Tankeväckaren

hur svårt

Några bokningar av min föreläsning Tankeväckaren har trillat in igen. Den föreläsning som jag skapade unde4 min tid som demenssjuksköterska i Umeå kommun. Alltid lika hedrande och härligt att få möta folk som har det ärofulla arbetet att jobba med människor

Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar. Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur sjukdomstiden och  livets sista tid kan bli.
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Helst ska den erbjudas tidigt i sjukdomsförloppet medans personen ännu kan uttrycka sina önskningar och berätta. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer med sjukdomen hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar? Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid och att vi bara är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut.
Med Tankeväckaren vill jag också förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
Jag vill förmedla hopp och peppa. Påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>