Med anledning av den stundande flygarhelgen, dammar jag av ett av mina allra första kåserier här från vk-bloggen. Det skrevs något år efter att vi hade träffats och en hel del vatten har ju runnit under broarna sedan dess Få se om det blir flygning även i år!

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En sen kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt!! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att för ens ett ögonblick beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra....och borde spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid?Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade förförat och skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och även insikten om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (kvinnfolket) var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig precis som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med i familjen vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter och tiden alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom  8/5 2013

 Fågellivet har exploderat. Sädesärlan är här. Snösparvarna svirrar i horder över fjäll och sjö, och i björkskogen tjattras det oupphörligen av hundratals kvittrande  fåglar. De har antagligen en hel del att tjattra om sedan sist de möttes här i Sandviken för mer än ett år sedan. Idag småregnar det och nu far nog skoterföret snabbt. R sladdade leden upp på fjället sent igår kväll men tyvärr blev det ingen nattfrost. Så nu är det bara att hoppas att återstående skoterförare håller mjukt på gasen, kör varsamt kring campen och inte river upp leden eller strandlinjen i onödan. Så kan vi och våra gäster komma oss ut på fjället och på sjön någon vecka till.

585 g ren skönhet.  De vackra och så goda rödingarna som finns i vattnen här omkring är verkligen en gudagåva till människorna.  Jag kände att de var på gång idag. Så nu beger vi oss ut en stund på siestan och provar lyckan igen.

Började dagens fiske kl 06. Nattens storm härjade fortfarande och jag var flera gånger nära att blåsa omkull där jag stod på isen. Rödingarna var redan vakna och snart anslöt Marietta. Innan klockan var 08  var det dags att åka hem och avlämna den första tunga fiskpåsen.  Finaste klenoden vägde 595g och snart var jag på väg ut igen för att fortsätta det njutningsfulla fiskarlivet. När klockan närmade sig 13.00 var jag helt slut, trött och snöblind. Nu först känner jag mig pigg igen men jag tror ändå att jag väntar tills imorgon bitti med att fara ut igen.

De här speciella vårvinterveckorna är årets bästa. Och innan man hinner blinka är förfallstiden här och isen far. Vi hoppas dock på en månad till i allafall, även om blidan har slagit till med full kraft redan idag. Plusgraderna tillsammans med den starka vinden och solen förstås far hårt åt snön. Snart flyter isen upp och då gäller det att fånga de gudomliga veckorna när man har en miljon hål att välja bland. Solen stiger upp allt tidigare och man hör hur naturen vaknar till liv. Både ripor och rävar flörtar för fullt i skog och mark. Våren är på väg även här ovan polcirkeln.

 Snart är spåren utplånade efter gårkvällens fest här i Sandviken då en av våra vänner fyllde 60 år och bjöd på helstekt ren med en massa godsaker till i en för kvällen inhyrd större tältkåta där vi rymdes alla ca 50 pers. Kvar i våra minnen och hjärtan finns skratten, vänliga ansikten, musik och historier som vi sent ska glömma. Långt in på natten hördes glada röster och man såg glöden från eldarna genom tältväggen. Snart är kåtan riven, allt bortplockat och undanstökat, men som sagt - minnena har vi kvar. Stort tack till Sven o Marietta för en fantastisk fest.

Vaknade pigg kl 06 och insåg att här fanns en timmes egentid om jag bara självplockade den. Smög iväg från sussande husse och hund, hoppade i storstövlen och begav mig ut på morgonfiske. Samma tanke hade rödingen som snällt samarbetade med mina syften och nappade ivrigt. 15 fiskar fick följa med hem varav 7-8 riktigt fina. Resten är kokade och bjudna på lunch i det Forsberg/Lidströmska hushållet mycket snart.

Spanar längtansfullt ut över sjön. Jag vet att fiskargänget drar iväg till hemligtjärnar i området. Det blir spännande att höra hur fiskelyckan gått för dem. Själv ska jag smöra lite för R och se om jag inte kan få rymma ut en liten stund på sjön och ladda batterierna.

Nu börjar fiskarna komma. Med väskorna laddade med nya hemliga vapen, med maggot i alla tänkbara färger. En del kör sina gamla specialare oavsett nya trender. Alla har vi våra knep för att locka den stora fisken på kroken. Fjolårets stormästare Per Sandström har ännu inte kört igång på allvar med vinterfisket. Antagligen är det formtoppen han inväntar. Och vi tjejer är förstås taggade på att knäcka det rekordet.

 Gå med i vår facebookgrupp Sandvikens Fjällgård även du. Sprid gärna budskapet vidare till dina fjällsugna vänner.Ta en titt i vårt fotoalbum där vi och våra besökare delat med sig av läskande underbara fjällbilder på natur, folk och fä.

 Solskivan har vi inte sett på ett bra tag och det dröjer nog innan den visar sig ovanför fjällkanten. Likväl verkar den från sin position där bakom och färgar himlen i ett transparent gyllene ljus som ger silhuetten av berget en frostad kant av solskenskristyr. Trots -34 känns hoppet om det återvändande ljuset starkt och hoppfullt. 

Dagens planerade fisketur med Alexander har frusit inne och det blir ännu en mysdag i soffan med grabbarna tv och med det undre lagret från julens chokladask.

Vi hoppas på mildare utetemperatur så man vågar starta traktorn och börja det stora och tidsödande projektet att skotta anläggningen inför nyår då det kommer en hel del folk till sina vagnar och baracker.

Imorgon väntar vi den sedvanliga anstormningen av norskar som är spendersugna. Mellandagarna heter i Norge - romjula. Då tillbringar de med förkärlek sin tid i hytter  och campingvagnar i gränstrakter och närliggande byar. Provianteringen gör man  i Sandviken vilket vi är glada för. Ett gott slut på det gamla året önskar jag er.

Ungefär så här vackert har vi det idag. Fullmånen exakt på Björntoppen kanske vi aldrig får se igen - just där. Men alla komponenter till ett underbart julkort finns här!

Sensommar i Sandviken. Ljuvliga ljumma brisar, blå himel och emellanåt alldeles tyst och fridfullt. Leo och jag sitter en stund nere vid sjön på bastubron och njuter av livet. Vid minsta prassel frå torrköttspåsen kommer den här sugna och kärleksfulla nosen fram. Torrkött och loka - Livet på en pinne.

Avslutar en mysig dag med lite tilltänkt skönhetsvård och tittar mig förfärat i den lilla förstoringsspegeln inköpt i Ullared. Den ger typ 67x förstoring. Tror att det handlar om ett stavfel...det måste helt enkelt menas förstöringsspegel!!  Man blir nämligen tämligen vettskrämd och backar undan med ett förskräckt flämtande. I värsta Lennart Nilssonstil blir man vid skärskådandet av nunan inviterad på en djupgående resa bland vindlande skrattrynkor, pormaskar från landet som icke är, och förrymda hårstån från snömannens navelludd. Är det inte minsann ett gammalt fiskfjäll som sitter där i näsborren?! Det är ingen vacker syn som möter mig.

