Till dig som förlorat din harpa

harpa

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen var redan då stora  och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort. Men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 18 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker, sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda… men ändå. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det och idag känns det bra. Jag blev hel igen.

Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>