Uppbrottsstämning råder bland julsakerna som har uppsamlingsheat på köksbänkens perrong inför vidare resa in i silkespapper och lådor. De ser faktiskt lite vilsna, bortkomna och bleka ut där de står i små omaka grupperingar. De som nyss var färgstarka, självklara och spred julstämning överallt. Hemmet ser för en stund blekt och trist ut innan ögat vant sig av med alla ljus och färger.

Julstämningen är plötsligt som bortblåst även om kanske julstjärnorna och adventsstakarna får dispens att stå någon dag till. Det blir nästan för traumatiskt annars – att skiljas från allt på en gång. Ja ni vet hur det kan vara med smärtsamma avsked. Bättre att avjulifiera sig lite smygande sådär.

Brytningstiden knackar på för att leverera januarideppen. Turligt nog blir den mindre för vart år men ändå kännbar innan ljuset övertar arenan och solens glädje infunnit sig bakom bröstbenet och livet rullar på. Innan man vet ordet av är det väl jul igen. Och livet accelererar allt fortare och förkortar åren. Är det någon fler än jag som känner igen sig i detta?

Ett av mina finaste ögonblick från 2016.

Jag kom där gående bland bergen.

Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga.