Ser fram emot morgondagens resa till barndomsbyn och mitt möte med syskonen. Det är verkligen något speciellt med byn och den älv jag växt upp intill. Vindelälven. Varje gång jag kör längs den, och speciellt ett par mil före och efter min barndomsby Vindelgransele så blir jag varm i hjärtat och blank i ögonen. Jag känner igen stenar strykor och strömmar. Detta vilda brusande vatten som rinner som en silverström genom landskapet och närt bygden med sin fisk och sitt flöde.

Jag tycker mig känna hennes närvaro redan innan jag ser henne. Den omgivande terrängen vittnar om att nu är hon nära. Doften av tall, hed, sand och historia smyger sig in genom ventilationen i bilen och jag känner det i hela mig. Jag stannar alltid på första bästa parkering går ut och ställer mig och tar emot det hon har att ge mig av sin energi, frihet och rörelse. Tankar kraft inför kommande mer trista dagar – och tills vi ses nästa gång.

Kära lilla mamma!

Det är Mors dag idag. Men du finns inte kvar här hos oss. Det här är den första i raden av morsdagmorgnar utan dig. Saknaden känns påtaglig och minnen och tankar sköljer över mig där jag sitter och tittar ut över en fjällvärld i vårskrud. Tacksamhet över vad du och pappa gav. Ser fram emot nästa helg då jag tillsammans med syskonen får tillbringa ett par dagar med syskonen i föräldrahemmet. Vi kommer garanterat att prata om dig, att minnas och hedra dig och pappa. Skratta och prata i munnen på varandra som bara vi kan göra. Jag kommer att sakna ditt skratt.

Då ska jag gå ner till bäcken och se om violerna blommar, om backtraven och tussilagon lyser som hoppfulla solar bland fjolårsgräset och minnas dig och min barndom.Idag ska tänka på dig och ser framför mig hur du firar Mors dag vid ett vackert dukat bord i evigheten tillsammans med mormor Gunhild och moster Gunborg som är nyanländ.Pappa spelar fiol och alla de andra familjemedlemmarna och vännerna som gått före sorlar så där glatt och härligt. Din pappa som dog när du var liten. Din lillebror som knappt hann uppleva livet innan han rycktes bort. Alla som du berättat om.

Jag önskar att jag kunde få vara med på ett hörn. Men inte än. Vi fortsätter så länge vi får här i det strävsamma men härliga jordelivet och firar på vårt håll. Men du är i mina tankar. Du rinner i mitt blod. Lilla älskade mamma.

Så säjer vi välkomna till herr och fru Knipa. Välkomna tillbaka igen♥
Herr Knipa är iförd lekdräkt. Hur upphetsande är det egentligen?? Att se sin karl i en lekdräkt??!! (gömmer snabbt undan tänkbara trikåer) Men det är underbart att se dem här igen♥

Nu är det snart dags att fira säsongsavslut – med att sätta oss ned, titta på varandra ta ett djupt andetag och lyssna på den där tystnaden som man nästan glömt hur den lät. Endast de våryra småfåglarna kvittrar ystert. Inte ett skoterljud så långt örat når. Årets intensivaste säsong är snart över, campen är nästan tom och vi har överlevt med både nerver och lårbenshalsar intakta. Men visst är vi möra. Så är det bara. Nu börjar vägturisterna snart droppa in. Husbilar husvagnar och övernattningar på väg till eller från Norge.

För oss börjar istället en intensiv arbetsperiod utomhus. Valkarnas tid. Krattorna går varma, det planteras och rustas för sommaren.  Och Ikväll firar vi nog med ännu en liten biltur längs Silvervägen. Att se djuren och naturen vakna till liv är härligt och ger energi.

Knipövningar i vykortet

Nu börjas det igen. Såg en snabb glimt av knipan igår kväll som ju alltid ägnar sig åt skorstensprovning den här tiden i maj. Bilden är från ett annat år, men knipan och skorstenen är desamma. Antingen samma gamla knipa som när vi kom hit eller någon av alla de knipättlingar som har rötterna i denna ladugårds skorsten. Naturen är förunderlig. Och man undrar – med fog – vart de tillbringar vintrarna. Kanske man skulle bytlåna boplats emellanåt? Vykortet eller fjärran sydliga trakter.

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken.
Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro. Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna. Snabbt förbipasserande med svartblank yta. Ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men som döljer så mycket skönhet och spänning. Dess råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka vid. Att färdas till.
Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana en trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

Vårfloden som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar, målmedveten. En naturkraft som regelbundet återkommer och som vi alla är medvetna om, men som likaväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne? I livet.

