Bara vanligt vatten

Av , , 1 kommentar 41

_1180682

Vatten – detta fantastiska föränderliga element som finns inuti och omkring oss alla, vilken hudfärg vi än har och vart vi än befinner oss på jordens rund. Snart regnar det ett mjukt och välbehövligt sommarregn här i vykortet. Det fyller sjöar och jokkar till brädden tillsammans med smältvattnet och flödar vilt fritt och vackert. Blått, grönt, turkost genomskinligt eller kanske skummande vitt som det som sprudlar nerför fjällsluttningen från brudslöjorna i vårflod.

Det får det gröna att spira snabbare, renar svalkar och livgiver. Väcker sovande frön i jorden – såväl ogräs som den vackraste dyrbaraste blomma.
Vattnet som smakar ingenting – och allting. Bärare av smaker.

Vatten som även på olika sätt framkallas av känslor och livsbetingelser. Svettdroppar bryter fram – av värme, stress eller feber. Ögon tåras – av sorg såväl som av glädje eller lökhackning.

Vattnet i kroppen som dagligen transporterar ut slaggprodukter, som kan få kroppsdelar att svullna på gott och ont och som är basen i vårt blod. Kroppsvätskornas viktiga balans.

Vattnet som vi ligger i och växer under vår utveckling i livmodern. Som vi till stor del består av.
Vattnet som vi kan rena oss – tvätta och bada i. Som är en viktig förutsättning för att hålla bort bakterier och sjukdomar, men som också kan döda eller förgifta oss om det inte det nedsmutsade vattnet transporteras bort på ett riktigt sätt.

Vattnet – det djupa mystiska vilda, forsande strömmande. En obändig naturkraft att respektera och handskas varligt med.
Vattnet för rekreation och transport. Att bada, dyka, simma, segla, fiska, utforska, färdas, flotta eller frakta i/på.
Vattnet det söta – som dimma, eller moln. Som regnar snöar eller haglar över oss och vår jord.
Vattnet – det salta som finns i havet i och utanför oss. I de oändliga föränderliga världshaven med sin ebb och sin flod. Som bär och när ur jordklotets största rikaste skafferi.

Tack för vattnet!

Var är brudarna??

Av , , Bli först att kommentera 26

P1210132

Vårens första naturspaning. Nu börjar tiden då naturen vaknar och livet återvänder. Det vara spännande att se om tjäderhönorna var på plats längs Silvervägen – som vanligt den här årstiden. De satt där på parad, precis som sig bör. Ca 15 st på en sträcka av några kilometer, ett lompar 4 harar, en riptupp och en obekant liten rovfågel.

P1210150

P1210129

P1210147

P1210160

Below zero

Av , , Bli först att kommentera 39

kanin

En ynka minusgrad gjorde mig sällskap i morse på fisketuren. Jag vaknar av fågelsången och längtar ut. Än går det att köra skoter, så snabbt är man på plats därute vid fiskehålet i den stora tystnaden. Rödingen sviker aldrig.

Den här lilla harpalten har gjort sig hemtam på gården och låter mig passera på 2 meters avstånd. Den känner att detta är en tvättäkta fiskare som är ofarlig. Vi ser på varann, nickar i samförstånd och så fortsätter den att mumsa på diverse bladrester i slänten. Jag känner hur jag får ett aningen bekymrat ansiktsuttryck när jag betänker ödet för de penseer som står i väntans tider för utplantering. Misstänker starkt att gullighetsfaktorn hos den här lilla vegetarianen kommer att sjunka below zero ganska snart.

Min egen energinivå befinner sig också strax under nollpunkten efter vårvintersäsongens vedermödor och glädjeämnen som alltid kräver sin tribut när sorlet tystnar och man kan fälla ner axlarna igen. Man ser fortfarande alla måsten torna upp sig men kan äntligen vända bort huvudet, blunda mot solen och drömma sig bort en stund till sol vatten, till nära och kära. Tids nog får man ta itu med utejobbet. Pö om pö.

Tror bestämt att jag ska smyga upp på balkongen lägga mig i solstolen där en liten timme och bjuda på en massa nyanser av vintervitt. Men där i lä och osynlig för omvärlden kan jag blunda och drömma mig bort till ackompanjemang av fågelsång. Nu börjar midnattsolens tid och livet återvänder.

kaninen

kaninen2

Ögonblick

Av , , 2 kommentarer 43

haren
Så satt hon där tidigt i morse, på min väg ner till sjön, alldeles stilla orädd och vi bara såg på varann. Kanske 3 meter emellan oss. Och vi sa till varann – att vår bästa tid är nu. Innan världen larmar och rävarna vaknar. Särskilt vi som är lite för frimodiga och så lätt syns i den omgivande terrängen. Jag känner mig utvald som fått möta dig. Våra små hjärtan bultar ödmjuka och tacksamma för livet vi fått till låns.

