Hittade ett några år gammalt blogginlägg från Gautotiden då vi en dag skulle provköra ett ”fynd” i ekolodsväg som R på outgrundliga vägar blivit ägare till. Eftersom jag av och till står i ekolodstankar blev jag så påmind om klurigheten i tekniken:

Det handlar idag om teknikens mysterier, mer eller mindre ologiska vindlande irrfärder i maskinerier och instruktionsmanualer som lika gära kunde läsas uppochnervända. Denna gång handlar det om Robbans gamla ekolod. Rent utseendemässigt väcker den omedelbar misstänksamhet och skulle förmodligen kunna få säkerhetstjänstens bombskvadron att per helikopeter infinna sig på 5 röda även här i bakvattnets innersta avkrok.

En plastväska – modell fiskedito – med ett fönster i locket mattad av tidens tand. Till detta en lång sond som ska micklas fast på båtsidan. En manick som ska alltså se, och lyssna efter fiskstim, ubåtar och eventuella grund.

Trots att den skrynkliga men tjocka maunalen är skriven på svenska krävs det definitivt en ekolodscoach med tålamod som en ängel för att begripa. Någon sådan person finns inte att uppbringa i dessa avlägsna trakter vilket har fått till följd att eländet signalerar MAYDAY åt allt som rörs under ytan. Eftersom R knappt hör något alls bakom vaxproppen och krimmermössan blir det jag som från akterdäck ska semaforera i motvinden och i min tur med fingrar och annat göra honom uppmärksam på de ljud som bombväskan ger ifrån sig. Sådant kan vara slitsamt både för stämband och förhållanden. Framför allt hinner vi både gå på grund alt. passera eventuella firrar.

R ställde in känsligheten för ”fisk” på 7 vilket alltså endast indikerar ”stora stim”. Detta igångsatte genast mina existensiella funderingar: Vad är ett stort stim? Hur stora fiskar menar man? Handlar det om krill, röding, jättetorskar eller rent av valar? Vi enades slutligen om att lägga känsligheten på 3. Det pep dock mycket mer hoppingivande och trevligt när vi hade den på 1:an.

Det lutar åt att jag för mina födelsedagspengar inhandlar mig ett eget modernare och idiotsäkert ekolod med lättbegripliga symboler även för en teknisk analfabet som moi. Vad tror du som läser. Jag behöver en expertpanel som dryftar detta angelägna ämne. Spåna fritt!

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag, 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga morgonsnatt i början av april hörs endast ljudet från den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktigt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster från platsen där jag sitter på min stol vid köksfönstet med de virkade köksgardinerna. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blåmarmorerade mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där – i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.
För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta bjuder vi någon på en helande upplevelse, hur ofta unnar vi oss själva ett gammeldags fotbad? För egen del kan sägas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.

Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele, minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.

Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.

När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.

Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slappna av och slätas ut när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Jag glömmer aldrig hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han med sina varma starka händer avslutade med att smörja med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.

Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.

Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda yngste sonen. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma. Vi systrar gör det för henne idag. Närhelst hon behöver det.

Likaså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära. Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, en syster, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge länge.

Känner mig tacksam att jag fått leva mitt liv i ett fredligt land och med goda livsvillkor. Tänker också på de människor jag fått förmånen att möta, lära känna och inspireras av under min 56 år långa resa. Tacksam för bra vänliga och peppande möten som lyft och stärkt mig, gett mig mod och kunskap. Men också de negativa energitjyvar som fått mig att spotta i nävarna och gå vidare i ny riktning. Lite starkare , lite klokare. Tack vare dem och tack vare mig själv och mitt spirande mod har jag vågat ta steg och vara del i att uppfylla mina egna drömmar vilket känns fantastiskt. Kanske detta är året eller dagen då även du börjar lyssna till din inre röst och gör slag i saken att uppfylla drömmar… Åtminstone små delmål på vägen dit. Krama dig själv idag eller hugg tag i närmaste snygging och fyra av ett blixtrande leende. Du är värdefull!

Till minne av min kära pappa Alvar på hans födelsedag idag känner jag liksom en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna Tretornsstövlar och hans slitna Bondeförbundare, Halmhatten och Näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon mamma kärleksfullt fyllde med ”nästn” – alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som i hans barndom kostade endast 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner. Jag vet att han gärna hade velat få möjlighet att studera men att bondelivet blev hans lott.

Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att ”fira” från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ‘mitt’ sel.

Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord. Dessa stunder på tumanhand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.

Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna i glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.

Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig.

Idag när jag hade hållit föreläsningen ”Tankeväckaren”, slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut, brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.

Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, kan oftast ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver.

Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Bland oss utförare finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.

Varje dag möter jag ödmjuka inkännande personer – vinstlotter – som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags”, tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Sådana som verkligen förstått att det handlar om att vara en annan människas tjänare.

Tyvärr möter man också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och har inte tid, bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. Det gäller i alla skikt, inom alla personalkategorier.

Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet att slå an tonen i sin verksamhet.

Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.

För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.

Är du en vinstlott eller en nitlott? Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på. Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.

Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Oumbärlig uppslagsbok för envar.