Den påminner mig dock om att jag kanske en enda gång i mitt avlånga liv skulle ta och kosta på mig en ansiktsbehandling. Är dock skeptisk på om denna landsända tillhandahåller dylika  tjänster på fåfängans marknad, eller om kvinnfolk i lappmarken helt enkelt gör som jag - tar på sig den kamofluagefärgade mygghatten med sitt förlåtande sorgflor, alternativt  peelar sig i samma grovsalt som man lägger in fisken i. Jag får väl ta och bläddra igenom alla fyra sidorna i lokaldelen och kolla utbudet.

Vill man vara lite snäll mot sig själv - som man ju ska vara - så kan man ju antingen kalla det för "patina", spegla sig enbart i Tjaktjaure, eller göra som finfolket i Hollywood - vaselinsudda linsen.

På insidan däremot är man len som en barnrumpa, visserligen garvad men hel och ganska slät. Ärren från livets  taggtråd har bleknat och bara efterlämnat små vackra pärlemorskimrande strimmor. Dem vill jag inte vara förutan.

Avslutar skådandet, släcker kökslampan, tar min fyrfota vän och knatar upp till gubben. Han sover redan sin skönhetssömn.

Ännu en gång strömlöst i Sandviken. Sist var vi utan ström i 5 timmar. Nu håller vi tummarna för snabb åtgärd. Tur att batterierna är laddade med glada skratt, varma tankar och härliga minnen. Vinkade idag adjö till Waldemar och Maria på sin fortsatta väg mot Norge och nya äventyr och vi önskar dem allt gott på sin färd. Syster yster Sonia och Becke åkte vidare mot Vindelgransele och lilla mor. Skickade en kasse med älgkött öring och murklor, och så kärlek försås. Massor av kärlek.

För er som följt våra öden och äventyr så vet ni ju att i familjen ingår både "Lillvännen L70:n och "Lillebror" den lilla blå televerksgrävaren. Både den gula och den blå tilldrar sig blickarna och får gubbar i alla åldrar att utstöta smäktande suckar. Jag har till och med fått mail från okända män i vårt avlånga land som sett den lilla blå och bett mig förmedla kontakt med R ifall den blir till salu. Otaliga är de timmar han tillbringat med att gräva vare sig det har behövts eller inte. Jag börjar förstå att det inte bara handlar om arbete utan kanske även det som motsvarar handarbete för oss kvinnor, emedan vi oftast nöjer oss med virknålar och mindre verktyg.

Nu får iallafall Lillebror semester för nu är R på väg för att hämta vårt "sommarbarn" en något större grävmaskin som ska underlätta den planering av gården som återstår. Lillebror har ju alltid varit lite klen av sig. Det räcker inte alltid med att vara söt som ni vet.

Själv går jag i rymningstankar idag. Längtar mig sjuk efter lite ledighet, fisketurer längre än 14 minuter och en riktig fiskarkompis som man kan vara alldeles tyst ihop med. Om detta skulle bli verklighet så har jag en stark känsla av att jag kommer att "råka" glömma inte bara tid och rum, utan även mobilen hemma.

Vi jobbar inomhus idag med de där eviga högarna efter att ha vinkat av våra gäster. I maggropen ligger minnet av gårdagen som en god silkeslen känsla och ger ifrån sig värme vid blotta tanken. Den Musik och Poesiafton som Maria Söderberg ABF och vi ordnat här i Sandviken överträffade alla våra förväntningar. Vädret blev fint - soligt och myggfritt. Björntoppen tittade fram mellan molnslöjorna och visade fjällvärldens storslagenhet här uppe ovan polcirkeln.

Vi har haft nöjet att ha Daniel Wikslund - Sveriges nordligaste Riksspelman, Dmitri Plax - författare, regissör, producent och dramaturg på Radioteatern, och hans son Peter samt  eldsjälen, fotografen och författaren Maria Söderberg  som våra gäster i dagarna två. Solskensrummet har varit basen för härliga mat och pratstunder, skratt, musik och repetitioner.

Höjdpunkten blev förstås gårdagens evenemang. Sammanlagt ett 50-60-tal personer mötte upp och njöt av fantastisk musik, sång och dikter/texter. Läs och gilla Marianne Hoffmans fina reportage i Arjeplognytt här http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=1737

Jag låter bilderna tala för sig själv.

http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=1727

Varmt Välkomna!

Tittar igenom lite av vad jag skrivit genom åren. Bjuder här på ett gammalt inlägg från 2009 från en sommar i Gautosjö.

Här ser ni Roberts förfaders storstövlen bredvid mina 36:or. En viss skillnad.

Stövlarna har en gedigen historia. Vittnar om äventyr,slit och friluftsliv. Om hjortronmyrar, fisketurer och arbetskarlar. Om livskvalitet för en man som valde att bo här året om efter pensionen.Bland hyllornas dunkel står även skoterskor, pjäxor och bondeförbundare av okänd årgång. Jag önskar att jag hade hunnit träffa Roberts pappa Lennart. Höra honom berätta om sitt liv, om Robert, om fiske, jakt och fjälliv. Om människor som bott och levat kring Gauto. Om hans drömmar och visioner.

Det enda jag kan se idag är spåren av arbete, av storstövlar och av en fiskeintresserad like med skatter i sina fiskeväskor. Skatter som jag idag får ta del av. I Robbans ögon är det mest skräp. I mina ögon är de ett litet fiskemuseum, dyrgripar och mycket användbart.

 Härom dagen kom jag på ett nytt användningsområde för några av de alla gammstövelpar som gömmer sig här i förråd och uthus. De ska bli ytterkrukor till sommarblommor. Tänk dig ett par bruna gamm-tretorn med en kalufs av Hänglobelia i gnistrande blått som avtecknar sig mot Mittisjön och den blå horisonten. Vackert eller hur?

Skitstövlar finns inte här som tur är. På bloggen verkar det också vara ganska fritt från dem med.

Vilka slags spår vill du lämna där du går fram?

Tror knappt att det är sant att vedbärningen snart  är ett avslutat, eller i vart fall minimerat kapitel för oss. Sjövärmeslangen är nu i vattnet och skall förankras med sänken.  Det innebär att den kommande vintern slipper man hasa omkring i snöstormen bärandes på ved för jämnan för att hålla varmvatten till servicehuset och  hushållet. Det ska bli gudomligt skönt och ffa hälsosamt för oss båda att slippa slita med detta.

Solen har lyst på oss idag och sjön låg vackert spegelblank tills för en stund sedan. Vinkade farväl till Ove och Boman idag. Vi har haft så himla trevligt även om man blir lite splittrad när man ska försöka umgås och samtidigt vara tillgänglig och jobba. Det känns som om vi har känt varandra länge och vi har hunnit avhandla både ett och annat från livets fram och baksidor. Välkomna igen säjer vi - från hjärtat!

Finbesök i vykortet denna ljuvliga dag när Tjaktjaure ligger spegelblank och avslöjar alla rödingstim som patrullerar. Ove och Boman varmt välkomnade med varma bullar och mjukbröd med rökt renstek och pepparrotsgrädde. Nu installerar de sig i sjöstugan med altan precis vid vattenbrynet. Vi önskar dem ett par toppendagar och att fisken visar sig från sin hungrigaste sida.

Här går allt sin gilla gång och dagarna hastar snabbt förbi bräddfyllda med arbete och så en och annan micropaus i solskenet, båten eller med goda  vänner kring en matbit eller en kaffetår. Humöret är finfint och vi känner oss ganska pigga och glada. Otaliga är de trevliga människor som vi servar i butiken eller campingen. Nu börjar vi känna igen återkommande sommargäster  från alla möjliga länder. Det känns kul att man vill återvända till Sandvikens Fjällgård.

