Vårt, Ingens och Mitt

 

Sedan Mamma gick bort har jag sällan anledning eller tid att färdas längs min älskade barndomsälv. Vindelälven. Känslan för den finns dock kvar. Orubbad. Och jag gläds åt att jag genom åren faktiskt tagit mig tid att stanna till då och då, här och där, för att insupa den kraft och det mod hon ger mig. Och att jag satt  tankar och känslor på pränt. Här en liten text från Storforsen 2016

lilje

Medans jag färdades hemåt längs 363:an genom den allé av susande gröna träd som sträckte kronorna mot varandra tänkte jag än en gång på denna förunderliga känsla som griper tag i mig var gång jag färdas längs denna älv. Som får mig levande och glad

Jag stannade emellanåt, klottrade ned några tankar och gick ut en sväng ur bilen. Blundade, böjde huvudet bakåt och bara lyssnade på det magiska suset. Det där suset som bara högresta gyllene tallar på hedmark låter höra. Och drog med välbehag in den där doften av friskhet hopp och styrka som bara norrländska furor kan erbjuda.

Och jag kände att jag verkligen är en ”Hedman”. De luftiga hedarna vid älven känns hemma och välbekanta.
Så stannar jag till vid Storforsen för en sekund och öppnar rutan. Emot mig slår forsens brus och dess vita skum. Och in i bilen strömmar den rena doften av nyregnad skog, liljekonvalj, blåbärsris, och så ett stjärneregn i mossan av nyutslagna skogsstjärnor.

Allt detta ljuvliga som är vårt, ingens och mitt. Till låns av våra barn och barnbarn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>