Idag ligger dimman tät som en fuktig filt över fjäll och sjö. Den liksom dämpar såväl ljud som känslor. Det är som om tiden står stilla.

Jag tittar ut genom fönstret och där sitter den vintervita lekatten. Våra blickar möts för en sekund. Min, häpen och beundrande. Hans, nyfiken och lite förebrående. Som om han visste att jag har en mössa tillverkad av hans förfäder i min garderob.

Småfåglarna jobbar heltid med att äta och flyger fram och tillbaka mellan talgbollarna. På lyktstolpen sitter hökugglan och även den ger en sträng blick åt mitt håll. Som om jag vore ansvarig för att det är ett dåligt gnagarår. Jag tror att den får ta ett snack med lekatten angående detta.

Rakt över huset flyger två tranor på väg till sydligare nejder. Lustigt, exakt samma rutt som tidigare år. Som om de hade vår skorsten som riktmärke. Deras vemodiga avskedsrop ljuder vackert genom dimman: Vi ses till våren igen!

Skymningen kommer snabbt och obevekligt här uppe ovanför polcirkeln. Men även under dagen kan dramatiska molnformationer skapa stämningar i alla nyanser. När vi minst anar.

Nästan alltid känner man igen sig från livets växlingar. Och nästan alltid förmår solens strålar tränga igenom moln och sorger och pensla lite guld och kärlek på oss när vi behöver det som mest. Även när det är mörkt och hotfullt omkring oss.

Men för att se det måste vi lyfta våra ansikten, blunda och ta emot. Om du känner riktigt noga efter kan du känna solstrålar och naturens kärleksfulla andedräkt på dina slutna ögon.

<a

Solen dalar en stund tidigare för var dag som går och gör sorti bakom fjällkammen. Temperaturen sjunker och skymningen bereder rum för frost och snö.

När ridån nästa morgon går upp visar den hur de torra fröställningarna prytts med den gnistrande utsmyckning som ligger helt rätt i tiden. Årstiden

Vintervitt, gyllene, transparent och kontrast. Så målar naturen från den första vinterdagens palett. Ackompanjerad av stilla tystnad och själens jubel.

Älvorna dansar hastigt bort bland dimslöjorna och en ny morgon tar sin börjar här i fjällvärlden. Morgonsolen lyser så vackert på Björntoppen och jag måste le på min yrvakna hundpromenad längs Silvervägen.

Dagen ligger ännu orörd i sin frostnupna ask och jag blundar och önskar ett fint innehåll för dig och för mig. Hälsa krafter och glädje.
Styrkt och full av förtröstan efter denna mentala energifrukost påbörjas dagens värv

Hösten är här på allvar och den första riktiga frostnatten är avklarad. Storpappa har tydligen bakdag i Himmelrik och har strösslat en massa pudersocker på fjälltopparna så lämpligt till kanelbullens dag. Vackert men ändå lite vemodigt. -6 i morse och Talgoxen hoovrar som sig bör utan för fönstret och vill meddela att nu är det minsann hög tid att plocka fram talgbollar fågelfrön och annat smaskens. Jag lyder omedelbums.

Och plötsligt som genom ett trollslag är landskapet förändrat. Ljust och mörkt på samma gång. Färgerna är kalla och vattnet så gnistrande som om det gällde livet. Ja, det gäller livet. Tiden hastar.

När skymningen kommer blir ögonblicket än mer viktigt, tanken än klarare och den värmande skuldran att luta sig mot viktigare än någonsin. Det gäller att se om sitt hus, att rusta sig för vintern. Att täta sina knutar och polstra med hopp.

Jag blundar och låta den flyende solens intensiva stråla flöda över och genom ögonlocken och stuvas i livsviktiga portionspåsar någonstans där i tallkottkörtelns innersta skrymslen. Bunkrar med hopp för kommande mörka dagar. Bilder och varma tankar att ta fram till näring och ljus när själen känns dunkel.

En liten lördagshälsning till er mina medvandrare i jordelivet, i livets fjällbjörksskog.
Somliga av oss är kortare än andra, andra knotiga eller yviga. Men vi är ändå rätt så lika när det kommer till kritan och när livets höst nalkas så byter vi färg eller blir lite kala krokiga och grå.
Helst av allt vill vi fortsätta att vara raka vackra och krispigt klara som kristall, ha hälsa och krafter i behåll – in i det sista. Förr eller senare dör vi dock, fattig som rik.
Men ibland råder grymma orättvisor och vi knäcks eller falnar i förtid. För en del av oss slutar livet i en oigenkännlig dimma som berövar oss minnen färdigheter och sammanhang. En av de allra grymmaste sjukdomar jag vet.
Ta vara på din lördagskväll, din dag och din tid min vän. Njut av minuternas vandring genom tiden. Lev nu.