Det gnisslar kombinerat hemtrevligt och enerverande vid förmiddagskaffet. Av kaffeosten.

Hade en massa mjölk över och startade kaffeosttillverkning. Ni vet osten som ger det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran – mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken. Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar botten i plåthinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.

När hon mjölkat klart, hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sig silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna bort till bäcken för att kylas, men inte idag.

Mammas största gryta står snart på spisen, full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att få följa processen när löpen tillsätts, mjölken ystar sig och slutligen när den färdiga ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas .

Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mig än den vita kaffeosten naturell. Det är en alldeles ljuvlig deliatess. Smaken överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form.

Borta på spisen fortsätter nu sockrade vasslan att koka för att reduceras tills dess att endast den ljuva kolafärgade Misseruppan eller Missun som vi också kallar den återstår där i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.

Då hade man ingen aning om att det samtidigt, någonstans i ett annat land kanske satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa halloumiost från den egna gården.

Torrkött är en relativt ny företeelse för mig. Det var inget vi åt hemmavid i barndomshemmet. Däremot dekorerades kortväggen på ladugården med korsfästa torrgäddor. När jag vill jag känna doften, känslan av att karva sig ett spån, sältan och fibrerna i gäddan. Något som hörde sommaren till i min minnesvärld.

Om mamma och pappa hade lagt nät däri Rågonabben eller om farfar kommit hem med jutesäcken på flakmopeden från Småträsket med abborre och sik blev det fest. Särskilt när det skulle till att rökas fisk. Förberedelserna med den speciella alveden, enriset och den saltade fisken som fläktes ut och lades på galler inför rökningen var liksom ritualer. Jag springer barfota nedför den nyslagna ganska brant sluttande stigen från gården ner till rökeriet som var sinnrikt konstruerad av det som fanns tillhanda på gården. Fötterna är redan härdade och inga skor behövs. Rökeriet har sett mängder av fisk rökas genom åren. Ibland när vi barn lekte kring Lillskogen så öppnade man luckan till rökgången och hoade. Där inne var det svart. I själva röktunnan luktade det fränt av rök och fisk även om det gått ett år sedan sist.

I min minnesbild har pappa halmhatten på sig, en lite tunnare sommarskjorta och ljusgrå terylenbyxor som nedgraderats från herdagsbyxor till arbetsklädsel. Det är en varm sommarlördag strax innan slåttannan. Farfar inspekterar och pekar på något med käppen med silverkrycka. Säkert tillrättavisar han fast Pappa är 50 år. Solen stiger snabbt på himlen och står redan högt över Flakaberget innan allt är förberett. Tidsaspekten – hur lång tid själva kallrökningen tog har jag bara min barnauppfattning om – Det tog en evighet.

Farfar har på sig sin blårutiga näsduk – knuten i fyra hörn – som han satt som ett solskydd på huvudet. Han sitter i skuggan och halvsover i en trädgårdsstol i väntan på att fisken ska bli klar. Pappa provar om det är dags. Han bryter lite i fisken för att se om den delar sig fint. Det gör den. Jag får äran att springa upp till mamma med några abborrar på ett ovalt lite gulnat uppläggningsfat med gråa blomsterslingor på.

Mamma har bakat färskt rågbröd i ganska tunna runda kakor med ett kryss i mitten. Pappa säjer att det ska vara hårdbröd till fisken. Jag bryter itu ett par kakor av de stora kvadratiska knäckebröden som fanns då. Mamma lyfter ut filbunken ur det svala skafferiet. Så sitter vi där kring köksbordet i min barndoms kök och njuter. Smöret blänker på mina fingrar då den ljumma fisken smälter det. Hemfilet släpper direkt från skeden när man vänder den. precis som det ska vara. Mamma stryker bort en hårslinga från ansiktet och köksklockans slag tickar trygghet och samvaro. Ute fortsätter sommaren sin gång.

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 36 år inatt. Han är nu äldre än jag under stundom känner mig. Det är med glädje och tacksamhet jag tänker på honom idag. Min älskade son.Tänk vad fort tiden går!