Nu och då tittar människor in som jag lärt känna litegrann via bloggen. Härom dagen kom t ex  Nina in. Ni som följt min blogg ett tag minns norska Nina som svarade på mitt anrop när den minsta ryska dockan förkommit i samband med en föreläsning. Några dagar senare fick jag en liten rysk docka som innehöll flera pytte små. Så rart av henne. Härom dagen stod hon plötslig här och gav sig till känna. Så kul!!

Dessutom har jag fått många nya blogg FB och mailvänner som skriver några rader eller långa gripande brev och ibland skickar dikter eller fina bilder. Flera släktingar, gamla grannar och även klasskamrater från fornstora dar som jag inte haft kontakt med på länge  hör av sig, tittar in eller skriver en hälsning ibland. Människor på andra sidan jordklotet, med eller utan anknytning i Sverige skriver och berättar egenupplevda berättelser om sorg och glädje.  Jag har fåt blommor plantor, svamp och fina små minnessaker. Helt fantastiskt!

Jag är lika glad för alla som delar med sig av livet, små anekdoter eller bara vill lätta sitt hjärta eller uppmuntra. Ibland har jag svårt att hitta tiden att skriva så fina svar som jag önskar, men jag försöker besvara alla. TACK!

I morgon är det en alldeles speciell dag, då en fantastisk person kommer till Sandviken. Ove Di Peders från Kalvträsk. Jag fastnade först för hans fantastiska vk-blogg och sanslöst härliga och geniala humor där han beskrev Eberhart Hällgrens hisnande liv och leverne. Sedermera har  Ove och hans fru Mia blivit mina FB-vänner och även lärt känna min syster S litegrann. I morgon kommer han till Sandviken. Jag hoppas att solen ska skina, att fisken ska nappa, att  maten ska smaka och att här kanske rent av kan sås ett frö till ännu en berättelse om tusenkonstnären Eberhart Hällgren mannen som uppfann motluten. Kanske, kanske  en skröna från E:H:s tid i dessa trakter får skådas som en gästblogg här i Gunnels Guldfyndigheter.  Välkommen till Sandviken Ove!

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!

Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid...

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

.....Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då.......
 

Svinkalla nordvästliga vindar isar genom märg och ben. Under stundom skiner solen gult och grannt. Värmen vill dock inte komma tillbaka. Imorgon utlovas 5!! grader....i slutet av juni.  Man får helt enkelt pälsa på sig och glädjas över andra små ting. Till exempel över rosbusken jag fick av mor förra året, som nu skickar ut små gröna kvistar. Det är strongt!! När man hundpromenerar längs Silvervägen kan man också få se små blomstrande skönheter, som Fjällsippan och hennes kompisar.

Födelsedagsmorgonen började fantastiskt med JORDGUBBSTÅRTA!! Vännerna Sven o Marietta förstås som morgonuppvaktade med kaffe tårta blommor och paket. Man kan bli tårögd för mindre! Leo och Husse gratulerade med presentkort på helikoterlyft, övernattning och fiske på fjället vid lämpligt tilfälle.  Verkligen något att se fram emot. Födelsedagspussen var inte helt fel den heller:) Varken från Leo eller från husse. Kärleksfulla systerpaket, telefonsamtal från nära och kära och alla fina grattis här och på FB gör att man bli ödmjukt glad, stark och känner tacksamhet och glädje för livet och för alla fantastiska människor i sin omgivning. Bäst av allt ändå var beskedet att lilla mamma kryat på sig efter några jobbiga sjukdagar. Lilla mor...... man skulle allt bra gärna ha velat vara en fluga i taket på gamla BB i förlossningssängen till höger innanför dörren den här sommarkvällen ca kl 21 och fått skåda det där lilla färska knytet som så småningom blev en glad och rätt lagom tjock tant i sina bästa år. Ha det så fint alla vänner denna vackra dag.

Kalla och ganska hårda nordanvindar piskar upp vita gäss på sjön. Flaggorna - den svenska, norska och samiska - står i givakt för vinden. Likaså gör tvätten - 13 set sängkläder från de senaste dagarnas stuggäster - De kommer att dofta ljuvligt av den friska fjälluften. Sängkläderna alltså:)) Hur stuggästerna doftar förtäljer inte historien! Här behövs minsann inga artificiella dofter från sköljmedel.

Dagen går i smältandets tecken. Nu har vårfloden kommit igång ordentligt och sjön stiger. Massor med snö ligger kvar på högfjället upp emot norska gränsen och smältvattnet ska ju passera här. Vi smälter också det senaste intensiva dygnet då vi haft italienskt besök och gjort allt vad vi kunnat för att sätta Sandviken på kartan. Vi är aningen möra men samtidigt mycket nöjda och stolta. Vi har gjort det absolut bästa möjliga under rådande förutsättningar. Vädret var inte riktigt på vår sida så vår ursprungliga planering av aktiviteter blev justerad. Återkommer om detta i ett separat inlägg. Fina bilder utlovas.

Solen har anmält sin ankomst lagom till midsommar. Tyvärr ser det ut som att medföljande värme inte är att räkna med. Man får väl helt enkelt sätta blomsterkransen utanpå toppiluvan!

Midnattsolen håller oss vakna och inspirerade. Man varken kan eller vill sova när det är så otroligt vackert ute. Spegelblank sjö och blå himmel. Luften är full av fågelsång. Bäst ändå att knoppa. Imorgon händer det spännande saker. Vi får långväga gäster, ett par journalister från ett italienskt outdoormagasin och deras ciceron. Då vill vi visa på det bästa som Sandviken har att erbjuda, och avslutar dagen med ett helikopterlyft till en högfjällssjö där vi isfiskar till midnattssolens sken. Håll tummarna för fint väder!!

Funderar på om man ska ta och premiärdoppa kroken ikväll på Tjejfiskets dag istället för att titta på den där chipsätarlandskampen som visst går på tv ikväll. Dammar av ett gammalt blogginlägg från vår NY-resa och gläds åt fina minnen. Håll till godo!

Gunnel fiskar i Central Park

Så kom vi gående genom Central Park, intensiv grönska och stilla ro. I fonden ses skraporna i kallt stål och glas torna upp sig mot majhimlen. En gammal stenbro, ett vattendrag och om hörnet - vad skådar mitt norra öga - om inte en fiskare. Jag känner pulsen stegras och vi sätter oss på en bänk för att vila fötterna. Min blick är klistrad vid det lilla kastflötet och genast får killen en fisk. Det välkända suget i fiskartarmen infinner sig direkt.

Innan jag vet ordet av har R bekantat sig med grabben som snällt lät mig pröva och lånade ut sitt haspelspö en liten stund, och så står jag plötsligt där på andra sidan jordklotet och fiskar, mitt i Manhattans myller, i en grön vrå där en ström ringlar fram. Gunnel i sitt esse. Min fiskeointresserade storasyster skrattade lite åt sin hopplösa lillasyrra som tydligen är helt oförbätterlig, helt hopplöst ochic i storstadsmiljö och uppenbarligen passar bäst i en avkrok med storstövlen och hellyhansen.

