Påskminnen Del2 Hedmans på hal is

Av , , Bli först att kommentera 17

eivors

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anoraker och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.
Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)
Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.
På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.
På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.
Bli först att kommentera

Hedmans Påskminnen Del 1

Av , , 2 kommentarer 14

familj

n bloggtradition under mina år här på bloggen har blivit att dela med mig av mina barndomsminnen från påsktiden. Igår hann jag inte lägga in något så här kommer ett gammalt långfredagsminne – en dag försenat. Glad Påsk på er alla!

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sig i ordning. Slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren – fanns inte med i syndakatalogen. Den användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra i storlek och omfång, om man nu inte föredrog svansar eller flätor enligt pingstvänsmodet på den tiden.

Här hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren – byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet – lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn – för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sig i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars storebror!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast till deras uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom de hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by – företrädesvis några snyggingar från Sorsele- hem på the och smörgås. Pappa satt glad i hågen uppe och ”övervakade” samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem fina döttrar och en stilig son…..

2 kommentarer

Tillbakablick till tonerna av en tramporgel

Av , , Bli först att kommentera 12

barnens

Passerade tramporgeln på min väg att avsluta arbetsdagen…

Plötsligt befann jag mig i klassrummet i den gamla skolan i Vindelgransele. Jag hörde med ens bruset från skolans gamla tramporgel och såg fröken Ingeborg sitta där i sin gröna crimpleneklänning där stålfjädrarna från korseletten framträdde tydligt vid skulderbladen. Vi barn stod i en halvcirkel bakom henne och sjöng. Just för dagen var jag den utvalda att vända blad i koralboken åt henne.

Framför svarta tavlan som var grön hängde planscherna. Jag kan höra fröken med inlevelse berätta de bibliska påskhistorierna och lära oss de gamla psalmerna – Se vi gå upp till Jerusalem…. Och så den som var påskpsalmen framför andra: Jesus för världen givit sitt liv. Våra barnaröster steg klara mot klotlamporna i det brunfernissade taket i vårt klassrum. Vi lyssnade och sjöng med allvar och förundran.

När påsken var till ända fick vi barn bära tillbaka planscherna till lärarrummet och hänga tillbaka dem på ställningen bland alla de andra planscherna där årstiderna, skördetiderna och livets stora mysterier var representerade. Allt som barn av den tiden behövde lära sig.

Det doftade starkt av stencileringsvätska. På hyllorna stod burkarna med diverse mysterier inlagda i kloroform. Och på stativet skymtade planschen där blåsippan ute i backarna står. En blomma som ingen av oss barn hade sett i verkligheten. I den växtzon och verklighet som enbart erbjöd tussilago viol och kabbeleka. En bit in i juni.

Jag satte mig förstås vid min gamla orgel ikväll och spelade de gamla psalmerna i den sista flyende påskkänslan. Kände mig föranledd att påminna mig själv om påskens ursprungliga betydelse. Bälgen läckte i samma takt som jag trampade och ungefär likadant lät min förkylda stämma. Men jag blev ändå påmind, och kände mig älskad för just den jag är.

Det kändes fint rätt och högtidligt på något sätt. Även fast jag var omgiven av berget av tomma kartonger från helgens butikshandel. Mammons skördar.

Men utanför fönstren glittrade Guds fria natur och fjällvärlden i all sin strålande prakt. Och här får jag leva i fred och frihet fylld av tacksamhet.

Men jag inser att min orgel och jag måste gå skilda vägar. Den här har tjänat ut sin rätt. Kvar finns förstås alternativet att skaffa en ny gammal vän, med klaffar pedaler och mystiska benämningar. En nygammal trotjänare med en spännande historia som fortsätter att brusa min historia, min barnatro och tjänar som Gunnels Gym även i den framtid som krymper.

Vet du någon fungerande tramporgel som bara står där och väntar på mig, så säg till? Är den vacker så är det förstås en bonus. Och finns en snurrpall dessutom till så är saken klar

Bli först att kommentera

Att röka eller inte – det är frågan

Av , , Bli först att kommentera 22
Sitter och karvar på en torrköttbit. Klurar på påskmenyn och blir sugen på rökt fisk. Minnet kommer farande:

Torrkött är en relativt ny företeelse för mig. Det var inget vi åt hemmavid i barndomshemmet. Däremot dekorerades kortväggen på ladugården med korsfästa torrgäddor. När jag vill jag känna doften, känslan av att karva sig ett spån, sältan och fibrerna i gäddan. Något som hörde sommaren till i min minnesvärld.

