Krispigt

Av , , Bli först att kommentera 18

kallt

 

roding

DSC_0323

Kylan försöker krypa in genom springpr och knutar. -24 i morse och det verkar kunna bli än kallare inatt. Färgerna är aldrig så vackra som när den bleka vintersolen penslar gyllene och metalliska stråk på  allt. Det gäller att klä sig ordentligt för att stå emot kylan. Rödingen där nere under isen bryr sig inte nämnvärt. Den styrs av gåtfulla och diffusa regler. Månens faser påverkar. Men riktigt hur är det ingen som vet. Goda är de i allafall!

Valmöjligheter

Av , , Bli först att kommentera 13

Inatt medans jag för ovanlighetens skull fick vänta på John Blund – en av mina tre killar – så låg jag och småfilosoferade om livet, julen och valmöjligheterna. Jag såg en tv-intervju med en kändis härom dagen. Hon började med att säja att hon var så tacksam för sin fantastiska barndom. Längre in i intervjun kom det fram en massa  trista omständigheter  från hennes tidiga liv som rimligen måste ha varit jobbiga och hemska. Som kunde ha lämnat djupa spår. Likafullt såg hon tillbaka på livet med tacksamhet och glädje. Hon kunde ha valt att se det på ett helt annat sätt men valde det positiva. Jag fick mig en tankeställare. Vilket livsval har jag gjort? Vilken känsla väljer jag att uppehålla mig i just nu?

Precis som när man tar fram kameran  filmkameran eller skrivarpennan och väljer ut ett fint motiv mitt i röran. Kanske en glimt genom fönstret, en filmsnutt  av glada barnbarn, ett vackert förmål eller natursceneri. Men man kunde lika gärna ha valt att zooma in dammtussarna, röran på köksbordet, smutstvätten, åskmolnen eller grälet.

Resultatet visar aldrig hela sanningen, för alla har vi ett sammelsurium av blandade härliga och jobbiga saker i livsryggsäcken. Men det visar vad vi väljer att skildra och hur vi väljer att presentera vårt liv och vår omgivning. Jag tror att man kan påverka sitt liv genom att välja att fokusera på det fina, ljusa och roliga. Man har ett val.

När Lillan kom till jorden

Av , , Bli först att kommentera 12

Sandra 10

Morgonen 29:e november för precis 36 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut ”som rättest” genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, som då var 18 månader, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade ”huckarn” som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Clas Ohlssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sig förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du vårt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av ”Det susar genom livets strid” eller ”Gå Sion din konung att möta” klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfiakyrkani Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta genom livet, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några intensiva år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där – vad livet än för med sig.

Lycka till med allt, stor kram och grattis på födelsedagen min flicka!!

Tyngdlagens effekt på omgivningen

Av , , Bli först att kommentera 17

Börjar förbereda mig så smått för min Umeåresa nästa vecka då det är Tankeväckardags igen.

Visst kommer ni ihåg att säja dom där snälla och uppskattande sakerna till varandra, och att ta er en titt i badrumsspegeln lite oförhappandes sådär?

I min föreläsning Tankeväckaren brukar jag tipsa folk om att göra ett litet experiment hemma. Gå in på toaletten och släck lampan. Ställ dig framför spegeln och blunda. Slappna av i hela ansiktet och försök att hitta ett så neutralt ansiktsuttryck som möjligt. Tänd därefter lampan och se….. Skåda den sura uppenbarelsen som bligar emot dig där och förskräckes! Åldern och tyngdlagen gör förstås sitt till – men generellt kan sägas att man oftast ser mycket surare ut än vad man känner sig.

Vad utstrålar du för signaler till din omgivning? Vad sprider du för känsla omkring dig med din blotta uppenbarelse eller med ditt ansiktsuttryck? En så enkel sak som att vara medveten om sin effekt kan göra ens egen och någon annans dag bättre. Kosta på dig ett strålande leende i dina möten och se vad som händer. Glöm inte att du har en kraftfull effekt även denna energifattiga årstid. I synnerhet denna årstid!! Lys upp någons dag med ett leende denna novemberdag.

Sånt som inte kan köpas för pengar

Av , , Bli först att kommentera 27

P1190765

Black Fredag hela helgen….Inkorgen är nedlusad med tvivelaktiga erbjudanden. Ja detta är sannerligen en mörk dag för mänskligheten. Man kan fort bli black eller pank, eller till och med skuldsatt om man inte passar sig. Som om inte förjulstiden innebär tillräckligt med utgifter ändå för många utan att dessutom hetsas till impulsköp. Speciellt för de som lever i frestelsernas omedelbara närhet i människobyn.

Själv ska jag unna mig något alldeles gratis – en morgon på isen. Att få stå där och möta gryningen är välsignat. Långt från hägrande extrapriser. Plånboken ligger i tryggt förvar i paltslungan hemmavid och lite fönstershopping på håll – att se adventsljusen lysa i våra egna fönster ger mig en tillräcklig känsla av nöjdhet. Allt jag vill ha har jag redan fått.