Så står det i den bruna lilla tunna tummade bok som jag hittade hos mamma. Faster Ebba – min farfars syster – Lyckselestintan allmänt kallad, hade haft den i sin ägo. Hon var lärarinna, original och dynamisk kvinna på sin tid. En stor personlighet som jag gärna hade velat träffa nu. När jag bläddrar i det lilla tummade häftet hittar jag mer kunskap än vad som någonsin kommer att rymmas i mitt huvud. Idag har vi allt vi önskar veta i en telefon av ungefär samma storlek som detta plånboksinlägg och det är bara att googla om man undrar över något.

Följande rubriker finns alltså i ett plånboksinlägg över det mest nödvändiga att veta år 1921.

Innehåll:
Flaggkarta
Landskapsvapen
Stadsvapen
Internationella signalflaggor
Sjömärken
Ångbåtssignaler
Meterologiska tecken
Matematiska tecken
Utdrag ur styrnings och seglingsregler
Några sjötermer
Den nutida sjökrigsmaterielen
Järnvägs-underrättelser
Telegraf-underrättelser
Post-underrättelser
Trafikregler
Fotbollsspelets regler
Igenkänningstecken för automobiler
Tio hälsovårdsregler
Parad och Salut-dagar
Nationella högtidsdagar
Folksånger
Musikaliska konstord
Märkliga årtal
Fakta om Nobelstiftelsen
Dygnets timmar
Solen, Månen och himlakropparna
Tyska skrivalfabetet
Telegrafalfabetet – Morse
Romerska siffror
Arabiska siffror
Stenografialfabetet
Stenografi
Hebreiska alfabetet
Grekiska alfabetet
Germanska runraden
Ryska alfabetet
Nordiska runraden
Brailles alfabet för blinda
De dövstummas handalfabet
Mått och vikt
Stycktalsräkning
Distansmått
Mått i Danmark, England och Ryssland
Guld och silverstämplarna
All världens mynt
Tillåten belastning med 5-faldig säkerhet för:
Hamplina
Stålwire
Kätting.
Några ämnens specifika vikter
Köldblandningar
Isens bärkraft
Termometrarna
Kokpunkter
Smältpunkter
Hastighetstabell
Optisk ljusstyrka hos olika ljuskällor
De viktigaste enkla ämnenas kemiska tecken, atomvikt,
– upptäckare och upptäcktsår
De elektriska enheterna
Olika slags hästkrafter
De europeiska järnvägarnas spårvidder
Några av våra vanligaste villebråds spår
Jakt-tabell
Fiske-tabell
Olika länders/huvudstäders innevånareantal
Innevånareantalet i Sveriges städer (1921 Umeå 6976)
Jordens största städer
Världsdelar och världshav
Några av de högsta bergstopparna
Några av jordens största öar
Jordens längsta floder
Några av jordens största insjöar
Mitt bibliotek – plats för egna anteckningar om köpta/lästa/ lånade/utlånade böcker
Dagar som särskilt skola ihågkommas under året
Adresser att ihågkomma
Svenska regenters namnteckningar och valspråk från Gustaf 1 till nuvarande tid (1921)
Kalender för 1000 år 1500 -2500
Semaforering
De olika byggnadsstilarna
Gradbeteckningar för armén
Svenska utmärkelsetecken
Beteckningar för marinen
Sveriges förnämsta ätliga svampar
Namn och adress
Nr å min velociped
Nr å mina handskar
Nr å mina kragar
Nr å mina galoscher
Nr å min rakkopp
Nr å mina glasögon
Nr å mina lottsedlar
Vikttabell
Länsbokstäver

Man läser lite då och då om djurrättsaktivister som släpper lös tusentals minkar. Syftet är förmodligen gott – men det blir istället helt fel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom de inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.

Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En hästlig rättighet tydligen. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går medel före mål. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet…..och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter i mina öron som en högst rimlig önskan. Men för de mest utsatta – våra sjuka äldre – gäller att medel går före mål när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa basic saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en lyx idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna. Ett lotteri helt enkelt.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser. Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sig en megafon eller en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en tamaguchifunktion på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka, eller en stunds vila, annars dör hon….

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har – är däremot att istället för värnplikt, skulle alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt ”socialt värnpliktsår” där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sig i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu för tiden ofta fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG – är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra lära för livet och skulle ge samhället framtida t ex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dig en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.

På den där fäjsboken poppar det upp små reklammeddelanden mest hela tiden. Antagligen något litet spionprogram som har koll på vilken typ man är, vad man äter och vad man har för stil. På min sida bombarderas jag idag av bantningstips och stroketest och nicorettereklam. Kanske den där lilla spionen rent av har koll på att man tjyvrökt någon gång tidigare i livet. Det är väl bara en tidsfråga innan Miss Mary of Sweden dyker upp där med sina före och efter-silhuetter.

Igår fick jag till min förvåning reklam från en modesajt. Ni vet den med den hemska tv-reklamen – zalando.se Den där lilla spionen kanske inte hade sett hur jag verkligen såg ut igår med städhuckle förkläde och storstövlar – som på väg till ett tidigt Blåkulla.

Zalando visade upp ett grällt spektra av mönstrade tights i illasinnade färger. Heltäckande mummelbyxor i spandex med psykedeliska naturmönster. Jag rös lite vid tanken på hur jag med min kroppshydda skulle ta mig ut i ett par dylika. Att se ut som ett helt naturprogram eller en regnskog känns inte riktigt bra. Och när man minst anade det kanske man kunde höra David Attenboroughs viskande stämma någonstans inifrån djungeln. Jag skulle då definitivt skylla på honom i alla fall

Önskar er alla en riktig toppenhelg med frisk luft och glädje!