Kategori: Demensrelaterat

Vanvård

Av , , 2 kommentarer 12

Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp - inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Ett hem för de hemlösa

Av , , 2 kommentarer 24

I mitt jobb möter jag ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller "hemma". Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det "hemma" som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

"Hemma" –  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av "hemma". Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en "god känsla". Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att "lyssna in" och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

2 kommentarer
Etiketter:

Det är fint att härmas!!

Av , , Bli först att kommentera 16

Vem härmar vem?

Vi har fått lära oss från barnsben att det är fult att härmas. Jag tror bestämt att Jante hade ett finger med i det spelet och nu vill jag påstå raka motsatsen!

Inom demensvården är det kunnandet, trixen, finliret och de små knepen i vardagen  som är själva guldet  och borde skrivas i eldskrift. Likaväl som erfarenheter av misslyckanden och övertramp likväl bör lyftas. Allt för att vi ska lära av varandra hur vi på bästa sätt ska hjälpa de personer som vi möter i vår arbetsvardag.

Du som lyckas med svåra moment i vardagen. Låt oss andra få veta din metod eller teknik, dokumentera den med stolthet så kanske det kan lyckas för någon fler i arbetslaget.

Strunt i Jante! Våga säja att du lyckats, att du är bra och kanske även hur du kom fram till ditt arbetssätt. Det är just detta som personcentrerad omvårdnad handlar om – att göra "rätt" och "individuellt" beroende på vem vi jobbar med/för. Helt enkelt att göra fel så sällan som möjligt. Lär av varandra!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ingen skitsak precis!

Av , , 2 kommentarer 12

För oss vanliga dödliga där livet och magen sköter sig enligt regelboken, kan ovanstående påstående tyckas vara komiskt, larvigt eller motbjudande – vilket man nu väljer.

För den som inte längre förstår kroppens signaler, hittar till toaletten, blir stillasittande, behöver blöjor igen, eller får magbesvär man inte längre kan förmedla eller söka hjälp för, blir man oerhört beroende av andra människors respektfulla uppmärksamhet, stöd och handgriplig hjälp för att bibehålla ett värdigt liv.

Sådana saker är inga "skitsaker" utan oerhört viktiga!

 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Minnenas värld…

Av , , 4 kommentarer 6

Ännu en fin bonad  inskickad av Agneta Ä

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……

 

Demensutbildningsdag

Av , , Bli först att kommentera 9

Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker…. Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.

Kvinnan tige i församlingen

Av , , 2 kommentarer 6

Idag är det ingen annan råd än att prata så lite som möjligt och låta kroppen få chans att  återhämta sig. Min röst är intressant raspig,hes och målbrottsbruten. Känslan av vassa rakblad i halsen avhåller mig från onödigt ätande. Robbans gurgelvatten porlar regelbundet kring halsmandlarna  och Alvedonen är mer svårsvald än vanligt.

Jag har fått möjlighet att  jobba hemifrån idag och knåpar på med en presentation av riktlinjerna, läser på och kommer ikapp med en del skrivjobb.

I morgon bär det av till Lycksele för ett samarbete med deras nystartade demensteam i kommunen. Mitt bidrag blir "Tankeväckaren" x 2 på Tannbergsskolan. Det känns hedrande att få vara inbjuden, kul att vi hittar vägar att samarbeta och häftigt att vi jobbar utifrån samma kunskap och tankegångar för att förbättra demensvården.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Välkommen att lyssna imorgon 18.30

Av , , 6 kommentarer 11

Föredrag "Tankeväckaren – ett liv i dina händer lagt"
En föreläsning om bemötande och attityder om: Levnadsberättelsen – ett livsviktigt verktyg i omvårdnadsarbetet. Vilken effekt har du som medmänniska eller vårdare? Hur kan just du göra skillnad! Föreläsningen riktar sig till dig som medmänniska, medarbetare eller närstående till personer med demenssjukdom. Föreläsare: Gunnel Forsberg, demenssjuksköterska, Umeå Kommun
Arrangör: Umeå kommun
Plats: Ryttmästaren, Stadshusområdet, Umeå
2009-09-21 kl 18.30-20.00

 

 

Ett år med bloggen

Av , , 6 kommentarer 17

Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete  vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?
 

Snällteve

Av , , 4 kommentarer 15

En klok människa jag känner som jobbar i äldreomsorgen sa en klok sak: Man borde ha en särskild Tv-kanal med "snällteve" som alternativ i äldreomsorgen. Jag föll direkt för denna fräscha idé, som en motvikt till dramatiska nyheter, krig, elände, såpoperor och stressande reklaminslag med mer eller mindre absurda effekter.

Tänk vad fint med en kanal som visar fina, lättsamma och snälla teveprogram med hög igenkänningsfaktor från djur, barn, natur, film, musik och nostalgi. Bara stillsam trivsel och mysig humor. Kanske valbara pausprogram med akvariefiskar eller en sprakande eld. Bildspel med olika teman. Detta kunde vara utmärkta hjälpmedel i dagens demensvård.

Det borde vara föbjudet med såpoperor ,MTV och skräpteve i demensboenden. Använd fjärrkontrollen med urskiljning och ansvar.

 

4 kommentarer
Etiketter: , , ,