Kategori: Gunnels Julkalender

Mot solnedgången……

Av , , 7 kommentarer 51

Klok människa – den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i ”Levnadsberättelsen” som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig – som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara ”hemlig” och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.

Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?

7 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Lucka 2 – En slaktad julkalender

Av , , 8 kommentarer 19

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra…

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex – laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva – Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock? 

Efter ett snabbt överslag  bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den – vilket hade hänt någon gång förut - utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

 

 

Visst följer du kalendertävlingen?

8 kommentarer
Etiketter: , , ,

Lucka 24. Julafton i barndomens minnesvärld

Av , , 10 kommentarer 4

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor. Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor.

Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sej på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan "Lycksabergarna" kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter – både stekt fisk samt en mustig stek och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt "övervänten" och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam – till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden…….

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har – frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan – ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva….min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin – äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgonbitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra dem till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

10 kommentarer
Etiketter:

Lucka 23. Uppesittarkväll och Julbad

Av , , Bli först att kommentera 0

Kvällen före julafton är speciell. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats, och jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket.

I Vindelgransele är hela berget fullt av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag iallafall hur syskonen spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort hHan hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har de med sej ett par nya EP-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg – heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det pyjamasen på och håret ska torkas med mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en fisk…Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren lite extra gott. Varsitt äpple till korna och kanske jag vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Morfars kommer och Vivi och Karl-Axel. Det kommer att bli min bästa julafton nånsin!!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ‘JULKALENDERTÄVLING’

Bli först att kommentera
Etiketter:

Lucka 22. Dan för dan före dopparedan och morgontrötta syskon

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidigt, tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att dan före dan före dopparedan är inne. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som dom upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar lussekatter, saft och pepparkakor, till alla oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att Mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går nedför den branta hala källartrappen och ropar Mamma!

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, sträcker på sej och stryker sej mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

På vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mej en kisse. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så sakta, och jag får inte väcka syskonen än säjer Mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mej över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev, ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mej. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna – att nu är allt i sin ordning – att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ‘JULKALENDERTÄVLING’

Bli först att kommentera
Etiketter:

Lucka 21 Paketinkastning bus och gisslan

Av , , 1 kommentar 0

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade "Klasarna", Några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sej ut och jagade inkastaren, tog honom med sej tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sej fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sej undan långbente morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mej, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dej…Han stack ned handen i väskan – som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Edvin Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga mIinnen och fina julklappar somnade men sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla av knäck.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ‘JULKALENDERTÄVLING’

1 kommentar
Etiketter:

Lucka 20. Om Syskon Släktkalas och Barnasinne

Av , , 1 kommentar 0

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska ‘hål’ under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras – rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror – Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken – en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort – den fantastiska marmeladen – julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje…och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

1 kommentar
Etiketter:

Lucka 19. Kristyr, Television och Toalettpapper

Av , , 3 kommentarer 0

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där…….

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspän, och höll i sej i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mej. Man tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt deras mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sej ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt, gick ut i den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen…..

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma, och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Lucka 18. Om Julgranar, Julkrubbor och nedräkning

Av , , 2 kommentarer 0

 

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan…………..före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sej stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en Maria Modellera placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg deras julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över iet -toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd. 

Apan tedde sej trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sej i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen’"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor uppe på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivans, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod Segertonernoterna uppställd med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ‘JULKALENDERTÄVLING’

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Lucka 17. Småkakor Rullrån och Syltor

Av , , 5 kommentarer 0

Mamma Gunnel

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan , pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars sätt.

Frysen, och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker, och väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet med alla sina läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett, hade man kunnat begränsa sej till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i allafall väldigt fascinerande att följa köttets väg från slakt ända till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller småbrösörta som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon ändbit eller lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sej lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna – mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor – små underverk som smälter i munnen och så klenäterna. Spröda små rullrån. Mandelmusslorna inte att förglömma. Snedställda snittar med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel. De sega nöttopparna garnerade med en hasselnötter och sist men inte minst de lyxiga pariservåfflorna, pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten.

Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel,en kruskavel och lite blandade småmått av min snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel.

De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar och med en fläkt av flärrd, stiliga och väldoftande, alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de alltid kära och välkomna gäster i min barndoms jular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ‘JULKALENDERTÄVLING’

5 kommentarer
Etiketter: , , ,