Kategori: Jobbliv

På väg till Arjeplog…..

Av , , Bli först att kommentera 9

Dagens resa till Arjeplog i den bistra kylan bjöd som vanligt på härliga naturscenarier. Här är en av de älgar vi såg, förutom en magnifik tjädertupp och en ripa. Helt omedvetet började jag nynna på Ronny Erikssons gamla slagdänga, även kallad Arjeplogsvisan.

Det var ifjol om vintern, i början utav mars,                                                                                                                    jag skulle åka upp till Arjeplog.
Men när jag hade kommit till,
jag minns-int-riktigt-vars,
tog soppan slut och bilen bara dog.                                                 
Det var kväll, ja nästan natt
och ni ska veta att:
        
Ref: Jag såg nästan ingenting
        för snön som vräkte ner
        O hela tiden kom det bara
        mer o mer o mer
        Ja hela tiden kom det bara mer.

Värmen den är prima
i en Volvo Amazon,
så därför bar jag bara när jag for,
byxor utav bomull,
och en skjorta av nylon,
kortkalsonger, en kavaj o mockaskor.
När sen jag suttit där en stund,
ja, då frös jag som en hund

Ref:

När sen jag hade suttit
ungefär sådär trekvart,
ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
leder inte någon vart
nej, det är lika bra att börja gå.
Jag pulsade och klev
och det snöa och det drev

Ref:

Jag ragla fram på vägen
nästan som om jag var full
o det var nog minst en halvmeter med snö.
Jag snavade, jag halkade,
jag drattade omkull.
Då beslöt jag mig  att ligga kvar och dö.
Jag var nästan medvetslös
o herrejävlar vad jag frös

Ref:

Jag hörde som i dvala
nånting komma bakifrån,
men jag orka inte ens vända mig om.
Det kom närmare o närmare
o växte till ett dån
o jag förstod att det var plogbilen som kom.
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög

Ref:

Sen landa jag så småningom
långt ute på en myr
där det var alldeles vitt, så vitt jag såg.
Jag frös och jag var trött
jag var mörbultad och yr
o jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl.
Nej, nu fryser jag ihjäl.

Ref:

Men det sägs ju att så länge
det finns liv så finns det hopp,
men nu börja livets låga brinna ut.
Jag hade ingen känsel
i min bottenfrusna kropp
o jag tänkte så att: Nu är allting slut.
Det var på väg till Arjeplog
som jag frös ihjäl och dog

När sen jag öppna ögonen,
då jädrar blev jag paff,
för där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
emot herrarna i SAF
som såg till så att jag inte hade råd
att åka som planerat var.
Ja, tänk ändå, sån tur man har

Ref:

Musik: Trad.
Text: R. Eriksson
 

Nytta o nöje

Av , , 3 kommentarer 47

I eftermiddag har jag haft förmånen att delta i ett av Kogertek arrangerat LEAN-spel som deltagare vilket var mycket intressant. Vår grupp lyckades öka produktiviteten 5 gånger på 3 omgångar. Kul och säkerligen användbart i de flesta verksamheter inklusive landsting och kommun. Och nej – det behöver inte enbart handla om besparingar utan faktiskt om förbättrad kvalitet. Fick råg i ryggen i min strävan att t ex synliggöra vad dygnet innehåller för en brukare för att kunna göra tillvaron bättre, ge rätt insatser på rätt tidpunkt av rätt folk. Klart intressant!

Avslutade kvällen med god middag på TC i trevligt sällskap. Helt ok avslutning på en mycket kort arbetsvecka.

Efterlysning!!

Av , , 2 kommentarer 13

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman – som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila [email protected]

Arbetsglädje

Av , , Bli först att kommentera 9

Vilken hållning ska man inta?

Det här med arbetsglädje är ett kapitel för sig. Hur ofta slår man upp sina ljusblå med ett stort leende på läpparna inför tanken att jobba? Inte särskilt ofta va? Inte ens om man har ett toppenkul och viktigt jobb.

Ofta känns kudden som skönast och sällskapet som trevligast just när klockeländet drar igång och riktar sina blästrande ljudkaskader just mot den lilla mjuka drömmande trumhinna som råkar vara vänd mott nattygsbordet. Terror är ordet.

