Andlig färdkost

Som alltid förtrollades jag av den gamla kära älven som flyter i mitt blod och stannade hos henne en stund.

Skymningstiden var redan inne och bland gyllene och rosa toner flöt djupfåran svart som olja. Strid och envis som för att stå emot kyla och snötäcken.

Jag blundade och lyssnade en stund. På henne och på mitt eget hjärtas slag. Lät några tankar ströva. Andades några friska andetag av fura och frostnupen bark.

Mättad av min andliga färdkost styrde jag norrut. På återseende vinkade jag. Hon glittrade så fint till svar.