Kategori: Om Tankeväckaren

Minnenas värld…

Av , , 4 kommentarer 6

Ännu en fin bonad  inskickad av Agneta Ä

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……

 

Tack till Beatrice o Thomas

Av , , Bli först att kommentera 6

Fick i efterskott höra att jag fått en radiohälsning i programmet "Hurra" ca 10.44 i morse. Beatrice och Thomas – Tack för den fina hälsningen. Jag blir tårögd och fantastiskt glad att ni tar er för och bjussar på en sån värmande och generös gest. Sparar det i hjärtats skattkammare!

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1975032&BroadcastDate=&IsBlock=

Fridens liljor

Av , , Bli först att kommentera 9

Ikväll får Robban det lugnt, skönt och inte så hett om öronen. Rösten höll med ett nödrop dagen igenom men nu är den helt borta. Endast några svaga spridda kraxanden hörs när jag försöker prata så det är bäst att stänga pratbutiken för idag, och vila strupen.

Lycksele bjöd på solsken vackra höstfärger och massor av trevliga människor. Flera gamla bekanta från förr, samt ett par personer från barndomsbyn gav sig tillkänna.  Två Tankeväckare och däremellan en god lunch tillagad av ungdomar på restauranglinjen hanns med. Trevligt att träffa våra teamkollegor som jobbar för samma sak fast på annan ort.

Stannade till på loppis på hemvägen och lyckades bränna 30 spänn på en ångklädborstmojäng i bästa tv-shopstil. Ska prova den ikväll på min fyndkappa som är nalta skrövlig.

Kvinnan tige i församlingen

Av , , 2 kommentarer 7

Idag är det ingen annan råd än att prata så lite som möjligt och låta kroppen få chans att  återhämta sig. Min röst är intressant raspig,hes och målbrottsbruten. Känslan av vassa rakblad i halsen avhåller mig från onödigt ätande. Robbans gurgelvatten porlar regelbundet kring halsmandlarna  och Alvedonen är mer svårsvald än vanligt.

Jag har fått möjlighet att  jobba hemifrån idag och knåpar på med en presentation av riktlinjerna, läser på och kommer ikapp med en del skrivjobb.

I morgon bär det av till Lycksele för ett samarbete med deras nystartade demensteam i kommunen. Mitt bidrag blir "Tankeväckaren" x 2 på Tannbergsskolan. Det känns hedrande att få vara inbjuden, kul att vi hittar vägar att samarbeta och häftigt att vi jobbar utifrån samma kunskap och tankegångar för att förbättra demensvården.

 

Välkommen att lyssna imorgon 18.30

Av , , 6 kommentarer 11

Föredrag "Tankeväckaren – ett liv i dina händer lagt"
En föreläsning om bemötande och attityder om: Levnadsberättelsen – ett livsviktigt verktyg i omvårdnadsarbetet. Vilken effekt har du som medmänniska eller vårdare? Hur kan just du göra skillnad! Föreläsningen riktar sig till dig som medmänniska, medarbetare eller närstående till personer med demenssjukdom. Föreläsare: Gunnel Forsberg, demenssjuksköterska, Umeå Kommun
Arrangör: Umeå kommun
Plats: Ryttmästaren, Stadshusområdet, Umeå
2009-09-21 kl 18.30-20.00

 

 

Ett år med bloggen

Av , , 6 kommentarer 17

Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen…..Gunnel Forsberg

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på – desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill – om möjligt – kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten – det mest privata….. allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar – kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt – till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld – en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag – vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete  vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna – iaktta – tolka – tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?
 

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam
 
 

Det stora personallotteriet.

Av , , 16 kommentarer 15

Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut,  brickor i ett gigantiskt personallotteri.

ATT man får utlovad hjälp sker oftast enligt plan, men HUR man får hjälp det är helt beroende av vilken attityd, grad av lyhördhet och ödmjukhet inför en medmänniska som just den personen/personalen visar. Det här gäller oavsett personalkategori.
 
Vi som är friska, kan tala för oss själva och har ben att gå iväg med, kan oftast ta oss ut genom kodlåset och ”byta” utförare av den hjälp vi söker och behöver.
 
Den som är berövad sitt språk, sitt minne och i mångt och mycket sina förmågor, sitter där den sitter, utan kanal att protestera, låsa om sig, ropa på hjälp eller tala för sin sak. Den personen är utlämnad till den som just för dagen är satt att utföra hjälpen. Här kan det variera kraftigt. Bland oss utförare finns hela spektrat från mycket väl lämpade till direkt olämpliga personer.  
 
Varje dag möter jag ödmjuka inkännande personer – vinstlotter –  som närmar sig med respekt, som läser på i levnadsberättelsen eller genomförandeplanen för att i så stor utsträckning som möjligt ”göra till lags”, tillgodose efter önskemål och jobba utifrån begreppet ”personcentrerad vård”. Sådana som verkligen förstått att det handlar om att vara en annan människas tjänare.  
 
Tyvärr  möter jag också trötta och ibland ointresserade personer i äldreomsorgen som går på slentrian, inte ”ser” individen utan menar att ”så här gör vi här hos oss, har alltid gjort, och har inte tid, bemanning eller lust med utveckling, teamarbete och nytänkande”. Det gäller i alla skikt, inom alla personalkategorier. 
 
Detta får inte fortgå. I dagens vård med den snäva bemanning som gäller, finns inte det minsta utrymme för omotiverad eller okänslig personal. Varenda kotte behöver vara fullständigt på det klara med sitt uppdrag, sina brukares behov och vara medveten om hur viktig den uppsyn, det tonfall, det handlag man uppvisar är, för att brukaren ska få en värdig dag. Det är ledaren som har möjlighet att slå an tonen i sin verksamhet.
 
Det får inte vara ett lotteri om det är Ada eller Beda som jobbar. Det får inte vara ett lotteri om jag hamnar på Gröngården eller Blågårdens äldreboende. Det ska vara säkerställt att om jag blir beviljad insatser så ska de utföras professionellt – oavsett vem som jobbar, eller vart man hamnar.
 
För övrigt så är det ju de människor som jobbar på ett ställe som präglar andan. Du är dina brukares boendemiljö och dina arbetskamraters arbetsmiljö. Det tar inte längre tid att vara uppmärksam och sprida vänlighet och glädje omkring sig.
 
Är du en vinstlott eller en nitlott?  Är jag en vinstlott eller en nitlott? Det tål att tänkas på.
 
Kanske vi ska ta oss en funderare kring den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människor ska göra för er – det ska ni göra för dem.
 
Det är egentligen den enda riktlinje vi behöver.

Nya färger

Av , , Bli först att kommentera 15

Från vardagsrumsfönstret ser plötsligt utsikten annorlunda ut. En asp är rödfärgad och björkar och andra lövverk börjar försiktigt skifta i mättat gulgrönt. Dags att kika i höstgarderoben och se vad som kan komma till pass denna septemberdag.

Lite pirrigt känns det inför dagens göromål. Jenny och jag  ska hålla i utbildning i bemötande kring demenssjukdomar för 1/3 av Skräddarens personalgrupp denna förmiddag. För min del blir det första gången denna termin som jag kör Tankeväckaren och jag känner mig en smula rostig. Senast var det i Hörnefors i juni. Alltid lika roligt att möta personalgrupperna, få vara del av alla intressanta diskussioner kring de fallbeskrivningar vi använder i gruppövningarna.

Ha en bra dag allihopa!