Vad är väl en bal på slottet

Från att ha haft hus o tomt begravd i snö och drivis, har nu plötsligt solen gjort sitt och gården tinar fram och avslöjar både det ena och det andra. En första akut städinsats utomhus har gjorts idag och det börjar bli dags att ladda för den slitsamma men roliga vårannan. Ett och annat aprilväder lär vi få vänta ut, men förr än vi anar kommer våren på riktigt.

Det är något speciellt med vårarbetet. Särskilt när man gör det tillsammans med någon. Att sida vid sida knoga på med olika arbetsuppgifter som hör våren till, och se ordning reda växa fram och förbereda gräsmatta, trätrall, rabatter och krukor för det sköna gröna som snart kommer upp – det är arbetsglädje med stort A.

Tänk att jag åter igen skulle komma att uppleva trädgårdsarbetet som rätt halvmysigt…..vem hade kunnat tro det för 20 år sedan. Jag som efter några strävsamma år på 90-talet utvecklade starka antikroppar mot allt grönt, när barnen var små, och vi var mitt uppe i livstävlingen och man tävlade om allt möjligt med andra barnfamiljskompisar.

Ni vet – den där tävlingen som är omöjlig att vinna, hur många rum man än tapetserar om, och hur bra ens man än är på att grilla, så kan man slå sig i backen på att nån medtävlare köper en ny ytterdörr eller lägger snygga stenplattor. För att inte tala om – köper en ny snyggare trädgårdsmöbel eller läckrare urnor än man själv har.

Guseskönt att livstävlingen är över och man vågar stå för sina vita gamla blomlådor utan att skämmas. Ett tag ville jag nästan asfaltera tomten, sälja allt jag ägde och vandra bort mot solnedgången med en käpp över axeln och ett knyte innehållande det allra nödvändigaste. Jag var spyless på att aldrig duga. Mest i mina egna ögon förstås. Man hade orimliga krav på sig själv, just när man hade det som tyngst, mest knapert och man skulle helhjärtat ha ägnat sin tid åt barnen i stället för prylarna. Det var då allt skulle ske. Så dumt prioriterat kan jag tycka så här i efterhand.

Nu kan jag nästan smygnjuta av att plocka bort det grus från gräsmattan som R entusiastiskt rikoschetterat dit med snöslungan i höstmörkrets första snöfall. Jag kan blunda och njuta av vårsolens strålar på mitt ansikte och tycka att det är alldeles alldeles underbart att sitta tyst sida vid sida med en storstövelprydd arbetskarl på farstutrappen, lite småsvettiga, dricka kaffetår och luta sin ohippa toppluveknopp mot hans flanellrutiga, solvarma sköna axel. Snart är vi där.

Vad är väl en bal på slottet……

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>