Alla dessa världar

Av , , Bli först att kommentera 41

kato

Alla dessa världar.

Förbereder så gott jag kan de efterlängtades ankomst. Det är inte helt enkelt att få till det när ena tummen är helt kass och värker, men det får bli som det blir. Inventerar skåpet med barngrejer, kollar om tuschpennorna fungerar och att det finns lite kul att göra om det regnar. Snart kommer ju de här härliga små som sprudlar av fantasi och kreativitet hit. Glädjer mig åt deras inspirerande små själar och känner hopp för framtiden.

Kastas tvärt i minnet tillbaka till barndomen igen. Minns sommarlekarna i skog och mark med tacksamhet. Oändliga fantasier. Minns hemsläpandet av kassar med böcker från bibliotek och bokbuss som jag slukade med en omättlig hunger. Alla dessa världar som fanns och finns bakom bokpärmarna. Tänk bara Astrid Lindgrens Mio min Mio. Den boken som aktiverade en hel värld av nya fantasier som fick ett nytt och eget liv i min barndomsvärld. Alla dessa ord som kom att bli en del av min ordbank. Den enda bank där jag är stenrik.

Ibland rynkar jag lite på hjärnbarken åt dagens svulstiga utbud av färdigproducerade fantasier, fantasyböcker, filmer, spel – ja allt du kan tänka dig – och säjer lite surt att det är bra för nutidsbarnen att tänka fritt, fantisera själva och inte bli serverade allt på fat.

Men så hejdar jag mig lite i grevens tid och minns vad Ilon Wiklands teckning av riddar Kato, fåglarna som svävade över den svarta borgen, brunnen, landet i fjärran, gröna ängars ö, svärdsmidaren, osynliga mantlar och brödet som mättar hunger gör med mig ännu i denna dag. Då jag ser och känner nya bottnar i den bok som tagit mig starkast av alla. Som ännu tillför värde – så länge jag lever.

Så har jag genom åren och livet lärt mig ett och annat om hjärnans fantastiska kapacitet. Och jag tror och hoppas att nutidsbarnen genom alla dessa moderna fantastiska medier får ännu häftigare resor och fantasier som bär dem genom livet på kreativa vingar till nya världar, nya impulser att skapa en ännu bättre framtid.

Men emellanåt får jag återfall och muttrar något ohörbart om småbarn och läsplattor. Påminner om kottarnas och pinnarnas förträfflighet. Rättar till läsglasögonen, bänkar mig i katapultsoffan och öppnar facebook. Bara en stund till…

kato2

Ännu ett år!

Av , , 6 kommentarer 52

dragspel

Idag har jag den stora glädjen att fylla år. Att ha fått leva och vara frisk ännu ett år. Bilden har några år på nacken, dragspelet är sålt men jag har en sprillans ny/begagnad Levin att spela på. Visst blir skinnet lite skrynkligare, tummen är stel, och tanken en aning slöare. Men midnattssolen skiner på mig. Jag får ha fria tankar och skriva det jag känner. Mina närmaste lever och har hälsan.

Jag vet att det inte är alla förunnat. Flera av mina vänner och bekanta har den senaste tiden drabbats av sjukdom död och elände . Mitt hjärta gråter å deras vägnar. Men jag bär dem i mina tankar och aftonböner och lever för min och deras skull. Tar ett djupt andetag, skälver i hjärtat av tacksamhet när jag tänker på dem jag älskar. Tänker glädja mig åt midsommar och denna sommar – oavsett väder.

Vårt, ingens och mitt

Av , , Bli först att kommentera 38

lilje

Medans jag färdades hemåt längs 363:an genom den allé av susande gröna träd som sträckte kronorna mot varandra tänkte jag än en gång på denna förunderliga känsla som griper tag i mig var gång jag färdas längs denna älv. Som får mig levande och glad

Jag stannade emellanåt, klottrade ned några tankar och gick ut en sväng ur bilen. Blundade, böjde huvudet bakåt och bara lyssnade på det magiska suset. Det där suset som bara högresta gyllene tallar på hedmark låter höra. Och drog med välbehag in den där doften av friskhet hopp och styrka som bara norrländska furor kan erbjuda.

Och jag kände att jag verkligen är en ”Hedman”. De luftiga hedarna vid älven känns hemma och välbekanta.
Så stannar jag till vid Storforsen för en sekund och öppnar vindrutan. Emot mig slår forsens brus och dess vita skum. Och in i bilen strömmar den rena doften av nyregnad skog, liljekonvalj, blåbärsris, och så ett stjärneregn i mossan av nyutslagna skogsstjärnor.

Allt detta ljuvliga som är vårt, ingens och mitt. Till låns av våra barn och barnbarn.

Guldet från Vindelgransele

Av , , Bli först att kommentera 37

Med tanke på guldfyndigheterna i Vindelgransele så känns det lämpligt att damma av detta korn ur mina guldfyndigheter. Håll till godo

Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur ”Guldet blev till sand”

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till ”ledet” för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar – små små gula kycklingar – endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Byns ungar vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina ”äckliga lycktenskap” som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och ”gått ut och uppfyllt jorden” fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det helt på egen hand.

Morgonstund kring barndomshemmet

Av , , Bli först att kommentera 34

lark

Så står jag där igen. En tidig nyregnad junimorgon på min barndoms gårdsplan. Jag insuper och genomfars av alla de här välbekanta sommardofterna från lärkträden, björkarna och grönskan kring gården. Som i en kyrkosal av minnen och helighet. Ackompanjerad av intensiv fågelsång.

Rabarbern känns precis som vanligt att dra upp. Precis som på den tiden när man doppade den sura stjälken i strösocker och kände garvsyran streta sig upp mot öronen. Jag packar in min skatt i bilen och längtar efter att få dela med mig till mina kära som snart kommer hem.
Jag står och tittar på mammas rabatter men näns inte ta några skott. Jag har dem ju alla i minnet.

Står tyst en stund och blundar. Känner in. Tycker mig höra farfar slipa lien, mjölkens strilande mot sillboxens botten. Doften av ladugård från mammas hilka . Ljudet när pappa startar fläkten, hur remmen snurrar och hur det torra höet slungas upp genom rören till hövinden. Doften av nytjärad båt. Sorlet från glada röster kring köksbordet. Ljudet när vi plockar sten från gräsmattan och kastar tillbaka dem på gruset. Katten som stryker kring benen.

Jag tar bilder, minns, ser mig omkring, ser stugan dit jag alltid längtar. Hör Inga-lis tupp gala, ser att Ivan är hemma. Gungställningen hos Elin påminner mig om att byn lever vidare. Det gläder Mig.
Styr kosan vidare hemåt. Hejdå kära barndomshem och vackra Vindelgransele.

larka

Och tiden allt fördriver…

Av , , Bli först att kommentera 45

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar minns jag endast den årliga TipTopen. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dem hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Simskola i vårflod

Av , , Bli först att kommentera 46

kabbe

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.
Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.

Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn, Dan Ö, länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.

Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabbelekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabbelekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid badplatsen. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel samt en handduk.
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.