Maldiverna!!!

Av , , Bli först att kommentera 49

Så här skrev jag denna dag i nådens år 2014:

Börjar alltid dagen med att kolla jobbmailboxen. Nästan alltid, mitt bland de viktiga mailen, ligger de där ,- de fantastiska löftena, erbjudandena och frestande rubrikerna. Lurmejlen. Idag lyste rubriken: DIN RESA TILL MALDIVERNA ÄR NU BOKAD OCH KLAR ROBERT! Ojsan ojsan är min första tanke. Ska min min grönbyxklädde  gube fara och lägga sig på  en fjärran vit sandö i solstekan utan minsta hjullastare inom synhåll?? Jag kan med stor möda föreställa mig honom ligga stilla mitt ute på världshavet under ett parasoll och vifta med stålhättorna i 14 dagar. Visserligen ser jag att två (2!!) knappar är uppknäppta i rutigskjortan – men ändå…..inte.

Så blir jag aningen konspiratorisk i mina fantasifulla tankegångar – är det rent av så att han har tröttnat på sin lilla ragata?? Köpt mig en enkel biljett till fjärran för att få frid på jorden?? Ska jag efterträdas av en hushållerska borte störresortn?!

Eller är det helt enkelt bara så att de kreativa lurifaxarna kör ännu ett nytt grepp? Givetvis är det så. Jag betackar mig – storligen – för dessa utskick…. men tackar för en liten adrenalinskapande fantasistund som ger mig kraft att skjuta ut mig ut katapultsoffan – till ännu en arbetsdag här i det somriga vackra vykortet.

Kartongminnen

Av , , Bli först att kommentera 41
Blev i morse stående med en tom liten alvedonask i handen och fann mig själv dröja med att slänga den i soporna. Ertappade mig själv med att se möjligheter i små askar precis som när jag var barn. Potentiella dockmöbler, inredning till min barndoms dockskåp/barbievåning, som inte var ett plasthus utan ett helt rum på övervåningen i barndomshemmet.
Där uppe i ”storrummet” kunde jag vara kreativ och ”dra fram” utan att störa någon. Syskonen var utflugna och mamma hade fullt upp med annat än att begränsa mina fantasiprojekt. Några tändsticksaskar, en burk björnklister och lite kartong kunde bli ett fint skrivbord med utdragbara lådor. En trasig spegel och lite bomull kunde bli en fin spegeldamm för skridskoåkning och jag gjorde sängar och skåp av vad som helst. En gammal tom trätrådrulle kunde bli en fin taburett.
Att jag sen inte hade någon man till Barbie var inget stort problem. Jag använde en stor gammal bordskniv till Ken. Det gick bra det med. Men sen kom tomten med en stilig mörkhårig Ken. Då fick kniven gå i retur till besticklådan. Ständigt pågick lekarna med aktiviteter och intriger i dockornas värld. Så lät jag mina projekt bre ut sig och införlivas med rummets övriga möblemang. Fantasin visste inga gränser och späddes hela tiden på av det som jag läste mig till. Nils Karlsson Pyssling gav en hel del inspiration till miniatyrer. Likaså figurerna i Elsa Beskows världar.
Det som slog mig i morse när jag knappt nändes kassera den lilla asken , som kunde ha blivit stomme till en fin liten schäslong åt Skipper, var att jag nästan inte minns någon plast alls från barndomshemmet. Schampoflaskan, plastkorkarna till mjölkflaskan av glas, och så mian förstås. Plasttillbringaren av märket tupperware som blev vår räddning då åskan gick. Med den i handen, sittandes under köksbordets vaxdukskant ansåg man sig osårbar mot naturens tordön och krafter.
På kaklet hemma i köket satt några enstaka plastpåsar som diskades och återanvändes. I farmors grytskåp fanns tomma medicinburkar och däri fanns ”plastspindlar” som jag lekte med, Mina dockor var förstås gjord av något plastliknande materiel. Annars var det mest glas, gummi, plåt och kartong. Till och med raketostens emballage var en pappcylinder, och sugrören var återanvändningsbara av hårdplast med serpentinmönster och en liten sked längst ned.
Somligt var bättre förr, även om man knappt vågar tänka på vad som fanns på bränngropen och dolde sig i dess djup.
Idag fick den lilla kartongasken gå till brännbart. Men barndomsminnena dem spar jag.