Min katedral

Av , , 2 kommentarer 48

katedral

Vaknade tidigt som vanligt och drevs av längtan ut till min katedral där de osynliga tornspirorna stiger högt och jublande mot oändligheten. Ensam, omgiven endast av jokkarnas tilltagande brus, vårfåglarnas konsert och en magnifik soluppgång som övergick i en fulländad vårdag. Röda och silvriga dekorationer på isen och harmoni i kropp och själ. Min kyrka där själen får ro. Andäktig och tacksam samlade jag ihop min gudagåva i fiskpåsen och återvände hemåt där dagens ljud återförde mig till verkligheten. Fridfull och redo för ännu en arbetsdag.

Gunnels Vårtal 2016

Av , , 2 kommentarer 43

bras

Kära Sandvikare
Så står vi tillsammans här igen. Här i det soliga vackra vykortet, vid sjön, vid elden och hälsar våren välkommen tillbaka igen. Precis som sig bör.
Ännu ett år har gått. Så fort ett år rinner ifrån oss. Ju äldre vi blir – desto fortare rusar tiden. Och vi nutidsmänniskor i alla åldrar – vi som står här – vi har bråda tider för att hinna fånga dagen och fylla livet med så mycket högoktanig livskvalitet som möjligt.

Vi som är gudabenådade att få bo här i det fridfulla paradiset, och som följer årstidernas stilla lunk från köksfönstret – vi som aldrig behöver sucka över soligt ”hemreseväder om söndagarna – Vi nyper oss fortfarande i armen varje morgon som vi får vakna på den här ljuvliga platsen vid fjällets fot.
Och vi ser hur ni strävar, hur ni kör och hur ni färdas för att få ännu en helg, ännu en dag, ännu en förmiddag eller ännu en timme här i vykortet innan hemfärd – innan vardagslivet pockar på och kräver er fulla uppmärksamhet. Sandviken – en fristad mitt i livets hets. Här finns något för var och en av oss, även om ålder intressen, livssituation – ja till och med nationalitet skiljer oss åt. Några nya gäster har tillkommit sedan sist och vi hälsar förstås er extra välkomna.

Och medans tiden går, så växer Sandviksbarnen ikapp och förbi oss. Varje år samma sak. Plötsligt står det unga män och kvinnor vid butiksdisken, de som nyss var barn. Och det är lika fantastiskt att få bevittna – varje gång. De barn och ungdomar som får den här ”matsäcken” erfarenheten av fjällivet, tror jag blir rustade med en ovärderlig skatt att ha med sig in i framtiden. Kärleken till naturen och fjällen som en resurs att hämta kraft och glädje ur till kommande generationer.

Vi ser er återvända från fjället efter dagens slut. Med eller utan fiskpåsar. Soltrötta efter en dag på skotern eller i renskinnssoffan, lite ömma i kroppen men skönt nöjda över ännu en dag i denna fria och magiska fjällvärld. Och i de bästa av dagar får vi kvällar som den här. Där solen lyser och ingen vill gå in.

Ljuset återvänder för var dag och mörkret får snart ta semester Midnattssolens tid är snart här. Snart vänder många av er hemåt med era husvagnar för att njuta av sommarens alla härligheter. Livet och årstiderna har sin gång och allt har sin tid.Sommarlovet, semestern. Sommaren med sina ljuvligheter. Andrummet som vi alla behöver för att tanka kroppar och själar med solljus, värme och vila. Ni packar ihop vintersakerna och vänder hemåt för andra härligheter – som sandstränder, båtliv, sommarstugor och strandmadrasser.

Jag vill passa på tillfället att tacka er alla för den pant som ni har skänkt även det gångna året. Den går som vanligt till Solbritt och hennes vänner i slummen i Kenya genom Kjell och Solbritt Holmboms försorg. Där byggs sjukhus, skolor och getter och symaskiner köps in för att hjälpa människor att få ett sätt att tjäna sitt uppehälle. Sorgligt nog blev Solbritt och alla hennes syskon moderlösa här före jul, då mamman dog i samband med en förlossning. Så fruktansvärt tragiskt och en påminnelse om hur fort livet kan vända. Än mer viktigt och bra känns det att vi tillsammans får fortsätta att bidra med hjälp genom panten.

Kära Sandvikare! Härdiga härliga friluftsmänniskor. Med bruna näsor och fingrar och vita halsar och handleder. Ni som känner till alla ”ställen” och har fjällvärldens diamanter i era minnen och GPS:er
Lev för stunden! Lev i nuet! Spara minnena från den här säsongen i hjärtats sammetsask bland livets övriga pärlor. Nuet är ju allt vi har, och framtiden vet vi ingenting om
.
Ikväll tänder vi en eld. För våren och för livet som återvänder till oss. Låt oss vara glada!

tal