Kategori: Gästbloggar

Erik berättar – Avanäshistoria

Av , , Bli först att kommentera 12

Ännu ett gästblogginlägg inskickat av Erik Högberg

Det hörde naturligtvis till traditionen att konfirmeras även för ungdomarna i Avanäs. 1915 eller 1916 var det dags för min mor, Lydia Israelsson.

Tidigt, tidigt på morgonen påbörjade hon ensam färden till Lycksele. Den första sträckan rodde hon fram till Umeälven, 12 km. Sen gick hon de fyra milen till Lycksele. Mamma var inte så lång och det är lätt att för sin inre syn se de korta benen trumma på. I verkligheten kunde man nog inte se benen. De doldes säkert av en kjol ner till marken. På ryggen hängde säkert en ränsel.
 
Väl framme i Lycksele konfirmerades hon och därefter påbörjade hon färden tillbaka. Efter ca en mil övernattade hon hos bekanta. Således drygt sex mil för egen maskin och en konfirmation på det, detta inom ett dygn.
 
Dagen efter kunde hon ta det lugnt. Bara tre mil att gå och 12 km att ro. Otroligt vilka strapatser och umbäranden de fick utstå för inte fullt 100 år sen. Hur många av dagens ungdomar skulle klara en sådan strapats?
 
Erik Högberg

 
 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Gästblogg om tacksamhet

Av , , 4 kommentarer 9

Jag vill idag bjuda på en ung anonym gästbloggares tankar som jag nyss fick ta del av.  Så fina tankar!!

"Jag försöker att varje dag tänka på allt jag har att vara tacksam över i livet. Eftersom att jag haft den här vanan ganska länge så översköljs jag nästan av de här känslorna nu istället för att behöva anstränga fram dem. Tänk hur himla härligt livet är egentligen!
Jag har världens finaste, snällaste och snyggaste pojkvän, föräldrar som gör allt för mig, en (för det mesta) strålande underbar liten hund, vänner som jag vill ha med mig livet ut, en utbildning som jag trivs med, ett hem som jag stormtrivs i osv osv. Listan kan göras hur lång som helst!
 
Tänk att vi lever i Sverige, hur bra vi har det här egentligen. Och att vi lever under just denna tidsperiod, för bara 50 årssedan kunde livet se helt annorlunda ut. För att inte tala om ännu längre tillbaka i tiden. Här har vi verkligen alla förutsättningar att vara lyckliga. Tänk vad tacksamma vi ska vara för att vi är friska! Att vi har ben att gå med, att vi kan se och höra! Och även fast man har någon liten krämpa så finns det så himla mycket mer att vara tacksam över. Tänk att vi lever överhuvudtaget!
 
Sen är ju alla tacksamma över olika saker. Att jag är tacksam över något som jag har i mitt liv betyder inte att någon annan ska sakna att de inte har det. De har sannolikt andra saker att uppskatta och vara lycklig över istället.
 
Jag är övertygad om att världen är god plats och genom att vara tacksamma och lyckliga så sprider vi den här goda energin omkring oss och gör världen ännu lite bättre. Ruva på det :) !"
4 kommentarer
Etiketter: ,

Erik berättar mer

Av , , Bli först att kommentera 10

Ännu en berättelse från förr inskickad av Erik Högberg, en av mina läsare som har rötterna i Avanäs precis som min mamma.

Oskar Israelsson har målat detta tråg till sin syster Lydia, min mor.
Stugan är den stuga som Israel Israelsson lät uppföra i slutet av 1800-talet. Här bodde han med sin hustru Tekla och i den stugan fostrade de sina sex barn. Självklart upplevde de själva sig som trångbodda ty de byggde ett större hus strax intill. Det bygget fick dock vänta tills de största pojkarna vuxit upp.
 
Man kan ju bara gissa sig till hur det var i den lilla stugan på ett rum och kök. Åtta personer, ja det var på sommaren det. På vintern kom lapparna ner från fjällen och då fick man inhysa en lappfamilj också – med hundar och allt.
 
Det fanns delade meningar om lapparna (jag vet att man numera säger samer men den tidens ord var lapp). Av vad som berättats för mig var Israel Israelsson och sonen Hjalmar speciellt förtjusta i lapparna. Jag gissar mig till att deras ”fria” liv lockade lite.
Min mormor Tekla var av annan mening. Det var hon som fick dra det stora lasset när hushållet nästan fördubblats.
Vid ett tillfälle skulle lappgumman tacka för sig efter en lång vinter. De hade slaktat en sarv att ha som färdkost på sin raid mot sommarvistet i fjällen.
- Du ska ha tack för den här tiden, sa lappkvinnan. Som tack ska du få en bit kött från ren, den bästa biten ska du få.
Tekla fick ett stycke renkött lagd i sin hand och lappkvinnan försvann ut genom dörren. Min mamma som bevittnade det hela har berättat om hur Tekla skrek rakt ut och dängde köttet i golvet. Hon hade blivit tilldelad sarvens könsorgan. Därefter brukade mamma omnämna lappen i ett lite mindre smickrande ordalag.
 