 

När det kommer till kritan

Av , , 1 kommentar 43

papsen

 

Sökte idag i mitt gamla kakskrin efter ett kort att skicka till lilla Mor och fann detta gamla vykort med en silhuettbild av en man i en båt. Bilden klingar ”pappa Alvar” och den öppnar omedelbart dörren till minnenas värld för mig.

Den fyller mig med gamla minnesbilder, värme och fina fiskeäventyr från barndomslandet. Det är som om jag vore där just nu. Känslan att kliva iland ur båten efter en fisketur en regnig sommardag och gå bakom pappa i stövlar och regnkläder upp från ån genom det våta gräset. Vi lägger uttern på bron och så stövlarna bredvid. Ett par stora bruna tretorn, och så mina mindre röda bredvid.

Jag minns ljudet som uppstår när man häller ett tungt ämbar med harr i diskhon. Pappas stolta blick. Känslan av den förväntansfulla katten som stryker kring benen. Köksklockans slag. Ljudet som uppstår när man fjällar spänstig harr på en tidning på träskärbrädan med pappas gamla morakniv och det efterföljande fräsandet från stekpannan. Mamma saltar fisken och mjölar lätt. Jag hör vispen slå i den ljusa spenatstuvningn i aluminiumkastrullen. Jag hör den ännu fina fjolårspotatisen koka lite för häftigt och vattendroppar som fräser mot spisplattan i min barndoms kök.

Jag ser mamma i sitt svart och rödvitrandiga förkläde duka fram för lunch. Hon har hilkan knutet kring den vackra mörka hårknuten. Den bästa tänkbara lunchen i det bästa tänkbara sällskapet står snart på bordet.

Jag tittar på vykortet igen och blir påmind om att vi alla en dag när det kommer till kritan – är ensamma i en båt på väg mot solnedgången.

Statsministern och de röda

Av , , Bli först att kommentera 35

Idag gästar vår statsminister Arjeplog, landets största kommun, i flygande fläng. Det handlar om minuter. Och presskonferensen går av stapeln i en annan kommun. Märkligt kan tyckas, men det säjer väl en del om prioriteringsordningen för landsbygden i denna landsdel. Själv tänker jag bege mig ut på spegelblank sjö nån timme innan jobbet och se om jag kan fånga någon av de röda vackra fiskarna. I Arjeplogs kommun finns det 3 sjöar per invånare. Fantastiskt eller hur!

Bondromantik och skåningar

Av , , 2 kommentarer 40
Bondromantik i slåttannan
Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.
Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen ”tripp trapp trull” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.
En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna julimåndag, om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna.
Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däre hässjehopen. De stod där tillsammans med hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda och väntade på sitt årliga uppdrag. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.
Medans man gick där i slåttern och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i handflatorna.
Att gå till affären och hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett brev från någon brevvän eller ett ljusblått dito från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde minnesbilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i röladan eller i lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog välförtjänta ”minuter” drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.
Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 50 år sedan. Jag fnös i lönndom.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk och att slita och släpa i sommarhettan. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna uppe på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Småpjöttar

Av , , Bli först att kommentera 34

Idag är det gråare än grått, låga moln och regnblask. Nog är det väl egendomligt att vi bara får småpjöttar av grannväder här. Någon enstaka finvädersdag och sedan kallblåst och blötväder. Antar att det inte är meningen att det ska finnas någon alls rättvisa i väderportioneringen, men nog skulle det kännas fint med några soliga spegelblanka morgnar. Det känns liksom genast bättre i själ och hjärta då. Och så ser man ju rödingvaken bättre:)

Grönskande salar

Av , , Bli först att kommentera 36

P1290384

P1290391

P1290320

P1290359

Det händer något i mig, i hela min existens, under denna gröna grönskande årstid som livar upp, ger frid och fröjd på så många sätt. Som igår när vi färdades i båt upp längs Mierkenisjåkkå med vänner.  Drev ned tillbaka hem, och fikade under tiden. Stilla frid, blanka höljor och kristallklart vatten  som vi drack i våra kåsor.  Fåglarna som hade sina bon längs älvbrinken blev lite oroliga men lugnade sig då vi passerat.

På kvällen en biltur till Guckuskostället. Fjällvråkboet i närheten verkade obebott i år. Märkligt, då det verkar vara en optimal boplats i den knotiga tallens topp. Några myggor har anlänt men störde ej nämnvärt.  Grönska, vattnet, fjällen och snöfläckarna – allt tillhopa är mättat av skönhet. Och så blommorna på det. Guckoskon, lappljungen och hjortonblommorna