Men nog är jag väl ”nalta eljest” antagligen. Som nuförtiden får en släng av ångest vid blotta tanken på att stolpa omkring i klackeskor i nån hypnotiserande galleria med famnen full av kassar och trängas.

Lutar huvudet bakåt så långt artrosen tillåter, tittar rakt upp i stjärnhimlen och den svindlande oändligheten tills hjärnan bubblar som champagne. Känner kylan nypa i kinderna, tystnaden böljar i mjuka vågor och försanningen om jag inte känner ett aldrig så litet darr i spöspetsen. Rikedom.

Fars dag

Av , , Bli först att kommentera 20

imageTänker på min pappa i sin himmel och önskar att jag hade fått sjunga för honom och komma med  kaffe på säng idag som på gamla tiders farsdagsmorgnar. Fått hedra honom igen. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa honom en gång till, nu när jag själv är medelålders och lite klokare. Vi kunde småprata om livet, fiskningen och annat viktigt. Vi använde inte alltid vår gemensamma tid optimalt medans han levde. Vi var två hetlevrade tjurskallar som båda ville ha rätt och använde ofta tiden till diskussioner som ingen vann. Tyckte olika. Idag minns jag inte ens vad vi diskuterade om. Önskar att vi hade samtalat mer, kramats mer. Men idag är det försent och jag har gjort ett medvetet livsval i att leva i de goda minnena. Vi var ju bara människor. En far och en dotter. Mänskliga.

Har du kanske din egen pappa i livet ännu? Gammal eller ung. Frisk eller sjuk. Han kanske inte har varit den far du önskade och behövde när du växte upp, eller kanske konflikter har söndrat er relation på senare år? Men han är ännu levande!

Du har nu en sprillans ny möjlighet att använda denna Fars Dag 2017 till något fantastiskt. Ta ett steg i riktning mot försoning, om inte annat så för din egen skull. Det finns ingen godare känsla än att ta ett steg framåt – bara för att du kan. Att veta att du har kastat bollen, gjort vad du kan – även om du egentligen tycker att det är han som ska ta steget, be om förlåtelse eller försöka återupprätta kontakten. Du kanske inte tror att du kan eller vill förlåta. Att du inte har förmågan att ta klivet ut ur besvikelsens eller försmåddhetens bubbla. Försök!

Du och jag har turen att leva i en tid då det är möjligt att ta många olika sorters kontakt, utan att det behöver vara så svårt. Steget behöver inte vara så långt – ett sms, ett telefonsamtal, kanske skicka en bild på barnen, eller barnbarnen. Ett brev, en trisslott ett blomsterbud. Skicka en osynlig missil av kärlek eller saknad. Tiden kanske har gett en öppning. Tiden som kanske inte läker alla sår, men som förändrar och ger nya perspektiv.

Öppna haspen till ditt hjärtas rum. Vädra lite och släpp in lite nytt syre i det gamla förlegade. Kanske det virvlar upp lite kärlek från dina mörka vrår där under packen av oförrätter. Kärlek som gör dig storslagen och är ett frö till någonting nytt. Någonting bortom det förflutna.

 

Toppenmedicin

Av , , 1 kommentar 28

senastoppen

Den här årstiden med blåsväder och baciller kan vara lite vansklig. Åkte på nåt bihåleelände efter helgen och fick lov att ställa in mitt första föreläsningsuppdrag i Norge. Trist!  Turligt nog bjuder naturen på uppmuntrande små magiska ögonblick alldeles från köksfönstret eller altanen. Denna ljuvliga Björntoppsbild togs i strumplästen från altanen härom dagen. Man kan bli frisk för mindre!

Bliv kvar hos mig

Av , , Bli först att kommentera 21

13844173_10209695978741526_1638027429_o

Till minne av Pappa Alvar

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Jag var kanske 10 år gammal. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. Vi var en salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstrumpeben i de halkiga småskorna när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis, efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sig Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dem aldrig från min plats på andra bänk, men gissar att de var högst en handfull tappra själar på framförandet av döma. Som vanligt i körsammanhang så var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland sopranerna – och så det som jag främst minns och förundras över – kantorns kreativitet – att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning för mina små öron där och då.

Icke desto mindre minns jag hur jag som tioåring rördes av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig – som jag där hörde för allra första gången. Det var så vackert och stämningsfullt att strupen liksom snördes ihop och en tår trängde fram. Den psalmen är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan lite senare när kyrkovaktmästarens dotter – som var något år äldre än jag själv – tände ljusen ett och ett för de hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mig ovana kyrkoritualen kändes spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag däremot inget av, men jag kan när jag vill i andanom liksom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången ”När jag änglars boning hunnit” som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

En otroligt vacker kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes pappa just på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sig i mjuka flingor över graven och oss som stod där. Sov i ro lilla pappa – Sov gott.