Tvåmetershalsdukar och snöänglar.

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi skolbarn gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mig klart och ställt undan vattenglaset och kammen, så brukade hon linda in mig i tvåmetershalsduken. Bara en liten ögonspringa syntes då jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd. Och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på farstubron gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sig dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen. Vi hade beställt Mors Julbrev och så en Lilla Fridolf som min bror Sixten skulle få i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någon gång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätornna. Dn skiner över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.