Tillbaka till…..

barnens

Passerade den gamla tramporgeln på min väg att avsluta arbetsdagen…

Plötsligt befann jag mig i klassrummet i den gamla skolan i Vindelgransele. Jag hörde med ens bruset från skolans gamla tramporgel och såg fröken Ingeborg sitta där i sin gröna crimpleneklänning där stålfjädrarna från korseletten framträdde tydligt vid skulderbladen. Vi barn stod i en halvcirkel bakom henne och sjöng. Just för dagen var jag den utvalda att vända blad i koralboken åt henne.

Framför svarta tavlan som var grön hängde planscherna. Jag kan höra fröken med inlevelse berätta de bibliska påskhistorierna och lära oss de gamla psalmerna – Se vi gå upp till Jerusalem…. Och så den som var påskpsalmen framför andra: Jesus för världen givit sitt liv. Våra barnaröster steg klara mot klotlamporna i det brunfernissade taket i vårt klassrum. Vi lyssnade och sjöng med allvar och förundran.

När påsken var till ända fick vi barn bära tillbaka planscherna till lärarrummet och hänga tillbaka dem på ställningen bland alla de andra planscherna där årstiderna, skördetiderna och livets stora mysterier var representerade. Allt som barn av den tiden behövde lära sig.

Det doftade starkt av stencileringsvätska. På hyllorna stod burkarna med diverse mysterier inlagda i kloroform. Och på stativet skymtade planschen där blåsippan ute i backarna står. En blomma som ingen av oss barn hade sett i verkligheten. I den växtzon och verklighet som enbart erbjöd tussilago viol och kabbeleka. En bra bit in i juni.

Jag satte mig förstås vid min gamla orgel igårkväll och spelade de gamla psalmerna i den första gryende påskkänslan. Kände mig föranledd att påminna mig själv om påskens ursprungliga betydelse. Bälgen läckte i samma takt som jag trampade och ungefär likadant lät min hesa stämma. Men jag blev ändå påmind, och kände mig älskad för just den jag är.

Det kändes fint rätt och högtidligt på något sätt. Även fast jag var omgiven av berget av tomma kartonger från gårdagens butikshandel. Mammons skördar.

Men utanför fönstren glittrade Guds fria natur och fjällvärlden i all sin strålande prakt. Och här får jag leva i fred och frihet fylld av tacksamhet.

Men jag inser varje vår att min orgel och jag måste gå skilda vägar. Den här har tjänat ut sin rätt. Kvar finns förstås alternativet att skaffa en ny gammal vän, med klaffar pedaler och mystiska benämningar. En nygammal trotjänare med en spännande historia som fortsätter att brusa min historia, min barnatro och tjänar som Gunnels Gym även i den framtid som krymper.

Nu har den älskade men skrymmande vännen fått dispens i 9 år fast majbrasan hotat vartenda år. Känner mig nog lite besläktad med den. Avskavd, med läckande bälg och nötta trampor efter alla fotsteg. Kanske därför det är så svårt. Nu får den leva och finns med ända tills den dag vi lämnar vykortet. Då har den tjänat ut sin tid och spelat Morgon mellan fjällen åtskilliga gånger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>