Om mamma och pappa hade lagt nät däri Rågonabben eller om farfar kommit hem med jutesäcken på flakmopeden från Småträsket med abborre och sik blev det fest. Särskilt när det skulle till att rökas fisk. Förberedelserna med den speciella alveden, enriset och den saltade fisken som fläktes ut och lades på galler inför rökningen var liksom ritualer. Jag springer barfota nedför den nyslagna ganska brant sluttande stigen från gården ner till rökeriet som var sinnrikt konstruerad av det som fanns tillhanda på gården. Fötterna är redan härdade och inga skor behövs. Rökeriet har sett mängder av fisk rökas genom åren. Ibland när vi barn lekte kring Lillskogen så öppnade man luckan till rökgången och hoade. Där inne var det svart. I själva röktunnan luktade det fränt av rök och fisk även om det gått ett år sedan sist.

I min minnesbild har pappa halmhatten på sig, en lite tunnare sommarskjorta och ljusgrå terylenbyxor som nedgraderats från herdagsbyxor till arbetsklädsel. Det är en varm sommarlördag strax innan slåttannan. Farfar inspekterar och pekar på något med käppen med silverkrycka. Säkert tillrättavisar han fast Pappa är 50 år. Solen stiger snabbt på himlen och står redan högt över Flakaberget innan allt är förberett. Tidsaspekten – hur lång tid själva kallrökningen tog har jag bara min barnauppfattning om – Det tog en evighet.

Farfar har på sig sin blårutiga näsduk – knuten i fyra hörn – som han satt som ett solskydd på huvudet. Han sitter i skuggan och halvsover i en trädgårdsstol i väntan på att fisken ska bli klar. Pappa provar om det är dags. Han bryter lite i fisken för att se om den delar sig fint. Det gör den. Jag får äran att springa upp till mamma med några abborrar på ett ovalt lite gulnat uppläggningsfat med gråa blomsterslingor på.

Mamma har bakat färskt rågbröd i ganska tunna runda kakor med ett kryss i mitten. Pappa säjer att det ska vara hårdbröd till fisken. Jag bryter itu ett par kakor av de stora kvadratiska knäckebröden som fanns då. Mamma lyfter ut filbunken ur det svala skafferiet. Så sitter vi där kring köksbordet i min barndoms kök och njuter. Smöret blänker på mina fingrar då den ljumma fisken smälter det. Hemfilet släpper direkt från skeden när man vänder den. precis som det ska vara. Mamma stryker bort en hårslinga från ansiktet och köksklockans slag tickar trygghet och samvaro. Ute fortsätter sommaren sin gång.

Bli först att kommentera

Det fina i kråksången

Av , , Bli först att kommentera 29

korp

Under mina gryningstimmar på isen kommer jag så nära naturen. Det känns i alla fall så i mitt hjärta, och jag får vara en liten del i allt det storslagna. Lyx!

Och så börjar det helt automatiskt det där småfilosoferandet om smått och stort, tokut och likt. Fiskandet har tydligen den effekten på mig. Att stå där och bara vara själv och sig själv mitt i det storslagna den där magiska stunden innan människorna vaknar och motorljuden kommer igång är något alldeles fantastiskt. Mäktigt, men ändå helt enkelt och självklart.

Nu har naturen vaknat så smått och fåglarna friar så det står härliga till. Ni minns att jag brukar berätta om mina vänner korpparet som kan ropa på min hund? Ni kanske också minns hur jag för ett tag sedan reflekterade över varför jag föredrog korpen framför kråkan och blev irriterad när kråkan tog korpfiskarna som jag lämnade på isen? Kände mig lite smårasistisk och försökte djuploda i mitt sätt att vara. Är det kanske så lätt att bli rasist om man inte passar sig? Så himla lätt att frysa ut eller favorisera någon om man inte aktar och vaktar sin tanke och tunga.

Så blev mitt nya projekt att acceptera och försöka vara rättvis och snäll även med kråkorna. Och nu efter bara några veckor så finner jag mig själv stå här på isen i gryningstimmen och titta på dem, lyssna, småmysa och skratta åt deras friarkonster och mystiska läten och skrin som de utstöter i kampen om att vinna sitt hjärtas utvalda. Och jag delar gärna numera med mig av småfisken. Korpen verkar inte misstycka alltför mycket den heller.

Så går årets cykler om och om igen. Nya små kråkungar ser snart dagens ljus och världen står ännu kvar.

Så komplicerat vi människor har gjort det för oss. Vi strävar och försöker på olika sätt att duga. Det räcker inte längre att bara vara en människa. Nutidsmänniskan modifierar kroppen och det ställs helt orimliga och omänskliga krav för att passa in i idealen. Det är synd om nutidsmänniskan.

