Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Gunnel
Inlägg - RSS 2.0Tandläkarskräcken
0
Det ilade oroväckande i en tand idag. Förträngde snabbat alla eventuella tankar på tandläkare. Försår är jag begrundar över barndomens tandläkarbesök, varför jag än idag får ont i magen vid blotta tanken.
Jag inser att somligt liknar Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst, när jag här berättar barndomsepisoder från minnenas arkiv, men somligt är faktiskt rätt absurdt trots att jag minns med glädje.
Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss ungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det stackars barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin.
Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr utan mamma och pappa, till staden den brusande och pulserande – Lycksele.
I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. Vi ropades upp i alfabetsordning och som syrran nämnt - stackars Önnerlövarna som fick vänta till sist!
När tandläkarbesöket var överstökat hägrade något annat. I kindpåsarna bultade ännu blodiga bomullsrullar och i näsan satt doften av pudrad gummiduk kvar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, mycket nytt amalgam insatt och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla.
Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa goddag - precis som vi lärt oss hemma. Redan genom Fruktcentralens glasdörr kunde man ana härligheterna och vi drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar.
Svårigheten var att välja bland allt det underbara.
Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Lakritspipor,Rabarberstänger, Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp...svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt, ja nästan omänskligt.
De allra första lösgodisprototyperna, surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på.
Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen. Hemresans eufori i ett färgämnesskimrande sockerrus var som en ljuv dröm, och aldrig har väl vägskyltarna med byanamnen passerat snabbare än vid dessa hemresor.
Sensmoralen av ett kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir förstås som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser som positiva. Sedan fick vi förstås rita tandtrollen Karius och Baktus i skolan samt skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.
Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.
