Kategori: Mamma o Pappa

Om fötter, en gul emaljerad balja och om kärlek

Av , , 2 kommentarer 16

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sej en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då.
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mej när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mej en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig glömmer.
 
Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna sommar. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
 Mamma i mitt fjällspa. Snart dags för fotpyssel.

En liten doft av Aqua Vera herrparfym

Av , , 6 kommentarer 13

Till  minne av min kära pappa Alvar känner jag en liten doft av Aqua Vera herrparfym, minns hans grönbrunspräckliga kostym och hans bruna läderbibel. Hans bruna Tretornsstövlar och hans slitna Bondeförbundare, Halmhatten och Näverkonten.

Jag minns den nötta bruna skogsryggsäcken – vardagsredskapet – som varje morgon  mamma kärleksfullt fyllde med "nästn" – alltså dagens matsäck. Vår pappa var en liten läckergom som kunde konsten att njuta och glädjas åt godsakerna som mamma stoppat i matlådan.

När vi någon gång passerade en kiosk med den grå Volvoduetten så brukade han stanna till och ibland köpa oss varsin Dajm eller Dixikola. För oss barn brukade han lyriskt berätta om den fantastiska Sportkolan som en gång kostade 2 öre.

Jag minns pappas underfundiga humor, diskussionslust och allmänbildning, hans positiva personlighet, men även hans korta stubin. Hans: Hä törs ja garanter!!! Hans kreativa lösningar när något rapplade med jordbruksredskapen. han fixade det mesta själv.

Den brottardräktsliknande badbyxdräkten från den svartvita ungdomsbilden i hans gamla fotoalbum. Brylcremen och hans bakåtkammade blanka hår. Hans violinspel, mandolinspelandet och hans bruna svinlädersportfölj som var fylld med noter till strängmusiken. Han hade stor respekt för noter och ogillade gehörsspel. Vi barn vet hur stolt han var över sin musikaliska barnaskara.

Jag minns hans varma varma händer, som alltid vara varma även när han rensat borrhålet från issörja. Hur varm hans hand var även på dödsbädden, när han bad oss att dra upp armbandsuret en allra sista gång. Jag minns farfars jättestora vigselring som rymde pappas och inuti kunde mammas nötta lilla guldring rymmas.

Jag minns hur han brukade ligga där på kökssoffan för att vila middag och följde lite trånande mammas göranden med blicken. Han avgudade henne och sa ibland med ett lite retfullt men kärleksfullt tonfall: Marianne – du är se grann där du gå åtill diskbänken.
 
Jag minns hans berättelse om hur det var att vara 7 år och getarpojke ensam och fattig i djupa skogen, mörkrädd och med härsket smör i matsäcken. När jag vill kan jag frammana minnet av hur hans röst lät när han berättade fiskarhistorier och jägarminnen. Jag kan minnas smaken av hans skjutna orrar tjädrar och sjöfåglar. Hans storslagna fiskafängen och rödingsäventyr från förstamajhelgerna. Hans och farfars evinnerliga samtal och diskussioner.
 
Jag minns hur vi uttrade Pappa och jag, timme ut och timme in under regniga sommardagar då det var legalt att "fira" från slåttannan. Hur han satt där i grönsydvästen och rodde utan att någonsin tröttna. Han lärde mej varje sten, varje grund varje öger och agga i det som kom att bli ’mitt’ sel.
 
Jag kan inom mig se triumfen i hans blick vid hemkomst när han fick tömma det ofta harrfyllda ämbaret i diskbänkshon, och höra mammas imponerade ord.  Dessa stunder på tumanhand med pappa grundade alldeles säkert mitt eget fiskeintresse. Han berömde min uthållighet och min teknik att sköta utterbrädan och att jag kunde ro så rakt fast jag var så liten. Han hade förväntningar på mig som jag ville infria. Jag ville att han skulle få vara nöjd med min insats.
 
Min pappa trodde stenhårt på himlen. Jag hoppas att han sitter där nu, med fötterna l glashavet och spelar på sin mandolin – när han inte fiskar eller får göra något annat som han längtade efter förstås.
 