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.

Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk ”pojkmage”.

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i alla fall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Eller så låg du och sov på din pappas bröst. Nära nära. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 36-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli ”tvärsnört” till dig och fått träffa er idag, krama om dig och gosa lite med Sixten och Vera som i dagarna får ännu ett litet syskon, men det får bli en annan gång. Så rik du är min älskade son.

Stor födelsedagskram från mamma

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts idag och det börjar bli dags att ladda för den slitsamma men roliga vårannan. Ett och annat aprilväder lär vi få vänta ut, men förr än vi anar kommer våren på riktigt.

Det är något speciellt med vårarbetet. Särskilt när man gör det tillsammans med någon. Att sida vid sida knoga på med olika arbetsuppgifter som hör våren till, och se ordning reda växa fram och förbereda gräsmatta, trätrall, rabatter och krukor för det sköna gröna som snart kommer upp – det är arbetsglädje med stort A.

Tänk att jag åter igen skulle komma att uppleva trädgårdsarbetet som rätt halvmysigt…..vem hade kunnat tro det för 20 år sedan. Jag som efter några strävsamma år på 90-talet utvecklade starka antikroppar mot allt grönt, när barnen var små, och vi var mitt uppe i livstävlingen och man tävlade om allt möjligt med andra barnfamiljskompisar.

Ni vet – den där tävlingen som är omöjlig att vinna, hur många rum man än tapetserar om, och hur bra ens man än är på att grilla, så kan man slå sig i backen på att nån medtävlare köper en ny ytterdörr eller lägger snygga stenplattor. För att inte tala om – köper en ny snyggare trädgårdsmöbel eller läckrare urnor än man själv har.

Guseskönt att livstävlingen är över och man vågar stå för sina vita gamla blomlådor utan att skämmas. Ett tag ville jag nästan asfaltera tomten, sälja allt jag ägde och vandra bort mot solnedgången med en käpp över axeln och ett knyte innehållande det allra nödvändigaste. Jag var spyless på att aldrig duga. Mest i mina egna ögon förstås. Man hade orimliga krav på sig själv, just när man hade det som tyngst, mest knapert och man skulle helhjärtat ha ägnat sin tid åt barnen i stället för prylarna. Det var då allt skulle ske. Så dumt prioriterat kan jag tycka så här i efterhand.

Nu kan jag nästan smygnjuta av att plocka bort det grus från gräsmattan som R entusiastiskt rikoschetterat dit med snöslungan i höstmörkrets första snöfall. Jag kan blunda och njuta av vårsolens strålar på mitt ansikte och tycka att det är alldeles alldeles underbart att sitta tyst sida vid sida med en storstövelprydd arbetskarl på farstutrappen, lite småsvettiga, dricka kaffetår och luta sin ohippa toppluveknopp mot hans flanellrutiga, solvarma sköna axel. Snart är vi där.

Vad är väl en bal på slottet……

Det där med kommunikation är svårt. Ibland ser man inte ens varandra

Och när jag tittar på dig – så tittar du åt annat håll

Ibland upptar någonting helt annat vår uppmärksamhet

Eller så ”ska vi bara” göra nåt annat först

Eller så gnisslar det. Man blir kanske nedslagen och undrar vad det är för fel på en.

Eller så tycker den ena att det är mycket mer spännande med något annat. Men en Ski-doo????

Eller så sitter den andra hellre ensam och gungar på en gren och spanar ut i det blå.

Det enda som kunde misstänkas vara ett aprilskämt idag var den makalösa upplevelsen av en heldags skotertur i magiskt vackra omgivningar i strålande väder tillsammans med goda vänner. Fick nästan nypa mig i armen för att tro att det var sant. Den kommer jag att leva länge på. För tillfället är själen fulltankad. Men i dessa bråda tankar läcker själapackningen lite så det tål att fyllas på med något härligt och bra varje dag för att hålla ångan oppe.