. Tacksam för fred, ett hem, trygghet och en egen säng att sova.

En morgon nere på isen i ljudlös fjällmiljö. En dimmig stilla morgon medan gryningen blir dag med pimpelspö och egna tankar är världens bästa medicin mot depp och dysterhet. Uppfriskad känner jag lust att byta färgtema i solskensrummet. Från lysande grönt till grått vintervitt och mörkrött. Inte på julevis, men lite sobrare och vintrigare sådär. Erkänner dock att jag börjar längta efter att sätta upp ljusslingor och annat som lyser upp kvällsmörkret som anländer lite tidigare för varje dag som går. Norrsken stjärneljus och månen gör dock sitt till nu när solen går på halvfart. Och sedan snön kom så blir ju allt mycket finare och ljusare även under årets mörkaste tid.

Fredagen den 13:e 2015 kommer jag att minnas som dagen då hålet var för litet för att få upp den stora rödingen. Hjärtat bultar ännu, fyra timmar senare, efter detta morgonmöte då jag fick ögonkontakt med en riktig tjockis som jag inte fick upp. Kroken raknade och den lysande rödorange fisken vände tillbaka ned i djupet. Jag känner mig hedrad som fick uppleva detta. Och rödinglunch blev det ändå. Önskar dig en riktigt fin novemberhelg med ljus och värme.