Uppesittarkväll och Julbad. Lucka 23

Av , , Bli först att kommentera 23

lucka23

Kvällen före julafton är speciell. Det är som om att klockan vill retas. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats för att fylla ut luckorna på faten som småtomtarna nallat av. Jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket och alla pysslar på med sitt.

I Vindelgransele är berggrunden full av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten för ett bad. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Håret svävar och svajar som sjögräs. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag i alla fall hur syskonen skrattar,spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan som kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älLskar när vi spelar och sjunger, och så fort han hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har syskonen med sig ett par nya Ep-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg – heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det till att ta på mig min sköna flanellpyjamas och de små röda tjocksockarna som mormor stickade till mig förra julen. Min pyjamas är ljust laxrosa med små rosenknoppsbuketter på och har lite för långa ben. Sedan ska håret torkas med hjälp av mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en slags fisk. Mamma ska fläta mig så imorgon kommer mitt hår att vara alldeles flätkrusigt. Innan jag somnar ska jag läsa ur boken om Sampo Lappelill, som jag lånade i skolbiblioteket innan jullovet.

I morgon bitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren något extra gott. Jag ska ge var sitt äpple till korna och kanske jag även vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Det är bara den sista största och vackraste luckKan kvar oöppnad i adventskalendern. Morfars kommer i morgon och Vivi och Karl-Axel med. Det kommer att bli min bästa julafton någonsin!

Dan före Dan före Dopparedan.Lucka 22

Av , , Bli först att kommentera 47

lucka22

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det ”dan före dan före dopparedan”. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som de upprätthållit i alla år – vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en egen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt iI halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar ibland skicka vykort och brev, med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan….

Pimpad och klar

Av , , 2 kommentarer 32

priset

Årets kalendervinnare kammar ju hem en sådan här skapelse. Gjord efter min mammas gamla grundrecept på marsipan. Sedan pimpad efter mitt eget tycke och smak. En av er kommer snart att få en sådan här – i en brevlåda nära dig!

Paketinkastning, Bus och Gisslandrama. Lucka 21

Av , , Bli först att kommentera 31

lucka21

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade ”Klasara”, några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sig ut och jagade inkastaren, tog honNom med sig tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sig fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg bara för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sig undan den långbente och snabbfotade morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mig, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dig…Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, fästman till Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga minnen och fina julklappar somnade man sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla med knäck.

Syskon Släktkalas och Barnasinne. Lucka 20

Av , , Bli först att kommentera 39

lucka20

Så kom äntligen kvällen då syskonen kom hem. Eftermiddagen sniglade sig fram olidligt långsamt, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod länge och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet. Väntande. Längtande.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in dittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Pappa och jag hade lagt våra pannor i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja alltför mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes – det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll, enbart genom att titta på billjusets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel så hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia, och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag även att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det i alla fall ut som om någon saktade in, och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var äntligen den långa väntan över. Glädjen brusade som sockerdricka i blodet när jag ivrigt skuttade iväg mot hallen för att möta dem i dörren.

Tid för glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa iskalla nya vackra julklappar som skulle läggas in på lillsoffan bland de andra paketen. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur så var brorsan på lekhumör efter mammas ”välkomstryggklining” direkt efter middagen. Då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen fanns under köksbänkarna som hade strategiska öppningar under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när ”Brors” kom hem (även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven) Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis på det nötta slagbordet med blåmålade ben. När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Tänk vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i alla fall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en härlig doft från en främmande och lite spännande stadsvärld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket, även till lilla mig, och så småningom kom även vår nya fina lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämningG på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns särskilt hattleken. Man behövde en hög med damhattar (fanns det gott om!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. En annan lek gick ut på att man satte på någon en ögonbindel, snurrade personen några varv och sedan skulle den försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under hakan. Det fanns många olika exempel på roliga lekar.

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber sällsamt smälte mot gommen.
Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner, fest och glädje och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag mera om i morgondagens kalenderavsnitt.

Adventseländern

Av , , 2 kommentarer 40

Nu och då får jag frågan hur det är möjligt att jag kan minnas alla dessa berättelser från min barndom och många undrar hur min barndomskalender i bloggen kommit till. Ler inombords när jag drar mig till minnes den där julen då jag hade tre spelningar på Hotell Silverhatten under adventstiden och funderade på vad jag skulle kunna använda för mellansnack mellan sångerna. Jag dammade av några svaga julminnen skrev upp dem som stolpar på ett papper medans jag förberedde mig och lyssnade samtidigt på julmusik. Plötsligt öppnades dörrarna till minnenas värld och jag översköljdes av stämningar och bilder. Det var nästan magiskt.

Jag brukar berätta för dem som undrar hur jag från att ha haft en ganska tom minnesbank till sist hittade min historia när jag väl började skriva för ett antal år sedan och började lägga pussel med mina minnesfragment. Hur minnena liksom fanns lagrade i mina fingertoppar och plötsligt stod levande på skärmen. Jag berättade hur helande skrivarprocessen varit för mig och hur jag kunnat göra mig av mig gammalt skräp och tråkigheter under resans gång. Lägga ledsamheter bakom mig och omfamna mig själv och historien. Gå vidare med en lättare ryggsäck.