Nu har jag fågelbryderier igen. Precis som förra våren så kommer det massor av olika fåglar hit för en kort mellanlandning och fikapaus på sjön, eller för att häcka. Några har jag lärt mig att känna igen medans andra fortfarande är obekantingar. Igår tror jag faktiskt att vi hade en storskrake här.

Denna stilla söndagsmorgon på dagens första hundpromenad längs Silvervägen hade både Leo och jag fullt sjå med att hinna insupa stillheten, naturljuden och alla dofter. Dofter som minner om alla vårar som finns lagrade i våra minneskort. Dofter som får naturen att vakna. Man känner ju själv hur vårkänslorna liksom hoppar jenka innanför revbenskorgen. Jenka - eller något ditåt i allafall.

R har sovmorgon. Jag sätter mig med kikaren i solskenrummet denna vårregniga junisöndag och insuper den tidiga morgonens alla stilla små händelser i naturen utanför. Ute på iskanten sitter ett par grupper med svåridentifierade rackare. Jag tar fram Robbans gamla tubkikare och försöker skackrigt att fokusera på fåglarna. Det är svårt för jag kan inte hålla den stilla.

Lägger kikaren över en stolsrygg och försöker verkligen att koncentrera mig. Det är alldeles svart i hålet, men rör sig ändå på något konstigt vis. Jag inser att i andra änden av kikaren - på stolen - sitter en kontaktsökande hund, och det jag ser i kikaren är hans svarta fuktiga och kärleksfulla nos. Hallå Matte - jag är ju här, alldeles nära dig!

Till sist lyckas jag zooma in dem och försöker förstora dem i bildprogrammet samtidigt som jag bläddrar i den lilla fina fågelboken som jag fått av Erik.  Är det kanske alfåglar?Suddiga är domhär gynnarna, men du som känner till många fågelarter kanske kan identifiera dem. Jag är tacksam för din hjälp!

Är detta bläsand månne?

Läser om umefolk som premiärbadat i helgen. Här färdas vi fortfarande på 30-40cm tjock is, får knacka hål på den frusna ishinnan och ser vita fjäll vart än vi ser. Våren är tydligen ca 3 veckor senare än vanligt här.

6 fina rödingar fick följa med hem idag när jag motvilligt återvände hem från morgonens fisketur för lunch och jobb. Att steka en firre som simmat i sjön 15 minuter tidigare är ren och skär lyx.  Lite potatis remouladsås och en tunnbrödmacka - vad mer kan man begära av livet?!

På isen fanns några andra sällskap som njöt av dessa sista timmar innan skotrarna lastades för hemfärd. Solen skiner himlen är blå och sammantaget med den fina fjällmiljön så känns förstås arbetsmåndagen extra tung. Många suckar har jag hört denna dag från gäster som inte direkt längtat hem till vardagen.

R och Lillvännen jobbar på tomten och tar reda på byggskräp. Min höft börjar så smått att repa sig men jag väntar ändå  en dag till innan jag kan gå på  fullt ut med kroppsarbete. En glass och solskenspauspå terassen med Gunilla och André som återvänder från Bodö hanns med.. Världen finaste ljus fick jag i present, och det kommer att lysa så himla vackert till hösten när mörkret och kylan återkommer och vi sitter och myser framför brasan i vårt då (förhoppningsvis) klara glasrum.

Rymlingen L, den inte alltid så underbare, har premiärrullat sig i bajs och är härmed uppskurad  av muttrande matte. Man kan ju undra hur jyckarna är funtade som tycker att sådant är nice!! Nu blir det fångenskap och koppel för hela slanten och drygt det!!

Efter denna blåsiga helg vågar vi äntligen sätta upp tältkåtan för våren. R får hjälp av de norska grabbarna och vi är otroligt tacksamma för hjälpen! Tack för i vår säjer vi till alla gäster som avslutat säsongen och tagit hem sina husvagnar. Vi önskar er en härlig sommar och ett varmt välkommen tillbaka!

Valborgsmässoafton 2012-04-30

Kära Sandvikare!

Vill även du vara med och hjälpa?

Det är inte så dumt att vara hund här i Sandviken. Inte så dumt att vara matte med, för den delen:)  Frisk luft, vackra vyer och skrattande ripor överallt.

En ledig måndag med goda vänner i den vackraste av fjällvärldar med suveränt skoterföre på is och fjäll. Feta rödingar, sol , vindstilla och vackra vyer - denna gång på fjäll i vårt västra grannland, samt Björntoppen från baksidan. En underbar dag!

O du Nokia vinterstövlar!

Du varma vattentäta skodon

Du som räddar min dag och  värnar min fot

från köld och fördärv

Som räddar mitt humör och tryggt låter mig färdas

genom ovarnevatten, sursnö och vattenhål.

Du som förlänger min ork, mitt tålamod

och gör mig härdig tålig varm och torr -

genom såväl svinkall och bister vinterdag

som genom solig och våryster smältvattensdag

Du tar mig genom sommarvåta myrland,

genom moras och morän.

Jag hyllar  tacksamt mina kära 36:or och smeker kärvänligt

de svarta höga skaften och ställer er varsamt i farstun

tillsammans med

ett par andra likadana trotjänare i storlek 43

I väntan på nästa fantastiska fjälläventyr.

PÅSKTÄVLING! Hör upp alla stora och små barn som firar påsk i Sandviken! Måla ett vanligt urblåst ägg så fint du kan - gärna med inspiration från fjällen, solen, påsken och det härliga skoterlivet. Fäst ett litet band så vi kan hänga det tillsammans med alla andra fina ägg i påskträdet. Lämna ägget till Gunnel i butiken senast långfredag så deltar du i årets påsktävling där vi lottar ut tre fina priser. Låt fantasin flöda! Välkomna att fira påsk hos oss i Sandviken! Dragning sker på påsklördag.

Förmiddagskaffe på bastubron, eller en stilla stund i båten. Läkedom och kraftkällor för kropp och själ.

En intensiv fjäll-dag är snart till ända.  På sjön har synts skidande ripjägare, enträgna fiskare, lekande barn och skoteråkare och kite-flygare. I butiken har det varit full fart hela dagen och det börjar kännas tungt i ben och huvud. Ikväll ska vi få gå bort på middag hos vännerna Ewert och Marianne när vi har stängt kl. 19.00. Det känns oerhört lyxigt och härligt att få sätta sig vid dukat bord. Minns fjolårets fantastiska middag  med glädje. De var här just denna helg 2011.

En hel del ripor och rödingar har fått sätta livet till denna dag för jägares kulor och för fiskares krokar. Staffan Fahlgren som är här tillsammans med R:s kompis Ulf Avander, bärgade dagens största fisk, en röding på 1535g. Gårdagen fiskade de på Tjaktjaure eftersom vädret inte tillät några fjällturer. Sjön presenterade sin bästa sida och båda herrarna paketerade nöjt gårdagens fångst med kommentaren: Vilken sjö ni har! Det är inte utan att man blir stolt som en tupp.

De senaste dagarna har jag förärats ett antal klenoder på pirk/krokfronten. Ser fram emot min lediga måndag då jag ska fiska av bara den!! I morse gav min halvtimmes kombinerade hund/fisketur 4 fina firrar, vara 3 riktigt saftiga bitar. Sånt lever man gott på en hel hektisk arbetsdag som började 06.15

Gläds åt det fina vit vaxade innertaket som nu är klart i ena halvan av utbyggnaden. Vi har lånat hem några olika varianter av ljussättning och även kaminen är inburen. Det börjar arta sig och jag tittar i kataloger och broschyrer för att få rätt inspiration till inredning.