Hos oss ställer jag frågan: Du eller jag? Svaret är alltid detsamma: Du först.

Det gäller då att snabbt innan tanken falnar kasta sina lurviga över sängkanten och med medelålderns tilltagande stelhet i sin lekamen stappla till det lilla huset med hjärta på dörren. Först i duschen öppnar jag ögonen.

Arbetsglädjen brukar sällan ge sig tillkänna förrän efter morgonkaffet och ofta då efter en revelj av kollegors eller familjemedlemmars glada röster och härliga skratt. SÅ mycket påverkar omgivningen vilken tonart som dagen kommer att gå i.

Ledsna sura eller suckande kollegor smittar värre än den aggressivaste svininfluensa. Surgubbar i trafiken likaså. Med andra ord så är det viktigt att ta sig en funderare över vilken inverkan jag själv har hos den jag möter. Tänk vilken makt vi har över varandra. Uttrycket: "Make my day" syftar nog på just detta.

 

Postens Kassa Service….

Av , , 4 kommentarer 12

Andra tider stundar nu……än på den tiden det begav sig och det satt rekorderliga postkassörer i mörkblå plisserade kjolar bakom luckorna. Jag var en av dem. Under det år som jag gick Postskolan i Stockholm så fick man lära sig både det ena och det andra.

I denna gamla fickalmanack fanns angivet allt sådant som jag en gång kunde på mina fem fingrar som ett rinnande vatten: Världens samtliga huvudstäder,Tullbestämmelser, Fraktbestämmelser, Viktbestämmelser och Portobestämmelser. Dessutom så var man en fena på att rasslande snabbt bläddra i sedelbuntar, stämpla, väga och mäta, genomskåda förfalskade sedlar och förnya leg.

På den tiden fegade man inte med självhäftande frimärken och annat rationaliserat trams. Det gamla hederliga postkassörsskrået är utdött och frid vare över dess minne.Postens Kassa Service är allt som återstår, om den ens återstår. Men ska man säja något gott om den….. så är det att den i alla fall lever upp till sitt namn.

Goda idéer

Av , , Bli först att kommentera 0

Tillbringat dagen i kreativt sällskap där visionerna fick flöda fritt om hur man kan tänka utveckling och förbättring för demensvården även i den framtid som redan är här. Även om slantarna sinar så har vi ett starkt kapital i många kunniga engagerade och idérika människor. Det är precis vad vi måste ha för att klara framtidens behov.

Tomtebobarnen

Av , , 1 kommentar 0

Kommer just från en revival från de fornstora dagar då ett entusiastiskt gäng med höga ambitioner, arbetsglädje och lysande förutsättningar startade det som nu kallas Tomtebo sjukhem.

Vi var då ett antal år yngre, kilon lättare samt några rynkor och brustna illusioner fattigare. Idag i den barmhärtiga och softade belysningen hos Två våningar, och med min skumögda syn, tedde sig de flesta sig ganska lika. Somliga hade gått vidare i andra yrkesval, bytt arbetsgivare och några av oss hade blivit äldreomsorgen trogna.

God mat trevlig samvaro och lite uppdaterande av ungars ålder, civilstånd och dagsform kändes trevlig och uppfriskande. Vem annan än Anna E skulle komma sig för att sammankalla styrkorna igen. Kram till dej! Till er som inte var där: Vi saknade er!

Adept/Mentor

Av , , 1 kommentar 0

Jag har i dagarna (nästan) två, fått möjligheten att gå Umeå kommuns adept/mentorprogram. Känner mej previligerad att få denna möjlighet att utveckla mej som människa och medarbetare.

 Nu återstår bara att med lätt bävan i hjärtat våga lyfta luren och ringa min lista med tänkbara kandidater, noggrannt utvalda, och hoppas att någon av dem vill/har möjlighet att ta sig an mej och bli min mentor för ett år framöver. Det känns lite som att "fråga chans på" och ni minns väl hur pirrigt det kunde vara….

Wish me luck!

Veckans pausfågel!

Av , , 2 kommentarer 0

Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.

Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.

Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.

Håll tummarna för mej ikväll!