Finbesök i vykortet

Av , , Bli först att kommentera 35

Ina, som jag lärt känna genom den här bloggen och som var den första att besöka oss här i vykortet för att önska oss lycka till, besökte oss idag tillsammans med sin familj. Detta är vårens hittills vackraste dag. Tyvärr fick barnbarnen Julia och Bianca inga rödingar trots guidning av en ”viss” fjällgårdsmora. En liten skotersightseeing till fjällets topp hanns med och trevligt prat i grannvädret. Fick denna fantastiska gåva en korg flätad av papper innehållande hemgjord hjortronlikör och torkad svart trumpetsvamp.

inas5

P1200193

ina1

ina2

Bli först att kommentera

Världsbäst huskur

Av , , 2 kommentarer 31

kval1

kval2

kval3

kval4

Och än en gång så överträffar sig den här naturen i form och färgprakt. Det är som ett hälsobad att stå mitt i det sköna, vända blicken uppåt och låta sig fyllas av frid och glädje. Energinivån är låg i denna årstid när jobbet slukar all kraft och upptar det mesta av dygnet under högsäsongen. Någon liten stund i gryning eller skymning i absolut fridfullhet och tystnad, med naturens palett som fond, är absolut nödvändig för att man ska orka.
Jag böjde huvudet bakåt och tittade rakt upp bland de pärlemorskimrande och glödande skyarna. Fylldes med en sällsam glädje.

2 kommentarer

Äggtemplation

Av , , Bli först att kommentera 27

DSC_0603

Så visslar dagar och vårveckor förbi i en rasande takt och påsken är redan passerad. Den nyss så fullpackade butiken gapade tom tills för ett par timmar sedan och nu är hyllorna fyllda igen. Påskmusten reas, snön smälter, vårfåglarna börjar fria så smått och så är det plötsligt dags att packa ned påskpyntet i lådan. Det som alldeles nyss kom upp.

I vanlig ordning går tankarna bakåt och framåt i tiden. Minnen, milstolpar och framtid i en salig blandning. Ett tecken på att man blir äldre är nog tanken – att det är bäst att packa ned påskpyntet prydligt ifall det är någon annan som ska plocka fram det nästa gång. Alternativt så åker det då raka spåret på tippen vilket för mig är helt i sin ordning. Mina minnen är det tveksamt om någon annan sätter värde på. I den lilla påsklådan ligger blandat gammalt och nytt. Fådda, ärvda köpta och hemgjorda saker i en osalig mix. Långt ifrån lika nostalgiska som julsakerna men ändå spridare av känslor.

Ännu har jag kvar några av de vackra äggen som en dam på ett äldreboende gjorde och sålde för många år sedan. De har ännu behållit sin skönhet och glans. Jag tänker på henne varje gång jag hänger upp eller tar ner dem. På bilden ser ni mammas ägg som även hon köpte av samma dam. Påskäggen är som en spegelbild av själva livet, spröda brokiga och hänger på en skör tråd. Innehållet är redan avnjutet men vi har chans varje ny morgon att spara livets finaste ägg i minnet.

Högsäsongen brakar på och det finns inte mycket tid till vila och eftertanke. Men förr än vi anar sitter vi där på altanen i den stora tystnaden med kaffetåren och kikaren, spanar på vårfåglarna och väntar på ljudet från när isen lossar i brudslöjan. Livet går vidare.

Bli först att kommentera

Köttsoppenostalgi

Av , , Bli först att kommentera 27

Endera dagen blir det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Då är det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem.

Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Bli först att kommentera

Friluftsdagar

Av , , Bli först att kommentera 25

Idag har vi ”friluftsdagsväder” här i Sandviken. Något i luften påminner om skolutflykter från barndomen. Bjuder därför på ett gammalt barndomsminne – igen.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven – mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola – ett revolutionerande steg. Där fanns nämligen en gymnastiksal.

På innegymnastiken i Vindelgransele fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar. Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars ”pingstara” som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen – missa lyran – kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i utelaget skrek alla unisont – redan innan man slagit – TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina elastabyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen – den låga röda byggnaden tvärs över skolgården – lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit t ex fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man, för att lämna mat fick man inte göra. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mig lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss ”pingstara”. Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sig. Den som spar han har…..

Bli först att kommentera

Det fina i kråksången…..

Av , , Bli först att kommentera 38

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

Bli först att kommentera

Påskminnen Del 2. Hedmans på hal is

Av , , Bli först att kommentera 34

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anoraker och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.

Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)

Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.

På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Bli först att kommentera

Påskminnen Del 1

Av , , Bli först att kommentera 30

eivors

Min syster Eivor delade med sig av ett gammalt kort från 1972 taget vid en av de många påsklördagsutflykterna i barndomen. Den väcker liv i minnen. Tack syster♥

Här kommer första delen av lite påskminnen från fornstora Vindelgranseledar någon gång i mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säja att det är en liten sammanfattning av min barndoms påskminnen. Det mesta utspelade sig i kapellet, kring matbordet, på utflykt med fisketur, eller på garagetaket

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Runt om i huset satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på enkilos kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. Att slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var de tillåtna skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra, om man inte föredrog svansar eller flätor.

Vid den här tiden hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren – byfrisören inför långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet – lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn – för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma och växa till mig i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast tillsyskonens uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by – företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe som förkläde och ”övervakade” samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son.

Bli först att kommentera

Magnum Mandel. Det gula guldet från Vindelgransele

Av , , 2 kommentarer 29

mandel

Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade ”satt sin sista potatis” – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så har hon kunnat stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland ända tills i höstas. Hon älskar, trots 92 fyllda och söndervärkta händer, odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Mandeln är sprungen ur den speciella sandjorden intill älven och de bugande kornåkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagom avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Vart än jag äter den så klingar smaken – hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg, en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag åt den med alldeles speciell andakt i höstas. Hennes senaste och kanske sista skörd. Det är något alldeles speciellt att få sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd.

2 kommentarer

Vacker upptakt

Av , , Bli först att kommentera 41

P1200166

P1200170

saa

_1200127

En riktigt vacker upptakt till påsken med sol och vita vidder. Hoppas att vi får fler sådana här vindstilla dagar med sol röding och glada människor

Bli först att kommentera