Jag tittar på kråkorna igen. De ser ut som kråkor har gjort i alla tider. Inget silikon, inga skumma dieter eller någon träningshets. Det räcker att vara en alldeles vanlig kråka. Och ändå får man lov att vara med i kråksången och hitta någon som tycker att man är fin och duger när våren kommer. Det är väl så det borde vara eller hur?

Over and out från vykortet för denna gång.

Bli först att kommentera

Små guldiga servetter

Av , , Bli först att kommentera 28

guldiga

Dagens dikt: Små guldiga servetter

Jag tittar på servetterna.
De där små tunna guldrandiga kaffeservetterna som jag köpte i storpack.
Utifall att.

Som om det planerades uppsluppna kaffekalas
med småbrödsorter, familj, systrar och gamla vänner.
Som det var förr. I den andra världen.

Blom och parfymdoftande lättsamma stunder kring livets olika hållplatser
och anledningar att mötas som Glädje, Sorg eller Högtid.
Som terapi och kompensation för vardagen
och alla dess likformiga och gråa dagar där emellan.
Ibland saknar jag dem och alla våra gemensamma sånger. Tvåstämmiga.
Och servisen den står här och nynnar tyst. Full av minnen.

Mig veterligen planerar jag inga sådana här nu på hemmaplan
Här dricker vi kaffetåren i förbifarten,
ur IKEA-muggar för 5 kronor
Vi möts som hastigast – mitt i arbetslivets alla bestyr.
Mellan pling och plong.
Själva – eller med våra nya vänner.
En kaffetår är ju alltid en kaffetår – inget att förakta.

Eller så tar vi en slurk friskt jokkvatten och skattar oss lyckliga.
Så olika – men ändå på samma plats.
Han med sina drömmar och sin historia.
Jag med mina
Vi med våra

Långt borta – på miltals eller hundra mils avstånd finns de.
Dem som jag älskar och saknar.
De fysiska personer som jag ville duka för –
med faster Ebbas vackra guldservis.
Men jag vet inte när eller om det blir att ta fram och duka hela servisen igen.

Idag får jag istället duka i minnet. I sinnet
Möta dem i små guldiga stunder stulna ur vardagslunken
På facebook, skype eller instagram.
Det är gott så.

Jag är inte mer högfärdig än att jag kan erkänna mig nöjd och skatta mig lycklig
över dessa små möten mitt i förbifarten – av livet.
Tacksam över teknikens under som ger möjligheter
och krymper avstånd.

Ingen kaffedoft, inga långa sittningar, inga fysiska kramar eller saftkladdiga små barnahänder.
Men en slängpuss, en såpbubbla eller en vinkelivink till mormor eller farmor är inte fy skam.
De finns ju där i alla fall. På skärmen. I rymden. Om än på avstånd. De så högt älskade.

Under tiden bär jag på en långsiktig förväntan,
och bunkrar med guldrandiga servetter
i väntan på nästa möte.

Gunnel 2015-05-08

Bli först att kommentera

Gammal kärlek

Av , , Bli först att kommentera 22

pirken-1

Gammal kärlek rostar inte brukar man ju säja. Det kan mycket väl stämma. Somligt får ännu hjärtats strängar att vibrera. Jag minns när jag stod inne på Domeijs lanthandel i början av 1970-talet och begrundade fiskegrejerna. De hade några fina balanspirkar och blänken. Och så den här älsklingen. Jag minns liksom igår hur jag valde den med omsorg och hur den under otaliga vårvintermorgnar liksom dansade över den rena grusbottnen på Varebäcksgrundet dekorerad med spänstig metmask sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Det var kanske 30 cm vatten under vårisen. Pirken dinglade i sin rev från en liten trästicka som låg an och balanserade mellan tummen och pekfingret känslig för att uppfatta minsta rörelse. Jag låg där framstupa och kikmetade. Det var i liggunderlagens morgon. Den vita stickemössan med brun muddkant var på, likaså den lilarutiga anoraken, jeansen och långkalsongerna och seglarstövlarna. Jag minns aldrig att jag frös.

Jag hade i färskt minne sommarens turer med utter eller släplina över och kring just detta grund. Hur man kände hur det liksom knakade när de största harrarna nästan fastnade på den lila röda eller vita flugan. Alltid flugan som var längst bort från båten. Och nästan alltid just när man vände uttern eller höll linan slak under vattnet. Ibland lyckades man fånga någon och stoltsera med för mamma och pappa som skröt över sin tappra fiskardotter.

Det handlade om samma harrar på sommaren och vintern. Grå, silvriga, starka och med den lila mäktiga ryggfenan som sitt bedövande vackra signum. Jag glömmer aldrig dagen, stunden, sekunderna som etsat sig fast i mitt minne – där jag ligger med nästippen någon centimeter från vattenytan. Det är alldeles ljust under isen. Den grafitgrå lilla pirken med kopparprickarna dansar stax under iskanten. Den guldgula grovkorniga sanden ligger ren och glittrande på den böljande botten och mina sommarfötter minns hur det känns att vada ut och känna den mellan tårna.

