Jag tänker mig min facebooksida som ett slags hus. Idag vill jag prata om facebookhus. Eller rättare sagt de fönster, vinklar eller glimtar som du och jag ger från våra liv, våra trädgårdar från våra ”hus” i sociala medier.

Huset på bilden är ett vanligt svenskt gammalt hus någonstans ifrån. Vi säjer att det är ”mitt” facebookhus.

Genom åren har här inrymts många människor. Det kan man se på storleken om inte annat. Och på alla bilder på älskade släktingar och vänner. Här finns många minnen, en solsida, en vildvuxen trädgård, en skuggsida, en omgivning i vackra färger och en mörkare sida med dovare toner.

Jag kan tänka mig att där inne finns vackra harmoniska rum med ljuvliga tapeter och en härlig doft av ljusa såpskurade golv. Kanske en kakelugn? Men alldeles säkert en eldstad vid husets hjärta.

Om man blundar och lyssnar kan man höra musik och skratt, klirr från fantastiska middagar. Även tystnad, arga röster och tårar kan urskiljas.

Men här finns så klart också dammråttor i hörnen, fläckar och jobbiga högar som jag inte vill visa någon och belamrade badrum. Så är det nog för oss alla och de rummen visar vi helst inte.

Här i huset finns även en läskig källare. Gud vet vad som finns där. Man varken orkar vill eller törs tänka tanken att börja gå igenom allt som finns där i lådorna.

Källarfönstren och fönstren till de stökiga rummen öppnar vi ytterst sällan mot sociala medier. Ja förutom ibland då vi visar eller berättar någon fin neutral sak eller visar ett nostalgiskt gulnat blad från livets gömmor.

Du kanske tycker att jag delar med mig allt för mycket och allt för ofta och rynkar pannan lätt ogillande? ”Har människan inget vettigare för sig”. Särskilt du som själv aldrig eller sällan gläntar på något av dina egna fönster och visar något, men gärna tittar in hos andra i deras facebookhus.

Jag gläntar själv bara på de fönster eller vinklar som jag vill visa. Oftast blir det fina neutrala saker, bilder eller berättelser. Eller roliga tokigheter. Det är precis samma sak som med vart jag väljer att rikta kameran. Dammråttorna, de hemska högarna eller källarhålet och mina mest privata tankar håller jag för mig själv. Det du ser är alltså bara en liten liten del av mig, och jag är ytterst medveten om att en facebookvän inte med självklarhet är en riktig vän.

Men jag bjuder er gärna på en glimt från vindsfönstret, det där härliga underbara rummet av tankar drömmar och visioner som är min tillflyktsort och borg. Där dansar ofta fina minnen från förr tango med spännande nya infallsvinklar på livets trivaliteter. Där samsas toner och ord med bilder och minnen. Triumfer dansar tryckare med Tillkortakommanden och Humor sitter alltid och myser i ett hörn.

Dit har du min vän en stående inbjudan till fest, du som kommer med glädje goda intentioner och humor. Med värme, uppmuntrande ord och vänliga tankar.

Ni andra får gärna stanna hemma i er egen insynsskyddade berså knaprandes på sura bär och fortsätta att ogilla eller vandra vidare till andra hus än mitt.

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Efter att ha varit på resande fot är vi åter hemma i Gauto. Hemma i Gauto… Försöker vänja mig vid att säja det. Frid ro och uppackning står på agendan. Sol regn och vackra vyer är även här vår vardagsmat. Förmiddagskaffe tillsammans känns fridfullt och bra. De så nyligen nedpackade banankartongerna känns redan som främlingar. Lilla julafton att packa upp dem en efter en. En ny chans att väljas om för tingen. precis som att starta på ny kula sent i livet. Man måste välja allt på nytt igen. Eller välja bort.  Fundera vart de 32 åren tagit vägen sedan dagens födelsedagsbarn Isabelle föddes. Det känns som 15. Ta vara på livet och dagarna min vän.

Jag kom där gående bland bergen. Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga. Förstod att här finns oändlig tid, visdom och läkedom. Tidens brus tystnade. Och jag inväntade fridfullheten och kände mig sedd, älskad och ett med det lilla i det stora eviga.

Nu har vi avslutat vår tid i Sandviken efter 9 år av hårt arbete och ljuvliga stunder på den fantastiska platsen. Vi har välkomnat nya ägarna  och flyttat till nästa vykort i Laisdalen. Dit vi egentligen hade tänkt styra kosan för 10 år sedan. Nu är vi här och gläds med varandra över den tid i ett lugnare tempo som bjuds. R blir pensionär på riktigt och själv tar jag det lugnt och ledigt ett tag för att fundera på framtiden och för att få ordning på hälsan. För närvarande är det här och nu som gäller. Möjligheterna att träffas och umgås med familj och vänner blir obegränsade. Och likaså möjligheten till att själva få tid att utforska denna fina fjällvärld och allt vad den erbjuder.  Fisket finns alldeles utanför knuten. Pianot står på plats och pennan är vässad för skrivande när inspirationen kommer. Just nu puttrar förmiddagskaffet, solen skiner, fåglarna kvittrar och harmonin är komplett