Kategori: Gunnels Julkalender

Lucka 16. En blå snökula i min vackra vita vintervärld

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju – den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommi in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyste så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa i skogen. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet – sådana där som man sätter en liten bokmärksängel i och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ’JULKALENDERTÄVLING’

Lucka 15. Solvin, Tedricka och Förväntan

Av , , 1 kommentar 0

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i syndakatalogen vad jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tror mej minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sej på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men det hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar – ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan följt av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.

Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen

Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum, så ser jag en glad och uppsluppen familj. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett fantastiskt julbord. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull söt flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och alla dessa spännande paket.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 ’JULKALENDERTÄVLING’

Lucka 14. Lösgommar Ärtskidor och Marsipanlimpor

Av , , 2 kommentarer 0

Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte  man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.


Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…………

Lucka 13. Fesakusar, Mjukkakun och Prästens hår.

Av , , 1 kommentar 0

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret som penslades med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppar nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till det en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet.

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora gula stekgryta tills de antagit en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoriter från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 12. Tippetipptapp, Stalledrängar och Julspel

Av , , Bli först att kommentera 0

12 dec 1967.

Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla – god är julematen, julematen…..

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen.

Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag – båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man lussa hemma för mamma och pappa på morgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet…Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 11. Julklappsbestyr i rimstugan

Av , , 1 kommentar 0

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej runt köksbordet där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången kom från valet, där pappa satt i vallokalen och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men  jag gluttade aldrig i ett paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 10. Änglaspel, Änglahår och Tomtebloss

Av , , Bli först att kommentera 0

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får…. Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade – änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet – till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Lucka 9. Småfåglar, Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , 2 kommentarer 0

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo, Piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Amerikabrev

Av , , Bli först att kommentera 0

Fick efterlängtat brev från Amerkat från Ellen och Lage. Ellen min storasyster var även min svägerska i 20 år, så vi delar många minnen från gemensamma jular ihop med våra egna familjer och föräldrar/svärföräldrar. Visserligen är avstånd bara ett ord – som jag brukar hävda – men ibland längtar jag efter att få prata mellan fyra ögon. Nu skiljs vi åt av en ocean. De är Svenska kyrkans värdpar i New York. http://www.swedishchurch.net/ och trivs bara fint. Vi ser fram emot att besöka dem nästa år.

Ellen skickade mej ovanstående fina glitterkalender och påminde mej om den lyxiga känsla det var om man någon gång fick en sådan som barn. Fick även denna tänkvärda dikt medskickad i brevet

Önskan

Låt oss bygga en ö av kärlek
Låt oss tända ett ljus att värma oss vid
Låt oss nalkas varandra med vördnad,
och skåda livet självt däri.
Låt oss hjälpa varandra att tända
så många ljus vi kan,
så att det blir många öar av lågor,
och många som vågar nalkas varann.
Låt oss leva nära varandra,
och stötta så gott det går
Låt oss ge av vår egen värme,
och tacka för det vi får.

Lucka 8. Bjällerklang och Änglaspel

Av , , 2 kommentarer 1

 

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer – Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan – när jag vill – höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg Pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om –  Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem……Alltid denna längtan hem.