Gissa vem som har ett helt uppslag i senaste numret av Bretonbladet? Vår lille bretonkille Leo förstås. Det är inte utan att man är stolt som en tupp. Skönt som motvikt till de stunder då man blir galen på hundrackarn som just nu testar gränser - och mattes tålamod, mest hela dagarna.

Riktiga vänner ska man vara rädd om. Jag har några riktiga klenoder från mitt gamla och några från mitt nya liv. Med vänner behövs egentligen inga ord. Som t ex med "Gamla Bettan" eller Ann-Kathrin som jag känt från fornstora dar. Så långt mellan gångerna vi träffs, men allt känns ändå solklart avspänt och tryggt när man träffs eller pratar i telefon. Såna som man inte behöver hålla in magen tillsammans med.

Med Leo och  mina nya fina fiskartjejer och vänner här i Sandviken behövs inte heller så många ord. Vi bara parallellnjuter av tystnaden, av naturen, fisket och kravlösheten i den här sortens liv. Snacka om Norrlands Guld. Här kan man verkligen få vara sig själv för en stund.

Hundar behöver sin promenix även om både matte och husse är sjuka, så det blev en kombinerad skoter/hundrastning på isen trots feber och elände. Som av en händelse råkade maggoten och bäst-pirken följa med. En kvart senare fick tre fina matrödingar, en öring på 780g, och en arbetstrött fiskarkompis med rimfrost i mustaschen följa med  hem. Mamma skulle ha sagt: Hmmmm - Int ä du alldeles dögåle!

Animerade bilder av utbyggnaden och av utsikten tänkt från  platsen där vårt köksbord står idag. Vattnet, fjället och himlen. Vilken underbar boende och arbetsmiljö vi får.

Äntligen börjar bygget på baksidan ta form.  Allt förarbete som gjorts under hösten har stått och väntat på denna dag. En spännande helg stundar med kranbil snickare och moduler, block och glaspartier i en salig blandning. En del nagelbitning återstår nog  när de kluriga balkarna och glaspartierna ska upp.  Idag kom modulerna till vårt kombinerade uterum/vardagsrum så det hela börjar ta form. Det blir mycket glas, ljus och känslan är att man ska känna sig som ute fast man är inne. Vi offrade ju  ett sovrum och det befintliga vardagsrummet till butiks och receptionsyta och det tar vi igen nu. Eftersom vi inte har någon altan eller uteplats tidigare och ständigt har gäster och kunder runt huset, så blir det här en chans till ett lyft för boende/arbetsmiljö och privatliv, samtidigt som det skulle kunna ge en flexibilitet för vår verksamhet. Framsidan är nu nästan klar utvändigt, men insidan återstår, så det kommer nog att ta sin tid innan allt är klart. 

Renbäddar och stökar på i väntan på Bella som anländer levererad ända till farstubron med Silverexpressen. Nyss mellanlandade hon på fashionabla Konsum i Arvidsjaur. Mammahjärtat bultar varmt och lyckligt. Hoppas att hon och lillebroren har det bättre tillsammans denna jul än på bilden då de såg ut att ha en något ansträngd relation:) Ikväll ska vi förbereda och göra marsipanen efter mammas världsberömda recept. I väntan på det stora marsipanbaket när Alex kommer. R börjar vänja sig. Han får väl göra små ätbara L:70s och Lynxar.

Bella med fingrarna i syltburken...

Alex som sockerbagare

Somliga har sådan tur att snälla människor frivilligt erbjuder sig att bearbeta bilder åt en. Kerstin O i bloggen bredvid (Tack Kerstin!) är en fena på att göra fina bilder ännu finare. Här exempel på "Julkort från Sandvikens Fjällgård.

Mitt nya fina namn är Nonon (mormor) Mormors killerill Oliver, hans sprillans nya lillasyster Alice och mamma Sandra är här och jag bara njuter av deras närvaro. Vi försöker hinna med allt vad Sandviken har att erbjuda  några frostiga soliga dagar i gränslandet mellan senhöst och vinter. Naturen visar fjällvärlden från sin vackraste sida och jag ser ständigt nya vackra motiv som ska fångas med kameran. Jag vill försöka fånga minnesbilder att titta på och glädjas åt när de har åkt härifrån. Fina minnen.

Idag har det stått paltätning, stenkastning i Tjaktjaure, bad i diskhon, vedeldad bastu och en liten mysig förmiddagsutflykt ner till sjön med varm oboy och bullar på agendan. Inomhus gör vi kojor av pappkartonger, spelar trumpet på tomma pappersrullar, häller vatten med lilla servisen, leker med hunden och så sjunger vi och turas om att spela gitarr.

Måste ta time out några minuter och styrka mig med en kaffetår. Orken tog liksom slut. Tyvärr gjorde inte arbetsdagen detsamma utan en stor hög med pappersjobb och beställningar återstår innan kvällen får komma. Vi  har haft en toppenfin allhelgonahelg med bra ruljans, många gäster på campen och dessutom kärt besök av Robbans son med familj. Men man är inte lika outtröttlig nuförtiden som i fornstora dar. Åren börjar visst ta ut sin rätt. Nu vill jag snabbladda batterierna och få krafterna tillbaka. I veckan kommer nämligen kära dott med sina småtroll Oliver och Alice hit på efterlängtad visit. Längtan är bara förnamnet...

Hur har denna främling hamnat här i björkskogen. Planterad eller förd hit med en fröbärande fågel?

Fin utsikt ner mot Tjaktjaure och mitt Sandviken

En ivrig liten hund skymtar nere i riset

Våran fina kille stortrivs i skogen

Min älsklingsgröna färg

Höstens skönhet

Här finns bergskristaller

Hemma igen....

Den hett efterlängtade sovmorgonen under ett ljuvligt täcke med voffsingen snusades i nacken, avbröts abrupt av ett motorljud som inte gick att ignorera. R var sedan länge ute i älgskogen så det var bara att pallra sig upp och kolla läget. Slamsugningsbilen i full färd med slamtömning, visserligen beställd och välbehövlig...men en lördag!....och inte så kul för våra helggäster att vakna inbäddade i ett illaluktande bajsmoln.

Nåväl. När ångorna skringrat sig för vinden och R återvänt hem så tog jag en skogspromenad med Leo i det härliga vädret. Idag var han verkligen lydig och duktig. Dessutom så märker jag att förstår så mycket av det vi säjer. När han såg mina grönbyxor då visste han genast vad som var på gång.

Nu är det myskväll. Gubben är trött och det är hans tur att pömsa i soffan. Själv får jag rigga mig i fåtöljen och softa framför teven, men snart så tar vi nog och stänger butiken för ikväll. En låång dag är snart till ända.

Dags att damma av Björntoppen i vinterskrud. Ser fram emot de kommande veckorna då jag vet hur otroligt vackert det kommer att vara när isen lägger, fjällen snöpryds och allting är turkost, gnistrande metallicblått och silvervitt. Som en frostig symfoni i vinterns färger.