Allt jag funnit under minnesresan genom barndomens decembermånader är sant. Men jag insåg även att det var de ljusa minnena som trängde sig fram först i kön – fina och skimrande även om livet och vardagen förstås inte alltid var solsken.

Jag slås av tanken att jag lika väl hade kunnat välja att göra en ”Adventseländer” med 24 dyk ner i luckor som inte är kantade av glitter. Valt att uppehålla mig i skuggade eller tristare domäner med svarta hål som sugit kraft om man gett dem en chans. Frossat i självömkan och idisslat ett och annat bittert korn – om och om igen. Så som de flesta av oss har haft det – en mix av bra och mindre bra saker från barn och ungdomsår och från skoltiden. Det som är summan av kardemumman.

Men jag är så glad och tacksam över det livsvalt jag gjort på senare år – att ständigt välja att flytta mig från skuggan till solskensfläckarna på livets köksgolv. Det som har blivit min viktigaste hälsofaktor idag och är den stafettpinne som jag helst av allt vill skicka vidare – till mina barn, till mina vänner och till dig som läsare.

Television, Kristyr och Toalettpapper. Lucka 19

Av , , Bli först att kommentera 36

lucka19

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

Vid ratten satt pappa och körde. Persianmössan stack upp ovanför säteskanten. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspänn, och höll som alltid i sig i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett vitrappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de välbekanta ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. Den bestod av en liten resonanslåda av trä med texten ”välkommen”, några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår uppsatt i en knut och med den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar kom strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka ”sjöapa” vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mig. Jag tjöt och sprang undan och gömde mig bakom mamma..

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt en mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför morfars köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick jag raka spåret in till Tv-rummet. De hade Tv! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars gröna sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Där inne på väggen satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk ”morfargran”, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en och smaka. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sig ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlaren i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. De var en riktig mardröm enligt miIn uppfattning. De förde tankarna till sibyllas korvpapper som fanns i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt. Vi gick ut, satte oss i den iskalla grå Volvo-duetten och påbörjade hemfärden de tre milen över bergen. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger. Ännu en av alla fantastiskt vackra kalla decemberkvällar i Västerbottens inland.

En snöhare korsade vägen och någonstans kring Bjurås började värmen äntligen komma och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

Julgranar,Julkrubbor och Den stora nedräkningen. Lucka 18

Av , , Bli först att kommentera 33

lucka18

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan……….. före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med ”Julsnö över fjällen” en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, om frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sig stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en ”Maria Modellera” placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

”När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå”

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före ”däre Ivans” och man såg julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över i:et – toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt som satt i en liten korg under en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd.

Apan tedde sig trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sig i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beunNdra den typiska ”Alvargranen’”i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivan Önnerlövs, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod segertonernoterna uppställda med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

Småkakor, Rullrån och andra Läckerheter. Lucka 17

Av , , Bli först att kommentera 35

lucka17

Bland julens många läckerheter minns jag rullsyltan, pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Det var köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars vis. Frysen och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker som väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet bland alla de andra läckerheterna. Från min lilla synvinkel sett hade man kunnat begränsa sig till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i alla fall väldigt fascinerande att få följa köttets väg ända från slakt till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mig i bakhasorna mest för jämnan i köket under förjulstiden.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller ”småbrösörta” som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter som satte fart på såväl smaklökar och salivproduktion som på julstämningen.

Efter lite gott eftermiddagsfika med hembakt smörgås och kanske provsmakning av någon liten ändbit eller en lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sig lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända och spred julstämning till de två bagerskorna medans den blå skymningen sänkte sig över det vackra vinterlandskapet utanför.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning var obligatorisk. Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. De små godsakerna radar upp sig på minnets kakfat. Ett av mina givna uppdrag var just choklad och kokosproceduren. Jag minns runda småkakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna förstås. Spröda små rullrån gräddades mödosamt i det lilla rånjärnet. Mandelmusslorna får jag inte glömma. Det var en typisk arbetsuppgift för mig – att trycka ut degen i de fina veckade plåtformarna.

Snedställda snittar dekorerades med hallonsylt och glasyr, och så minns jag de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel skulle staplas i skrinen. De sega nöttopparna garnerades med hela hasselnötter. Och sist, men inte minst, minns jag de lyxiga pariservåfflorna pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten. Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation kunde förekomma.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel, en liten kruskavel och lite blandade små kakmått. Det var en gåva från snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel. De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kraAmar och lekar. Med sig förde de en fläkt av fest. De var stiliga och väldoftande och kom alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de kära och återkommande gäster i min barndoms familjejular.

De fina blommönstrade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen i väntan på kalas och bågnande fikabord. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.