Istället för tomten

Av , , 2 kommentarer 30

staren

Vaknade i gryningen av att Leo skällde som besatt. Rusade ner och vad satt inne i kaminen om inte vårens första stare :/ Nu vidtog projekt ”rädda stare” utan att sota ner hela solskensrummet. Öppnade altandörren och tog ett engångsbadlakan och täckte öppningen till kaminen och öppnade försiktigt. Den lyckades ta sig förbi min fälla och slinka ut genom en hörnglugg. Satte turligt nog kurs direkt mot friheten och satte sig i en björk. Hoppas att sotet går bort och att den ej tagit skada.

Den första och största påskpresenten

Av , , 2 kommentarer 19

dalin

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 38 år idag. Han är nu äldre än jag understundom känner mig. Det är med glädje och tacksamhet jag tänker på honom idag. Min älskade son.Tänk så fort tiden går och livet rusar förbi.

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.

Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk ”pojkmage”.

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i alla fall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Eller så låg du och sov på din pappas bröst. Nära nära. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 38-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli ”tvärsnört” till dig och fått träffa er idag, krama om dig och Britta och gosa lite med Sixten  Vera och Svante, men det får bli en annan gång. Så rik du är min älskade son.

Stor födelsedagskram från mamma

Äggtemplation

Av , , Bli först att kommentera 15

aggen

Så visslar dagar och vårveckor förbi i en rasande takt och påsken är redan passerad. Den för ett par dagar sedan så fullpackade butiken gapade åter tom tills för ett par timmar sedan och nu är hyllorna fyllda igen. Snöovädret utanför känns i onödigaste laget, men låter oss inte luras. Snön smälter så sakteliga och  vårfåglarna börjar fria så smått och plötsligt är det dags att packa ned påskpyntet i lådan igen. Det som alldeles nyss kom upp. Överallt syns spår efter små älskade påskbesökare. Teckningar pärlplattor och fingeravtryck. Jag känner mig mjuk i hjärtat.

I vanlig ordning går tankarna bakåt och framåt i tiden. Minnen, milstolpar och framtid i en salig blandning. Ett tecken på att man blir äldre är nog tänket att det är bäst att packa ned påskpyntet prydligt ifall det är någon annan som ska plocka fram det nästa gång. Alternativt så åker det då raka spåret på tippen vilket för mig är helt i sin ordning. Mina minnen är det tveksamt om någon annan sätter värde på. I den lilla påsklådan ligger blandat gammalt och nytt. Fådda, ärvda köpta och hemgjorda saker i en osalig mix. Långt ifrån lika nostalgiska som julsakerna men ändå spridare av känslor.

Ännu har jag kvar några av de vackra äggen som en dam på ett äldreboende gjorde och sålde för många år sedan. De har ännu behållit sin skönhet och glans. Jag köpte några och  tänker på henne varje gång jag hänger upp eller tar ner dem. På bilden ser ni mammas ägg som även hon köpte av samma dam. Påskäggen är som en spegelbild av själva livet, spröda brokiga och hänger på en skör tråd. Innehållet är redan preskiberat men vi har ju chans varje ny morgon att spara livets finaste ägg i minnet.

Högsäsongen brakar på och det finns inte mycket tid till vila och eftertanke. Fötterna värker och stegen känns tunga. Men tacksamheten över avklarad arbetspåsk är stor. Ännu stundar vårvinterdagar av lugnare sort och kanske tid för lite avkoppling. Och förr än vi anar så sitter vi där på altanen i den stora tystnaden med kaffetåren och kikaren, spanar på vårfåglarna och väntar på ljudet från när isen lossar i brudslöjan. Livet går vidare.