En av alla våra ugglor

En obekant gås mellanlandade härom dagen

Vackert i alla väder

Marietta i fiskartagen. En vanlig syn

Nu är han/hon här igen. Den mystiska fågel som även gästade oss förra hösten. Ca 20 cm lång vit/ljusgrå med  svart streck över vinge och ögon. Dessutom har han en gulgrön avlång hätta på huvudet. Finns ej i någon av mina fågelböcker. Tacksam för tips på vad detta kan vara för en gynnare som passerar Sandviken om höstarna.

Från mitt köksfönster  denna spegelblanka tysta septembermorgon syns en vanlig men samtidigt ovanlig syn. Min båt, min sjö, mitt fiskespö, men med en annan människa i. Min vän Lena njuter av morgonens stillhet i båten på sjön. Jag vet hur det känns, magiskt stilla och mycket harmoniskt. Hoppas att tjejerna tar med sig goda minnen från de här dagarna, trots att solen inte varit så generös som  utlovat. Den lilla fjällpromenaden igår, lunchen och kaffetåren i tältkåtan, de många skratten, vedeldad bastu med tillhörande bad och den trevliga kvällen där R och jag blev bjudna på deras ljuvliga matpajer och en härlig sallad. Till detta ett gott vin och en syndigt god pannacotta med marinerade jordgubbar. Jag kommer att glädjas åt den här helgen länge, och kanske nu får fler av mina gamla vänner att ta sig i hampan och pallra sig hit. Mer fina bilder kommer. Badbrudar utlovas!

En liten båtutflykt solokvist denna ljuvliga septemberdag, är precis vad man behöver.

Sjön som en spegel, himmel blå och sparsmakade färger på fjället. Löven har fallit.

Rödingen och öringen har annat för sig än att nappa. Det är lektid.

 Kulturkalaset i Göteborg i all ära men jag föredrar helt klart pusskalaset med mina fina små älsklingar. Idag fick jag äntligen äran att träffa Alice och Oliver med föräldrar. Vi ska nu ha några mysiga dagar tillsammans och göra så lite som möjligt, bara ta dagen som den kommer. Ser fram emot något lekparksbesök med Oliver. Vi ska också köra med tågbanan, ge mamma Sandra en skön fotmassage och så blir det bäbisgos med nya lillgumman förstås. 

Dagens föreläsning i Alvesta gick jättebra och gav flera nya spännande kontakter. Det känns verkligen kul och meningsfullt att komplettera turistvärdslivet med en och annan avstickare ut i landet och sprida den viktiga kunskapen om demens. Tankeväckaren känns lika aktuell fortfarande och verkar ännu fylla sitt syfte i olika sammanhang. 

Kärt återseende med min kära exmentor Anki. Vi blev båda rörda när vi blickade tillbaka och insåg hur mycket som hänt sedan vi hade våra första samtal för två år sedan. Mycket av min osäkerhet och tvekan då, har vänts till mod och och nya vägar i livet. Hon har betytt mycket för mig och är fortfarande min färgstarka förebild den lilla ärtan.

I Sandviken verkar livet rulla på utan mig. Kram till min tappra gubbe som håller ställningarna och låter mig få lite semester. Du är guld Robban!

Nu blir det surströmming i kåtan med glada vänner. Det känns som ett riktigt ettårsfirande. Leo är exalterad inför valpkursen med husse i morgon, och matte undrar hur i allsin dar hon ska klara sig utan sina trevliga killar. Trevlig fredagskväll önskar jag er alla!

Ett  helt år har gått sedan vi tog över här i Sandviken. Ikväll ska vi krama varandra lite extra och kanske fira litegrann. Det är ofattbart hur snabbt tiden rusat iväg. Ofattbart hur mycket vi har hunnit - och hur mycket vi inte har hunnit av våra föresatser. Vi har under året möblerat om lite i tidsplanen kring våra visioner och gjort vissa omprioriteringar, men grundföresatsen är densamma som för ett år sedan.

Inte en enda dag har vi ångrat oss. Varje morgon jag tittar ut genom fönstret och ser fjällen, vattnet och andas den friska luften så fylls jag av glädje och stolthet för att vi faktiskt vågade bryta upp och lämna allt. Kommer än ihåg spänningen i att faktiskt säja upp mig från mitt mycket intressanta och givande jobb som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Många tyckte att vi var lite galna, men många stöttade oss och höll med oss i det faktum att livet är här och nu.

Vi har mött hundratals och åter hundratals nya människor sedan vi kom hit. Långt fler än jag någonsin kunnat föreställa mig. Nästan alla har varit fantastiskt trevliga och härliga människor. Vi har gjort vårt allra bästa och ska fortsätta så, så länge vi orkar vara glada och trevliga. Nu går vi ett nytt spännande år till mötes tillsammans med vår nya familjemedlem Leo. Det kommer att bli härligt, intensivt, slitsamt, spännande  och trevligt. Tack alla kunder, gäster och nya vänner för ett fint år. Och du.....glöm inte bort att även du kan följa din dröm!

Vi gratulerar Lena och Torvald Selin från min kära hemby Vindelgransele som bjudits på fiskeresa hit av sina syskon som 50 resp 60-årspresent. Idag drog Torvald upp en underbart vacker öring på 5,7 kg! Stort grattis!!

Känner en stolthet att kl 10.00 en lördagsmorgon kunna servera fikasugna förbipasserande fräscht kaffe,  varma nygräddade wienerbröd, bullar eller ciabatta. Det förväntar man sig nog inte här uppe i avkroken, och gör att man kanske lägger Sandvikens Fjällgård på minnet.

Den här bilden tog Martin Ström härom dagen från andra sidan Tjaktjaure. Jag blir alldeles tagen när jag tittar på den. Mitt "hemma" är omslutet av en vacker regnbåge. Magiskt.

Fick en  härligt saftig bit vindelnrökt skinka av Kerstin Oskarsson i bloggen bredvid som just nu befinner sig här i Sandviken med sin lilla familj. Den goda skinkan är en av de få saker jag saknar från Umeå. Mums! Doften fick även lille Leo att sukta och våndas. Hans eminenta luktsinne kände doften ända genom vaccumförpackningen:) Vi kontrade med ett rökt renhjärta som inte är så dumt det heller. Tyvärr bjuder Sandviken  på riktigt surt och dåligt väder just i kväll, men vi håller tummarna för bättre väder i morgon.

Sandvikens Fjällgård är en attraktiv plats för både människor av olika nationaliteter, men även för traktens vilda djur. En gonattbild tagen från balkongen.

Över alltihopa lyser moder sol. Ännu en magisk ögonblicksbild fångad ikväll från butiksfönstret av en tafflig fotograf som har mera tur än skicklighet.

När dimman väl lättade så kom solen, värmen och den somriga känslan. Kanonväder och en dag som gjord för somriga rätter som ugnspannkaka och hemgjord blåbärskräm, en glass och lite småprat i skuggan. Sixten njuter av tillvaron och överväger att bli delsbo hos farmor. Vi gungar i hängfåtöljen, spelar harpa på snörena, tittar på älgar och flugor och småpussas lite mellan varven.

