Kategori: Gauto 2008

Ett av mina första blogginlägg från sommaren 2008

Av , , 1 kommentar 7

Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte ‘Guds rätte gök’

Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).

Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags ‘hallelujamoment’ skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?….. och det gör du med rätta!

Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.

Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.

Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.

R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur ‘Som en sträng på gitarren’.

Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger ‘Jag lyfter ögat mot himmelen’ som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.

Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.

Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen ‘Toffe’ Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst – för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: ‘Det stod en blomma så skön och blid’. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!

Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.

Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.

Jag – som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert – som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning – vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.

Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor – En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.

Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons ‘Jag ska gå genom tysta skyar’ och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert – och jag är ändå rätt kräsen. ‘Danne’ kan nästan slänga sej i väggen!

Nåväl – omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta ‘Guds rätte gök’ som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.

Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.
 

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,

En halv älg….

Av , , Bli först att kommentera 10

Tittar Sitter och tittar på bilder och minns fjolårets semester. Vi åkte i två bilar upp till Gautosjö. Robert o Johan  körde lastbil med byggmateriel och jag kom en timmer efter i volvon.

Någon mil ovanför Arjeplog blev de omkörda av en bil som bara en stund senare fanns stående vid vägen efter en älgolycka. Älgens framdel låg bredvid vägen 200m innan bilen.

Killen som satt på passagerarplatsen hade fått älgens bakre del MED inälvor och allt rakt på sig och satt med huvudet inne i magen när R oJ stannade och drog loss den.

Älgen hade alltså skurits rakt av av takplåtskanten. Ingen blev skadad vid olyckan som kunde ha slutat hur illa som helst, men för den stackars killen som var helt grönsörjig från topp till tå, och spottade och fräste grönt var det mindra roligt.

I allafall skulle jag personligen gärna vilja äga en sån bra bil!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Eldstadens gästkonst

Av , , 2 kommentarer 7

I en gammal zinkhink har jag samlat drivved från Sörfos och tagit med hit till Gauto. Träet är grått och lite balsaträaktigt. Lätt att tälja och forma. I fjol bestämde jag mig för att starta ett litet projekt här i stugan. På udden där vi har eldstaden omgärdad av ett antal sittkubbar tillbringas en del tid, själva och med de gäster som besöker oss.

Jag förser gästerna med en kniv och låta dem välja ett valfritt trästycke, forma det, namnge det. Därefter märker jag konstverken med en näverbit och fäster med ett snöre, sätter upp dem tillsammans med övriga verk under "Eldstadens gästkonst".

På så sätt får alla lämna ett spår som är roligt för alla att titta på och för oss att minnas. I eldens sken blir man så kreativ och vi har sett prov på de mest fantastiska skapelser. Ibland har naturen nästan gjort allt jobb själv, men bara namngivningsceremonin i sig kan bli hur kul som helst.

Av någon outgrundlig anledning har det utformats en hel del ekivoka skapelser, men som ni ju vet – i konstens namn är ju det mesta tillåtet…. Även Robbans morgondrill från altanen kan ibland te sig som rena konststycket. Speciellt i motvind. en

Hälsning ifrån fjällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel F

Sparkade just av mej storstövlen efter eftermiddagens fiskafänge här i Gautosjö.


Två fina öringar i halvkilosklassen skvalpar tungt i fiskhinken plus ett par smårödingar till kisse -världens mest previligerade katt. Här får man nästan alltid fisk och jag tillbringar många timmar med mitt fiskespö på land eller i båt när vi är här. Robban bygger i vanlig ordning.

Det är höst i luften, friska vindar och naturen bjuder på så vackra färger att ögat tåras. Det mörknar redan före kl 20.00 och det luktar kallt. Än har inte snön lagt sej på fjälltopparna, men nästa gång finns det nog risk/chans för det. Här råder frid och själen vilar i tystnaden.

Man tankar kraft så bra häruppe, inför arbetsveckornas korseld av möten och göranden.


Varsågoda här kommer en bild ifrån vårt paradis.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,