Om Mammor Luciatåg och Saltvatten

Om Mammor, Luciatåg och Saltvatten

Hamnade helt otippat mitt i ett luciatåg en eftermiddag på ett äldreboende där jag jobbade för några år sedan. Foajén fylldes av fnittrande och lite slamsiga luciaklädda tonåringar som med tända ljus väntade på att få börja sitt uppträdande – det nionde för dagen. Brandlarmet drog igång av bara farten och jag tänkte först inte gå och lyssna på dem utan försökte istället koncentrera mig på att jobba klart det sista innan helgen.

I samma ögonblick som jag hörde dem ta ton och slå an luciasången trestämmigt slog dock mina minnen och känslor till med full kraft och jag bara måste gå för att lyssna på dem.

Vid det middagsdukade bordet i samlingslokalen satt några ensamma själar och väntade. Fast de satt alldeles intill varandra kändes ensamheten stark i rummet. Jag smög in efter luciatåget och fylldes genast av minnen från min egen barndom och ungdoms luciatåg. Jag mindes med ens spänningen och stämningen i att få uppträda, hur roligt det var, men blev plötsligt nästan iskall när jag med ens slogs av tanken på hur snabbt mitt eget liv rusat förbi.

Jag tänkte på alla de lucialinnen jag strukit, tärnljus jag desperat sökt batterier till i sena eller tidiga timmar, alla tomtedressar, glittersnören och sidenband man inhandlat på nattöppna närbutiker när barnens luciafirande på dagis och i skolvärlden skulle gå av stapeln, och jag insåg att livet rusat alltför snabbt förbi. Tänk att få en enda av dessa luciamorgnar i repris. Tänk att få se sina rosiga små sötnosar. Att få höra deras små röster och se deras klara ögon igen….

Framför mig i sin rullstol med ryggen mot mig satt en strokedrabbad kvinna i 65-årsåldern. I samma stund som de här fina ungdomarna kom in i hennes synfält började hon gråta. Jag såg hennes skuldror häva sig och den röda matservetten användas som näsduk. Intill henne satt ett par andra äldre kvinnor. Även deras profiler visade bleka allvarsamma ansikten med tårade ögon alltmedan julsångerna fyllde rummet.

Med ens stod det klart för mig…. Dessa tysta ryggar tillhör någons mamma, någons syster, fru eller mormor. Idag kanske reducerade till en daganteckning, en ”insats” eller till en måltid ur kantin, skuggor av det forna liv de levat. Om livet varit sorgligt eller glatt vet jag inte men ändå… De har givetvis varit någons arbetskamrat, granne, dotter, älskade, älskarinna, kamrat, hustru eller mor.

Kontrasten till dessa fina ungdomar som med klara röster och ogrumlade allvarliga ögon sjöng så stämningsfullt och rent blev oerhört stark, ja nästan smärtsam och jag kände hur mina ögon tårades och en klump i halsen växte till.

Så fort ett människoliv passerar. Så gåtfullt och orättvist våra öden fördelas. Så lätt och fort – nästan lättsinnigt – vi låter våra dagar flyta i tidens ström. Jag vill fånga nuet. Jag vill minnas dået. Jag vill frammana bilder, röster och stunder från det förflutna. Återanvända dem, suga länge på dem, glädjas och ägna en stund åt tacksam betraktelse över rika och friska dagar som flutit förbi.

Tack till Grubbe musikklasser som den dagen gav mig en fantastisk resa i känslornas och minnenas värld