I ögonvrån ser jag rödingstimmet passera förbi nere på sjön. Själv sitter jag fjättrad vid beställningen och väntar på att säljaren från Axfood ska ringa mig. Veckans vanliga rutin. Idag lyser solen från klarblå himmel, det är nästan vindstilla och jag hoppas vi kan göra en liten utflykt med D&B&S.  Det lär dröja alldeles för länge innan jag får träffa lillkillen igen. Några fina minnen och bilder blir bra att plocka fram när man börjar längta för mycket. Hoppas även att min ungdomsvän Ann  med bror o fam får en härlig fjälldag. Nog vore det väl rackarns om de inte skulle få sig lite fisk innan de återvänder söderut.

Helt oväntat fick vi kanonväder ikväll. En eftersläng av födelsedagfirande med vännerna M&S, ett par timmars fiske och nu nattmacka med R och 2 kokta öringar på tunnbröd. Livet är gott! Imorgon kommer Herr Ögonfransson Sixten och hans mamma Britta och pappa Daniel. Farmor längtar......

Grå,grå,grå är även denna dag. Sjön stiger igen efter gårdagens och nattens regnande. Myggbebisarna växer till sig i sly och surhål. Kära sol vart är du?? Kom fram för vi längtar efter dig!

I denna ljuva sommartid gläder jag mig åt ännu mer rabarber som snälla Eva Norberg kom med idag. En kasse fina rabarberstjälkar och dessutom en rabarberplanta, så nu blir det att snabbt få den i jorden. Eva och hennes man som står med sin husvagn efter Vuoggavägen hade mycket kunskap från dessa trakter och  även många minnen från Sandvikens Fjällgård där hon spenderat mycket tid förr i världen. Nya fiskartips, smultronställen och trevligt småprat över kaffetåren gjorde den här fredagen extra trevlig. Nu svalnar min häxbrygd, söt citron/rabarbersaft, som ska frysas in för att användas som sorbet i midsommardrinken. Oprövat men jag fick en ide och tänker testa den. R är väl en lämplig testpilot att prova nya saker på;) åtminstone midsommardrinkar!

Gouletis idag. Isen håller på att släppa från land.

Vi fångade en mini-lycka på livets fartfyllda stråt i morse. Jag hävdar att när det handlar om lycka , så är det självplockning som gäller. Fånga tillfället och stunden i flykten och tro sig om att njuta. Lycka mäts i väldigt korta och intensiva tidsenheter. Det är sällan man "drabbas" av stora sjok lycka som likt ett uthålligt lågtryck parkerar ovanför huvudet. Ibland upptäcker man inte förräns efteråt att lyckan lämnat ett skimrande avtryck i  hjärtats gästbok. Ofta dyker den upp oväntat och har en tendens att vara skygg och svårfångad under semestrar och julhelger då man nästan förväntar sig att den ska infinna sig.

Grabbade frukostmackorna och kaffetermosen, slängde oss i bilen och brände iväg järnet uppför Silvervägen över till norska sidan och satte upp anslaget om gratis kaffe i tältkåtan till alla dagens kunder  kl 10-19. Utmanade höjdskräcken och jinglade kallsvettig över en strid fors på en ranglig hängbro där vi satte oss på första bästa sten och intog dagens första frukost. Förbi vandrade två hurtiga norrmän med ryggsäck på väg ut på tur i det vackra vädret.  Tillbaka till dagens business och möta första kundströmmen. Vädret är sagolikt vackert. Humöret är på topp, vattenståndet sjunker och rödingen vakar. Strax  rymmer jag en timme och prövar fiskelyckan från båt.

Kallsvettig utmanade jag min höjdskräck och tog mig över denna hängbro

Vårt vackra grannland Norge

Bridge over troubled water

Underbara färger kl 02.55 en försommarmorgon när man inte kan sova

Gårkvällens mäktiga oväder är idag som bortblåst och solen strålar från en klarblå himmel på spegelblank sjö. Det är gudomligt vackert. Men det var även mäktigt att känna sin litenhet inför åskans tordön och kraft. Mäktiga skådespel på himlen som vittnar om naturens storhet.

En bra dag är till ända. Första riktiga sommarkänslan kom vid middagstid när vi grillade gott. Den med något ekivok humor kan nog lätt tänka sig en lämplig pratbubbla ovanför R ;)

Visst försöker sig Donna på ett litet smile inför fotografen, sin sista kväll här i Sandviken innan hon åker hem till Luleå där matte och husse möter upp. De har säkert längtat efter sin kelgris som skött sig utomordentligt bra och som verkar stortrivas i Sandviken.

En fin somrig blombukett anlände oväntat med bussen, och en varm känsla spred sig när vi öppnade den och läste det fina kortet.  Den står nu på hedersplats och doftar sommar! Tack även till er för en fin säsong Inge, Karin, Per och Gunilla. Vi hoppas att det inte dröjer ända tills hösten innan vi ses!

Björntoppar,Björntoppar och åter Björntoppar. Sorry om jag tråkar ut er med oändliga variationer på mitt favoritmotiv. Den är ju så vacker och majestätisk.

Grattis till "vår "lilla kenyanska tjej Solbritt på namnsdagen<3 Grattis även till svenska Solbritt Holmbom i Muskus som tillsammans med sin Kjell gör ett jättebra jobb för att hjälpa människor som har det svårt.  Bland annat hjälper de Solbritts familj i ett slumområde i Kenya.Vi hoppas kunna samla in ännu mer pantburkar i sommar. Tack till alla Sandvikare men även i Polcirkeln och husvagnscampen efter Vuogga-vägen som hjälpt till. Hittills så har över 1000 kr skickats och vi har fler säckar att panta.

Ännu en kvällsutflykt. En strålande solnedgång, vindstilla och inte mindre än 7 älgar, 2 rådjur, ett gäng renar, några ripor, två harar och en tjäderhöna samt ett par olika vadarfåglar som jag ej vet namnet på och som noga aktar sig för kameran. Dessutom träffade vi en livs levande Björn....Men det var ingen mindre än en av våra grannar:))

Ruonekjåkkå kastar sig mäktig och vild ned i Sädva, som verkligen behöver få sig en vattenpåfyllning i månlandskapet.

Ännu en orädd älg betar vid vägkanten

Solen går ner över Vuoggatjålme

Björntoppen...i ännu en ny vacker skepnad

Att först grilla tillsammans med vännen sin i gapahuken. Därefter få vara åskådare när han beger sig ut bland isflaken med roddbåten för att försöka rädda Sandvikenskylten. Att sedan avsluta den soliga vårkvällen med en vedeldad bastu under en glödande solnedgång i vårt vackra vykort känns inte helt fel. Bort smälter allt som är trist och nuet blir glödande speciellt och värdefullt. Vi tänker glädjas och njuta åt det det korta alltför snabbt flyende livet. Vara tacksamma för hälsa och krafter.  Glädjas åt varandra trots fel och brister. Vi önskar dig det detsamma.

Brytningstid mellan vinter och vår

Fjällbjörken växer seg och stark så gott den kan, ser uppåt och försöker fånga ljuset.

Vyn från vår vedeldade bastu. Snart är isen borta.

Alla råttor och möss  här kring huset får oss att fundera över olika typer av naturliga råttfångare som kan hjälpa ugglorna , räven och lekatten på traven. Jag röstar för en riktig gårdskatt och R scannat  Blocket efter en iller!!! Jag hoppas att han skämtar och kan inte förstå vad karln har emot katter. Dammar här av en några år gammal katt-blogg från Sörforstiden.

