Kategori: Äldreomsorgen i mitt hjärta

Vanvård

Av , , 2 kommentarer 12

Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp – inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.

Ett hem för de hemlösa

Av , , 2 kommentarer 24

I mitt jobb möter jag ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller "hemma". Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det "hemma" som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

"Hemma" –  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av "hemma". Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en "god känsla". Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att "lyssna in" och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

Rätt man/kvinna på rätt plats…

Av , , Bli först att kommentera 17

Tänk hur svårt det kan vara att tala klarspråk när något inte fungerar. Det kan vara svårt nog när det gäller praktiska ting men ännu svårare när det gäller människor. När det handlar om våra värnlösa, gamla och sjuka är det min bestämda åsikt att vi alla gemensamt är skyldiga stå upp för att  skydda och värna och bevaka de som inte själva längre förmår att göra sina röster hörda.

Klarspråk, civilkurage och tydlighet måste genomsyra alla led. Omtanke öppenhet och medskapande ska vara våra ledord. Om en jobbare medvetet underlåter att följa lagar och uppsatta planer och mål så att den lilla människan kommer i kläm – så står jag för min åsikt att  uppenbart olämpliga personer måste kunna få kicken eller omplaceras till en annan sorts verksamhet där man arbetar med döda ting.

När man tänker efter vems sida man står på så blir det plötsligt inte så svårt….

 

Om att reduceras till en daganteckning….

Av , , 4 kommentarer 11

 

 

Just nu kretsar mina tankar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar eller en torftig mening i ett uppdrag. Detta händer alltför ofta.

Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

 

Ingen skitsak precis!

Av , , 2 kommentarer 12

För oss vanliga dödliga där livet och magen sköter sig enligt regelboken, kan ovanstående påstående tyckas vara komiskt, larvigt eller motbjudande – vilket man nu väljer.

För den som inte längre förstår kroppens signaler, hittar till toaletten, blir stillasittande, behöver blöjor igen, eller får magbesvär man inte längre kan förmedla eller söka hjälp för, blir man oerhört beroende av andra människors respektfulla uppmärksamhet, stöd och handgriplig hjälp för att bibehålla ett värdigt liv.

Sådana saker är inga "skitsaker" utan oerhört viktiga!

 

Vilket sammanträffande!

Av , , 2 kommentarer 9

Läser som vanligt med stor behållning Carina Nenséns Hemtjänstblogg och vad ser jag där om inte en bild av ett gammalt herbarium – ett identiskt loppisfynd som jag har liggande på mitt nostalgibord i vardagsrummet! Hennes är från 1936, mitt är från 1935, har ägts av en Göran Nilsson i Hällnäs och är fyllt med alla de blommor som vi känner till från den Västerbottniska floran. Vacker sirlig handstil och ett jättejobb ligger bakom denna samling som troligen är helt fri från tungmetaller, beqerel och andra miljögifter. Herbariet kostade 2kr vid nyinköp. Jag gav 10 kr 73 år senare.

Detta sammanträffande kan inte tolkas på annat sätt än att vi på flera plan har ett gemensamt intresse inte bara för gamla människors villkor, utan även för gamla saker med en historia. Kul tycker jag!!

Demensutbildningsdag

Av , , Bli först att kommentera 9

Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker…. Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.

Snällteve

Av , , 4 kommentarer 15

En klok människa jag känner som jobbar i äldreomsorgen sa en klok sak: Man borde ha en särskild Tv-kanal med "snällteve" som alternativ i äldreomsorgen. Jag föll direkt för denna fräscha idé, som en motvikt till dramatiska nyheter, krig, elände, såpoperor och stressande reklaminslag med mer eller mindre absurda effekter.

Tänk vad fint med en kanal som visar fina, lättsamma och snälla teveprogram med hög igenkänningsfaktor från djur, barn, natur, film, musik och nostalgi. Bara stillsam trivsel och mysig humor. Kanske valbara pausprogram med akvariefiskar eller en sprakande eld. Bildspel med olika teman. Detta kunde vara utmärkta hjälpmedel i dagens demensvård.

Det borde vara föbjudet med såpoperor ,MTV och skräpteve i demensboenden. Använd fjärrkontrollen med urskiljning och ansvar.

 

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam