Kartongminnen

Blev i morse stående med en tom liten alvedonask i handen och fann mig själv dröja med att slänga den i soporna. Ertappade mig själv med att se möjligheter i små askar precis som när jag var barn. Potentiella dockmöbler, inredning till min barndoms dockskåp/barbievåning, som inte var ett plasthus utan ett helt rum på övervåningen i barndomshemmet.
Där uppe i ”storrummet” kunde jag vara kreativ och ”dra fram” utan att störa någon. Syskonen var utflugna och mamma hade fullt upp med annat än att begränsa mina fantasiprojekt. Några tändsticksaskar, en burk björnklister och lite kartong kunde bli ett fint skrivbord med utdragbara lådor. En trasig spegel och lite bomull kunde bli en fin spegeldamm för skridskoåkning och jag gjorde sängar och skåp av vad som helst. En gammal tom trätrådrulle kunde bli en fin taburett.
Att jag sen inte hade någon man till Barbie var inget stort problem. Jag använde en stor gammal bordskniv till Ken. Det gick bra det med. Men sen kom tomten med en stilig mörkhårig Ken. Då fick kniven gå i retur till besticklådan. Ständigt pågick lekarna med aktiviteter och intriger i dockornas värld. Så lät jag mina projekt bre ut sig och införlivas med rummets övriga möblemang. Fantasin visste inga gränser och späddes hela tiden på av det som jag läste mig till. Nils Karlsson Pyssling gav en hel del inspiration till miniatyrer. Likaså figurerna i Elsa Beskows världar.
Det som slog mig i morse när jag knappt nändes kassera den lilla asken , som kunde ha blivit stomme till en fin liten schäslong åt Skipper, var att jag nästan inte minns någon plast alls från barndomshemmet. Schampoflaskan, plastkorkarna till mjölkflaskan av glas, och så mian förstås. Plasttillbringaren av märket tupperware som blev vår räddning då åskan gick. Med den i handen, sittandes under köksbordets vaxdukskant ansåg man sig osårbar mot naturens tordön och krafter.
På kaklet hemma i köket satt några enstaka plastpåsar som diskades och återanvändes. I farmors grytskåp fanns tomma medicinburkar och däri fanns ”plastspindlar” som jag lekte med, Mina dockor var förstås gjord av något plastliknande materiel. Annars var det mest glas, gummi, plåt och kartong. Till och med raketostens emballage var en pappcylinder, och sugrören var återanvändningsbara av hårdplast med serpentinmönster och en liten sked längst ned.
Somligt var bättre förr, även om man knappt vågar tänka på vad som fanns på bränngropen och dolde sig i dess djup.
Idag fick den lilla kartongasken gå till brännbart. Men barndomsminnena dem spar jag.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>