Kategori: Mamma o Pappa

Lucka 13. Fesakusar,Lussekatter och Prästens hår

Av , , 3 kommentarer 27

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret för att penslas med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppade nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till detta en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet?

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar – ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" – en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta floTttet i den stora brandgula stekgrytan tills de antog en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela utan att slicka sig om munnen. Dessa favoritbakverk från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.

 

Är det familjen Hedman …….

Av , , Bli först att kommentera 11

Är det familjen Hedman som är ute och åker…En kommentar från en Lyckselebo som kände igen oss när vi skulle tanka på gamla Shellmacken en gång på 60-talet när vi hopträngda i vår grå Volvo Duett var på väg till djurparken. Mina tonåriga storasyskon var måttligt förtjusta över "igenkänningsfaktorn" i den något speciella bilen.

Än idag står det gamla familjekortet från Nina Lundbergs atelje och pryder bokhyllan hemma hos mamma.

Idag kan jag skriva "pryder" och verkligen mena det, men i många år skämdes jag för det och gömde undan det när kompisar eller friare kom på besök. Jag var verkligen missnöjd med min egen bild. Nu ser jag en fin liten flicka med flätor och gluggar i munnen omgiven av en söt mamma, en stolt pappa och fem fina storasyskon. Visst är vi fina!

På fjällsemester 1970 Del 2

Av , , 2 kommentarer 5

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.
 
Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
 
Den följande dagen bilade vi upp mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
 
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här platsen där jag nu tillbringar all min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli mitt smultronställe i tillvaron.
 
I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och nämde att vi skulle ha köpt en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.
 
Till min syster
 
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.
 
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar -
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen
 
2 kommentarer
Etiketter: , , ,

På fjällsemester 1970 Del 1

Av , , 2 kommentarer 5

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten.  Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare i samma båt.

En glödlampshistoria

Av , , Bli först att kommentera 9

Mamma berättade  en fin liten historia om hur hon för 80 år sedan besökte sin morfar i Blattnicksele. Han vara ansvarig för byns kraftförsörjning och mamma fick av honom en stor fin glödlampa.

En sådan skatt hade hon aldrig tidigare ägt och lyckan var stor. Glaset blänkte klart och rent som kristall eller diamant. Andäktigt bar hon den med sig hem till Lycksaberg.

Dessvärre råkade hon krascha den ganska snart och hon berättade för mig om hur otroligt sorgligt och eländigt det var att hennes fina morfarsskatt blev förstörd.

Fin liten historia eller hur. Speciellt nu när vi står inför de anskrämligt fula lågenergilampornas tidevarv.

Skördetid

Av , , Bli först att kommentera 8

Hemma hos Mamma  är det nästan altid skördetid. På arbetsbänken står papplådan med teblad från svartvinbärsbusken på tork. Mamma har gjort sitt eget te i många år. Ibland  blandat med goda tesorter som vi barn köper i stan.

I trädgården står potatisblasten hög och grön. Snart kommer nattfrosten och gör sitt.

All blomsterprakt kring huset hinner inte slå ut och blomma hela säsongen. Den mäktiga Änglatrumpetens blommor är precis i knoppning lagom till nattfrosttiden. Sommaren är för kort i Vindelgransele. Det gäller att bevara den på bild så man har något att fröjda sig över när dagarna blir kortare och det börjar mörkna.

Om en stenrik världsomseglare

Av , , Bli först att kommentera 10

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har alltid tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran som finns utplacerade i och runt hennes hem i små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn ,vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig – genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö,Beijing, Jordanien,Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkurkan i Kristineberg, Mainau, Gauto förstås, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller  sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon

Strandpromenaden i Vindelgransele

Av , , Bli först att kommentera 11

Världens finaste lilla 86-åring med sitt nya strandfynd – en träbit

Vi tog en liten promenad, Mamma och jag ned till älven, och än en gång fann jag mig blicka ut över den vy som är "min". Den lilla sträcka av älven som man kan överblicka från Flakabäreörn – det är min barndoms fiskevatten, selet där pappa och jag, farfar och jag kunde sitta i timtals och nöta på med utterbrädan.

Middagsberget, Fäbolia, bron över Vindelälven, Lappvallheden, Holmen. Jag kan än idag känna igen varje liten krusning, sten, eller ström där harren ska stå. Men det är länge sedan nu. Ett stänk av vemod far genom mitt bröst. Denna vackra plats töms på liv och människor. Det är så synd.

Det gula guldet från Vindelgransele – Magnum Mandel

Av , , 2 kommentarer 13

Än har hon inte satt sin sista potatis….Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Vindelgransele – vackrast i världen

Av , , 3 kommentarer 12

Vindelälvens pärla, min barndoms by, är ännu lika vacker som då, om än något mer igenväxt. http://www.vindelalvsbyar.se/default.asp?pageid=2993 

En gång var här en blomstrande bygd, många barn i varje gård, skola, ja allt som skapar liv. Åkrar och ängas hölls öppna, potatislanden längs vägen överträffade varandra i skönhet.

Det som är ledsamt är att inlandet  dräneras på framtidstro, kreativa människor, och återväxt. Affären är nu nedlagd och likaså bensinmacken, vilket naturligtvis gör sitt till.

Mammas vänner och grannar försvinner en efter en, det blir mörkt i fönster efter fönster och  allt tystare. Några eldsjälar finns ännu kvar, och byns pensionärer samlas i Myrstacken för olika aktiviteter och gör även resor ibland.

Med tanke på byns skönhet, potentialen och läget – alldeles intill väg 363 och med älven som ett glittrande band ända från fjäll till kust så borde det gå att i en framtid hitta nya sätt att leva, överleva och växa. Naturen har mycket att ge. Fisket, jakten, grödorna, skogen, bären, vattnet. Allt detta är ovärderliga skatter  för den som vill ta dem tilvara.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,