Plötsligt, som från ingenstans, uppenbarar den sig som en skugga,en vålnad,och fyller nästan ut hela mitt synfält där i borrhålet. Jag vågar knappt andas, börjar fumla lite med reven men darrar så enträget jag nånsin kan för att locka den att hugga. Den står alldeles stilla och iakttar, granskar och liksom värderar om detta är något värt att smaka på. Strömmen tar för ett ögonblick med sig mask och krok under iskanten och den stora harren försvinner plötsligt. Mitt hjärta bultar hårt och jag vågar inte röra mig, än mindre andas. Är stunden förbi? Besvikelsen bränner bakom ögonlocken.

Men så händer det. I en kaskad av guldgula sandkorn och i ett mirakulöst ögonblick kommer den tillbaka och hugger. På mindre än en sekund ligger den där på isen och slår häftigt med stjärten. Jag hinner inte tänka. Ser mig omkring efter någon att dela min lycka med, men det är bara jag, solen och selet som jag älskar. Jag sparkar försiktigt över råken där isen ser blå och farlig ut och vidare på vårskaren hem för att visa min fina fångst.

Jag tänker på den då och då – än idag. När jag passerar Vindelgransele eller när jag är nere vid stranden och fotograferar. Nuförtiden är jag ju aldrig där och fiskar. Men jag vet i djupet av mitt hjärta att storharrens ättlingar lever och frodas där i Vindelälvens klara vatten. Och jag vet – att en dag kommer jag tillbaka. Kanske med den här kära lilla klenoden som idag väckte så många minnen när den fick chansen – denna gång på röding- och gjorde mig lycklig åter igen.

Bli först att kommentera

Kallblåst´n

Av , , Bli först att kommentera 24

stormen

Just idag har vi bara haft ett isande drag och inga dramatiska stormar. Men likväl blir jag påmind om vindens kraft

Bara luft kan man tycka, men tänk dessa mäktiga krafter i ständigt omlopp. Vindarna som färdas runt vår planet. Fram och tillbaka.

De som milt smeker ett litet barns soldoftande lockar, piskar regndroppar över tårsalta kinder. Förflyttar sand, damm eller snö, och syresätter våra vatten och hav där vågorna kluckar eller vrängs.

Vinden låter fåglarna lifta på luftströmmarna högt över kontinenterna eller vräker skoninglöst omkull människors mödosamt uppbyggda liv. Ödelägger.

Vi människor pratar om den. Om vädret och om vinden – till ingen nytta. För vinden blåser dit den vill. Vi försöker nyttja den i den mån det går, men vi kommer aldrig att kunna tämja den.

Vindsnurrorna och väderkvarnarna reser sina väldiga vingar mot skyn och fångar kraften.

Själv sitter jag i korgen till min levnads luftballong och försöker få den att lyfta över bergen. En ständig utmaning och jag förs med vinden. Vill uppåt och framåt.

Jag tittar ut över korgens kant och ser dem som leker i vinden och kitesurfar på isen vid fjällets fot. Blir påmind om att leka lite mer och att kasta det som tynger för att återta och behålla höjd. I livets luftballong.

Att göra mig av med livets tunga stenar.

Bli först att kommentera

En liten doft av aqua vera herrparfym

Av , , Bli först att kommentera 22

 

Till minne av min kära pappa Alvar på hans födelsedag idag känner jag liksom en liten doft av Aqua Vera herrparfym, Och minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel, hans bruna tretornsstövlar och hans slitna bondeförbundare, halmhatten och näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som mamm varje morgon kärleksfullt fyllde med ”nästn” dagens matsäck. Vår pappa var en riktig läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som i hans barndom kostade endast 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning. Hans positiva personlighet men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. Han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång när han lämnade oss 1988. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.

Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner. Jag vet att han gärna hade velat få möjlighet att studera men att bondelivet blev hans lott.

Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att ”fira” från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mig varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ”mitt” sel i den älskade Vindelälven.

Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord. Dessa stunder på tumanhand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.

Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna i glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.

Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.

Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Sandviken – min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dig? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig.

Bli först att kommentera

Gårdagens väder giv oss idag

Av , , Bli först att kommentera 28

morgonmells

Helgen startade storslaget med strålande sol och mildare än utlovat. Så skulle det fortsätta även idag – var tanken. Snöflir och grått hittills denna första lördag i mars månad. Men vi har gårdagen i färskt minne och ger inte upp så lättvindigt! Ha en fin helg alla där ute.

Bli först att kommentera