Naturens bildterapi

Av , , Bli först att kommentera 34

ljumma

Jag vet inte om du också är vanemänniska och aningen tjurskallig? Kanske vi alla är lite för tvärsäkra eller trångsynta mellan varven? Med tiden har jag blivit varse att bilder kan ge nya infallsvinklar. Scener från naturen kan bidra med lösningar. De kan puffa igång tankens kraft och lossa på fastrostade tankegångar.

I det häringa hushållet med två halvdana ”experter” kan det lukta bränt emellanåt. Då är den allra bästa lösningen en gemensam eller ännu bättre – en ensam utflykt på sjön i båt.

Och si! När man förflyttar sig en bit närmare, en bit i sidled eller en bra bit bort ser saker och ting plötsligt helt annorlunda ut. Nya stränder och möjligheter uppenbarar sig, ett barmhärtigt soldis gör plötsligt världen lite mjukare och Björntoppen lite mindre vass.

Vattnets stilla kluckande mot båten skingrar dystra tankar och en röd eller prickig fisk får en att glömma alla ledsamheter. Och får man dessutom med sig några fina bildminnen i kameran så är lyckan gjord.

Så kan man återvända hem till brottsplatsen – förnyad , revitaliserad och betydligt mer följsam eller förhandlingsbenägen. Med naturens egen bildterapi sker dagligdags små mirakler som gör oss lite lite bättre.

Sommarens fröjder

Av , , Bli först att kommentera 32

onskan

Midsommar är förbi och vi har redan den 26 juni. Utanför fönstret ser jag gråväder och regn som gör att vattenståndet stiger igen. Det är ännu mycket snö kvar på högfjället som ska smälta och förbi här hos oss. Båtpremiär är avklarad, en liten testrunda, men än har jag inte fått komma igång med sommarfisket. Längtar efter spegelblanka kvällar i båten, som den på bilden, med utflykter upp längs älven med kikare kamera och matsäck. Sommarens alla fröjder och naturens storslagenhet lockar.

Väntar tålmodigt på solen och fina dagar.

Livet och färgerna

Av , , 2 kommentarer 28

proff

Bläddrar bland mina bilder och tänker som så ofta på livet som så snabbt rusar förbi. Varje ny dag – som ett rent vitt oskrivet blad. Händelser, känslor och stämningar sätter prägel på dagen som så snabbt övergår i natt och därefter i nya kommande dagar.

Vi sitter där, precis som när vi som barn skulle måla med vattenfärger, med en ny ren färglåda, en ren pensel och ett klart vatten i glaset. Med andakt satte man så den vattenfyllda penseln i en ren ny färg och började måla. Vartefter man bytte färg så grumlades vattnet i glaset för att snabbt anta en dyster grå färg – summan av alla färgerna tillsammans. Det gällde att skölja penseln noga mellan färgbytena.

Litegrann så tänker jag på livet och på dagarna som går, som flyter förbi och samman i livets ström. De går in i varann och bildar snabbt ett töcken. Vartefter hjärnan åldras så blir det allt svårare att hålla isär skeenden, dessa otaliga midsomrar, jular, födelsedagar och inte minst vanliga vardagarna.

För mig har dagboksanteckningarna, bilderna och blogginläggen varit ett ovärderligt sätt att spara minnen och tankar. Det som inte finns på pränt, som bild eller text, tenderar att bli grått alldagligt och grumligt – precis som vattnet i målarglaset.

Vissa ögonblick, vissa stunder, möten, miljöer eller människor lämnar lysande klara eller till och med outplånliga avtryck, medans andra bara blir skuggor i periferin. Somligt lämnar varma lyckospår, somligt ger växtkraft och energi och annat lämnar avtryck som ärr eller energitjuvar.

Jag tänker att jag måste fortsätta att skriva, måla eller beskriva för att hålla mina minnen levande även när lusten och kraften saknas. Och sånt som blev trist, eländigt eller fel, kanske kan målas över, omredigeras eller helt enkelt kastas i glömskans hav.

För varje ny morgondag som blir mig given finns ett oskrivet blad med nya färger och nya möjligheter.

Ja må jag leva

Av , , 8 kommentarer 34

dragspel

Idag har jag den stora glädjen att fylla år. Att ha fått leva och vara frisk ännu ett år. Bilden har några år på nacken, dragspelet är sålt men jag har en sprillans ny/begagnad Levin att spela på. Visst blir skinnet lite skrynkligare, tummen är stel, och tanken en aning slöare. Men midnattssolen skiner på mig, björkarna slår ut igen och jag lever och bor där jag kan dricka vattnet direkt ur sjön. Jag får ha fria tankar och skriva det jag känner, fånga stunderna med orden och med min kamera. Har nästan allt man kan önska sig. Mina närmaste lever och mår ändå trots ålder och krämpor.

Jag vet att det inte är alla förunnat. Flera av mina vänner och bekanta har den senaste tiden drabbats av sjukdom död och elände . Mitt hjärta gråter å deras vägnar. Men jag bär dem i mina tankar och aftonböner och lever för min och deras skull. Tar ett djupt andetag, skälver i hjärtat av tacksamhet när jag tänker på dem jag älskar. Mina små och mina stora. Tänker glädja mig åt midsommar och denna sommar – oavsett väder och omständigheter.

Simskola i vårflod

Av , , Bli först att kommentera 31

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek. Idag sitter Dan i sin stuga ljuvligt belägen alldeles invid badplatsen där denna berättelse utspelar sig.
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa. 

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel samt en handduk.
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.
Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.
Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

Och tiden allt fördriver….

Av , , 2 kommentarer 35

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. Mina älskade barnbarn börjar vara i skolåldern och jag skulle ge bra mycket för att få vara på plats med dem och köpa skolavslutningsglass.

I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar minns jag endast den årliga TipTopen. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dem hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Junitankar

Av , , Bli först att kommentera 33

P1220462

 

Junitankar
Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.

Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.

Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.

Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.

Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.

Se dig bara omkring min vän

Blåhaken

Av , , Bli först att kommentera 35

P1290078

Jag steg ut på solhörnet och mötte morgonsolen som badade hela världen i guld. Så låg han där på altanen, död. Någonstans väntar hans maka förgäves, kanske med ägg i redet. Sorgligt. Jag har aldrig sett en blåhake förut. Hade föredragit att sitta tyst på en sten i lunden i sommar och höra den jublande sången. Fått se honom flyga fritt. Ilande med munnen full av mat till nya små blåhakar.

Under tiden smälter isen sakta men säkert. Krukorna är planterade och det är med viss vånda vi ser nattemperaturen an. Men solen landar på Björntoppen så självklar och somrig, så jag väljer att tro. Tro på solen, tro på sommaren och tro på att endera dagen får jag se en blåhake i lunden.

P1290091