Ett regnil som från ingenstans. Med enstaka tunga droppar som övergår i ett susande crescendo där regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Som renar, pånyttföder eller tröstar Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna – älvens vackra kännetecken. Livfulla, mäktiga, fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna.

Bruset. Det stillsamma sorlet som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna, dit ibland inga broar eller vägar går eller når över strömmarna och djupen. Precis som de öar vi alla har inom oss. De som vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Man hoppas någon en dag ska vilja utforska våra innersta gömslen. Våga ta sig över strömmarna till varje pris, och våga möta oss precis som vi är. Där vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också vid våra gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Genom sol och genom regn. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet. I all sin enkelhet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.

Sedan Mamma gick bort har jag sällan anledning eller tid att färdas längs min älskade barndomsälv. Vindelälven. Känslan för den finns dock kvar. Orubbad. Och jag gläds åt att jag genom åren faktiskt tagit mig tid att stanna till då och då, här och där, för att insupa den kraft och det mod hon ger mig. Och att jag satt  tankar och känslor på pränt. Här en liten text från Storforsen 2016

Medans jag färdades hemåt längs 363:an genom den allé av susande gröna träd som sträckte kronorna mot varandra tänkte jag än en gång på denna förunderliga känsla som griper tag i mig var gång jag färdas längs denna älv. Som får mig levande och glad

Jag stannade emellanåt, klottrade ned några tankar och gick ut en sväng ur bilen. Blundade, böjde huvudet bakåt och bara lyssnade på det magiska suset. Det där suset som bara högresta gyllene tallar på hedmark låter höra. Och drog med välbehag in den där doften av friskhet hopp och styrka som bara norrländska furor kan erbjuda.

Och jag kände att jag verkligen är en ”Hedman”. De luftiga hedarna vid älven känns hemma och välbekanta.
Så stannar jag till vid Storforsen för en sekund och öppnar rutan. Emot mig slår forsens brus och dess vita skum. Och in i bilen strömmar den rena doften av nyregnad skog, liljekonvalj, blåbärsris, och så ett stjärneregn i mossan av nyutslagna skogsstjärnor.

Allt detta ljuvliga som är vårt, ingens och mitt. Till låns av våra barn och barnbarn.

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts idag och det börjar bli dags att ladda för den slitsamma men roliga vårannan. Ett och annat aprilväder lär vi få vänta ut, men förr än vi anar kommer våren på riktigt.

Det är något speciellt med vårarbetet. Särskilt när man gör det tillsammans med någon. Att sida vid sida knoga på med olika arbetsuppgifter som hör våren till, och se ordning reda växa fram och förbereda gräsmatta, trätrall, rabatter och krukor för det sköna gröna som snart kommer upp – det är arbetsglädje med stort A.

Tänk att jag åter igen skulle komma att uppleva trädgårdsarbetet som rätt halvmysigt…..vem hade kunnat tro det för 20 år sedan. Jag som efter några strävsamma år på 90-talet utvecklade starka antikroppar mot allt grönt, när barnen var små, och vi var mitt uppe i livstävlingen och man tävlade om allt möjligt med andra barnfamiljskompisar.

Ni vet – den där tävlingen som är omöjlig att vinna, hur många rum man än tapetserar om, och hur bra ens man än är på att grilla, så kan man slå sig i backen på att nån medtävlare köper en ny ytterdörr eller lägger snygga stenplattor. För att inte tala om – köper en ny snyggare trädgårdsmöbel eller läckrare urnor än man själv har.

Guseskönt att livstävlingen är över och man vågar stå för sina vita gamla blomlådor utan att skämmas. Ett tag ville jag nästan asfaltera tomten, sälja allt jag ägde och vandra bort mot solnedgången med en käpp över axeln och ett knyte innehållande det allra nödvändigaste. Jag var spyless på att aldrig duga. Mest i mina egna ögon förstås. Man hade orimliga krav på sig själv, just när man hade det som tyngst, mest knapert och man skulle helhjärtat ha ägnat sin tid åt barnen i stället för prylarna. Det var då allt skulle ske. Så dumt prioriterat kan jag tycka så här i efterhand.

Nu kan jag nästan smygnjuta av att plocka bort det grus från gräsmattan som R entusiastiskt rikoschetterat dit med snöslungan i höstmörkrets första snöfall. Jag kan blunda och njuta av vårsolens strålar på mitt ansikte och tycka att det är alldeles alldeles underbart att sitta tyst sida vid sida med en storstövelprydd arbetskarl på farstutrappen, lite småsvettiga, dricka kaffetår och luta sin ohippa toppluveknopp mot hans flanellrutiga, solvarma sköna axel. Snart är vi där.

Vad är väl en bal på slottet……