Pappa fick aldrig uppleva de där efterlängtade pensionåren när han och mamma äntligen skulle få ägna dagarna åt allt de längtat efter hela arbetslivet. Det är nog tur att han lämnade bössan i jordelivet så det inte råkar siktas mot något bevingat som flyger förbi däruppe.
 
Lilla pappa, ser du att jag vinkar åt dig idag – här ifrån Gauto – min himmel på jorden? Ser du att jag är ganska lik dej? Att jag har det bra, att det blev folk av mig till sist och att jag är lycklig. Hä törs ja garanter!

Mor lilla mor, vem är väl som du – ingen i hela världen!

Av , , 3 kommentarer 0

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele.

En ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..


På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under hela skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

87 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag käner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag  1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.

Mamma jag älskar dig!
 

Om karaktär och att inte känna igen sin spegelbild

Av , , 1 kommentar 1

Mamma o Pappa och jag på min studentdag i Härnösand.

Känner mig omåttligt stolt att jag övervunnit frestelsen att hänge mig åt bullberget på diskbänken. Just nu är det disciplin, motion , nyttigheter och lite fuskhjälpmedel som gäller för att komma i form till födelsedagen. Det skulle vara så roligt om min inre bild av mig själv stämde överens med den yttre. Dvs minus några kilo…. Jag har lite svårt att känna igen spegelbilden som jag ser nu och vill gärna tro att spegeln är knasig….

Jag vill poängtera att jag aldrig i livet skulle byta bort den goda känsla jag ändå har kring mig själv och min lekamen idag mot ungdomstidens ständiga känsla av att aldrig duga. Den var hemsk, fast jag kan ju se på bilderna nu efteråt att jag var fin.

Lite raskare, lite rörligare och lite snyggare är mitt mål. Om ni ser mej mellan butikshyllorna på Qvantum bland smågodiset sådär strax före middagstid, så smäll mig på fingrarna för Guds skull! Social kontroll är inte att förakta. Jag misstänker att min kära chef även kommer att ställa en fråga kring detta i morgon på mitt årliga medarbetarsamtal. Vad skönt att kunna säja: Gunnel är på G.

Du är se grann där du gå åtill spisn…

Av , , 5 kommentarer 0

Ett uttalande gjort av min far en gång i bästa välmening om min söta mamma. Han betraktade henne från sin position från sofflocket där hon knogade på i köket. I dagens samhälle verkar samma uttalande ytterst provocerande och just därför så är det ett av Robbans favorituttryck. Han gillar att retas, att trigga mej och givetvis lyckas han när han fäller detta uttalande om min förklädesprydda uppenbarelse. Just i dessa dagar är det mycket som ska ske vid spisen och diskbänken då det pågår intensiva förberedelser för Alexanders studentkalas och vår 110-årsfest som närmar sig med stormsteg.

Mor lilla mor, vem är väl som du – Ingen i heela världen!

Av , , Bli först att kommentera 2

Gunnel ForsbergTack kära lilla mamma Marianne 85 år för att du är vårt nav och för att du med din positiva och kreativa utstrålning är ett fint föredöme för dina bullriga ungar och så generöst delar med dej av dina tankar, minnen, grödor mat och omtankar.

Tack för att du hållit vårt barndomshem levande och för det sätt du överfört begreppet "arbetsglädje" till mej och mina syskon.

Du är en stor liten kvinna som växer alltmer för varje gång jag träffar dej, fast du i själva verket krymper. Jag skulle vilja se alla de harrar som passerat via diskbänshon och gjutjärnsstekpannan till alla de munnar på släkt och vänner som fått njuta vid ditt bord.

Du kära lilla servicemorsa – ofrånkomligen har du skapat ett helt nytt koppel av tjänare/tjänarinnor och paltkokerskor som springer före och efter sina gubbar och ungar.

Tack för alla omtankar och aftonböner. Min älskade supermorsa som har utrymme i hjärtat för alla sina 6 barn 22 barnbarn och 12 barnbarnsbarn med omkrets.