Min mormor var den sista bofasta i den stugan och sen dess har den endast inyst några sommargäster. Stugan finns kvar och ännu på 1980-talet kunde man plocka myskgräs vid ena gaveln. Ett gräs som Israel Nilsson plockat med sig från Lycksabäcken. Det gräset lade man i lådor med kläder så de skulle få en frisk doft. Gräser gick under benämningen "goluktgräse". Det är precis den sortens gräs man kryddar polsk vodka med.
 
 
Erik
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

En historia från vår historia – Erik berättar

Av , , Bli först att kommentera 9

Bilden längst till höger föreställer min biologiska morfar August Nilsson född i Avanäs, Rusele.

Som jag tidigare har berättat har jag här via min blogg fått kontakt med min mammas tremänning Erik Högberg som alltså likaså härstammar från Avanäs. Jag har nu fått en hel del bilder från förra sommarens stora släktträff i Avanäs, där jag själv tyvärr inte var med.

Erik  har varit en återkommande kommenterare till mina bloggar under namnet "Haspelrullen" och i somras kom vi av en händelse kom på att vi var släkt. Erik har även gästbloggat här tidigare och nu har jag fått mera stoff kring våra förfäders historia.

Här t ex om vår gemensamma släkting – Eriks morbror och mammas farbror Oskar Israelsson.

Erik skriver:

Det var lite synd att jag inte kunde berätta om min morbror Oskar Israelsson. Det hade passat på släktträffen. Han var duktig med sina händer. Mycket skicklig att timra hus, han målade tavlor, gjorde tråg som han målade avanäsmotiv på mm.

Mamma berättade att den första fiolen byggde han med hjälp av en bild från en katalog. Han blev så skicklig att han två år i rad (början av 50-talet) fick priset som Sveriges bästa fiolbyggare. Jag pratade med en av hans söner som berättade att det enda verktyg han använde var krok-kniven. Helt otroligt – han slog Sveriges övriga fiolbyggarelit med sin kniv – jag tycker han var värd att lyftas fram i ljuset.

En annan berättelse från Erik:

Under mina första somrar bodde Hjalmar och Ester kvar i byn. De drev sitt lilla jordbruk helt utan moderniteter. Många gånger har jag tänkt att som de levde så levde de nog också på 1800-talet. Och som man levde på 1800-talet så levde man nog på 1700-talet. Åtminstone var det nog delvis så.

 
Det som har förundrat mig mest är hur de hade rutat in dagen och hur disciplinerat de följde sitt invanda mönster.
Efter väckning intogs en enkel frukost sen gick man ut och jobbade i ca 1,5 timme. Därefter gick man in och åt en stadig frukost. Efter ett nytt arbetspass blev det lunch, mer arbete och middag. Jag såg aldrig moster Ester annat än vid spisen. Jo, man följde med henne till sommarladugården och tittade på mjölkningen förstås.
De levde helt rätt näringsmässigt. Ord som näringslära, kostcirkeln och tallriksmodellen hade naturligtvis inte nått dit. Det var generationers erfarenheter som lett fram till deras levnadsstil.
Man levde av vad naturen gav och på sommaren blev det mycket fisk. Jag kommer så väl ihåg Hjalmar då han åt fisk – han kunde äta fisk. Han stoppade in fisken och började tugga. Samtidigt kom fiskbenen ut i den ena mungipan. Han matade in fisk och plockade ben samtidigt. Det kunde jag sitta och titta länge på.
 
Före dämningen fanns stäm i sjön. De levde i stim och kunde gå helt nära ytan. När någon såg ett stim gick larmet och då blev det fart. Hjalmar släppte vad han hade och tog fram dynamiten. Ut med dynamitgubben i stimmet och sen var det bara att håva in fisken. Det var nåt att komma till stan och berätta, i Avanäs fiskar man med dynamit.
 
Stämen användes som agn i långrev och då blev det grov abborre. Det var en av de få tillfällen Ester lämnade köket, fisken skulle rensas. Hon var helt suverän att flå abborre. Jag och min svåger brukar flå enligt hennes metod. När vi ska dra av skinnet måste vi ha en tång till hjälp. Hur Ester med slippriga fingrar så lätt drog av skinnet har aldrig jag och Bertil kunnat förstå. Hon måste ha haft ett tumgrepp stadigare än en hovtång.
 
Gädda fångades mest på våren och då för torkning. Torkad gädda var deras popcorn, chips nötter etc.
Släktträff Avanäs 2008
 
Bli först att kommentera
Etiketter: , ,