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter Tudor den förre blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om kissen var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sig ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade lokaliserat honom i Lokus under  rubriken upphittat och inom loppet av några vårveckor återbördat honom 3 gånger från en gård nästan 1 mil hemifrån, men till sist valde vi att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när åtskilliga kvällar av sökande och ropande i grannskapet inte givit resultat. Han var helt enkelt försvunnen för gott.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat. Hans ankomst i familjen fick husses blodtryck och testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem Tudor som liten unge.

Varje kväll när husse tog sin traditionsenliga tupplur, bredde Tudor diskret ut sig och sympatisov på en centralt belägen utbuktning precis som för att markera sin makt. Tudor hade inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför sovrumsdörren och inväntade morgontoaletten då han alltid var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla. En riktigt trevlig prick var den kattkillen.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sig vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte uppflugen på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen när vi kom hem från jobbet. Det var precis som om han kände på sig var husse hade sin ömma punkt nära hjärteroten - nämligen i traktorn.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig innan R mobiliserat hårdnackat emotionellt motstånd igen och nu vilar Tudor troligen i frid i motsats till sin Husse som strax fick en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla sina tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när R trodde att ingen såg eller hörde, så kunde jag höra honom småprata med katten i ett näst intill kärleksfullt men även lite smågement tonfall. "Kattskrälle" brukade han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull visste inte riktigt vad hon skulle tro, om detta var ett gott eller dåligt tecken, och hon flackade oroligt med blicken.

I början av min och R:s relation - innan jag riktigt hade insett hur mycket han värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Det skulle jag aldrig ha sagt. Han blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle ha havererat hans tuffa image för tid och evigheter.

Hur skulle det ha sett ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull lyckades till sist skickligt nästla sig in i vårt sovgemak under kuppartade former och etablerade en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrade ljudligt och ofta. Husse "råkade" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper - just i fotänden - och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta sågs inte med blida ögon av mig som upprört hytte med pekfingret och predikade att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Han föll aldrig riktigt till föga men vi fortsatte intensivt att jobba på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag ända tills min kattallergi gjorde att vi inte kunde behålla henne. Vissa katter tål jag bättre än andra, men jag kan sakna henne än idag. Jag minns min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade när hon var i tioårsåldern: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.

Den ofrivillige fiskaren har underkastat sig och pimplar (om än aningen håglöst)  för husfridens skull. Det var verkligen inget fel på vädret denna vackra majdag.

Björntoppen på lite närmare håll än vanligt.

Kära Sandvikare!

I somras medans vi fortfarande hade butiken i köket kom det in en trevlig svensk tjej här och sa: Men det är ju du! Hon kände igen mig från bloggen och  tittade in här på väg till sitt jobb i Bodö. Idag kom hon igen och tog sig en titt på vår nya butik. Vi fick godkänt och hann med att prata lite om livet, jobbet och om att följa sina drömmar. Tänk så många fina nya bekantskaper och vänner vi fått sedan vi kom hit. Det är en av de allra finaste fördelarna med vårt nya liv.

R föll till föga och anslöt sig till oss morgonaktiva fiskare även om han skakade på huvudet åt galenskaperna. Klockan ställde vi på 4 och en halvtimme senare bar det av upp på fjället  till Åsas tjärn - namngiven efter en riktig storröding som hon fick där härom året. Stora barmarksfläckar på fjället och bitvis lite svårt att köra. Vädret slog om och iskalla hårda vindar drog in över sjön.

R förskansade sig på dubbla renskinn sittandes i lä bakom skotern och föll strax i sömn. Han gör inte som jag - förflyttar mig hela tiden från hål till hål, utan satt där och halvsov vid ett och samma hål. Idag var det bara Sven som fick fisk. En riktigt fet fin röding på ca halvkilot såg dagens ljus. Jag hade ett präktigt hugg och det blev bara stumt när jag lyfte i reven. Det var en riktigt tung fisk, men troligen hade den bara bitit sig fast i blänket. Kroppstemperaturen steg genast ikapp med adrenalinet, men trots idogt kikmetande så fick vi ingen fler fisk trots att Marietta såg några fina som visade upp sina vita fenkanter i borrhålet.

Ett snabbstopp på Muitunes hanns också med där det som vanligt blåste och var grinigt kallt, men ingen fisk ville ta. Vi var hemma igen före kl 9 och kunde öppna upp butiken. Många gäster är i antågande och en del börjar sin påskledighet redan nu. R hade en hektisk morgon då han skulle "sätta på" 12 st.....ja strömmen i 12 husvagnar alltså. Det är inte illa för en man i hans ålder.

Påsken är snart i antågande. Då blir det knökfullt här. Vi hoppas på sol och skoterföre för alla helgfirare som ska hit. Det ljuva livet att ligga och sola på skotern med fiskespöt i näven precis som Curt gör på bilden, det unnar vi alla gäster. 

Stackarn. Han har redan  fått röding två gånger denna vecka och är ganska less;)) Ännu "syndare" är det om mig som "måste" fiska nästan varje dag;))

Där nere bor vi......

Kommer de närmaste veckorna att bjuda på en och annan bloggrepris från tidigare år. Denna skrev jag strax efter hemkomst från New York 2009.

Manhattan och Gauto - Två icke jämförbara motpoler kan tyckas, men vid närmare reflektion så finns även många likheter! Invånarantalet är förstås högst  i Gauto, ja om man räknar myggen och rödingen förstås. Vi är på båda ställena omgivna av majestätiska formationer. Glasfasadernas glitter kontra den spegelblanka sjön. Hisnande djup när man tittar ned mellan skyskraporna eller ned över vimlet av röding och öring i de kristallklara djupa vattnen. Myllret av människor eller mygg.

Jag minns när vi satt uppe i restaurangen på Rockefeller Center och betalade muchos för något att dricka. Här har man en strålande utsikt och den medhava gratis saften/kaffetermosen bjuder på härlig förfriskning inför vandringar i denna underbara fjällvärld. Hissar har vi förstås inte här, men väl helikopter eller snöskoter kan man nyttja för resan upp. Ned kommer man ju alltid som bekant.

På vårt eget matställe på soldäcket har vi råd att äta ute varje dag, med både strålande utsikt och utmärkt service. (fråga Robban) Fisken vi ska äta får vi beskåda först - inte från något litet akvarium utan vi kollar bara över altanräcket så har vi de feta fiskarna alldeles nedanför. Lyx kallas det visst!! Naturens skafferi tillhandahåller ständigt färska primörer.

På Manhattan gick folk omkring i storstövlen likväl som här. Diverse kreationer av mygghattar och kepsar syns överallt här. Flygplan landar på Hudsonfloden likväl som här på Mittisjön. På terroristfronten har vi ju myggen att kontra med. När det gäller Wall street ...... hmmmm, de värdepapper som står högst i kurs här på utedasset är definitivt Edet, Serla och andra toapappersfabrikanter. En uppstickare är Pampers våtservetter.

Bland märkeskläderna syns vintage Helly-Hansen och chict slitna Fjällrävenplagg. Övriga märken är mest efter mygg och knortbett. Precis som på Manhattan bär folk solglasögon vare sig det behövs eller inte. Hög solskyddsfaktor är given.

Botox har vi inte hört talas om här men väl Plastic padding. Silvertejp är som alltid gångbart och en smal remsa från tinningen bak upp under hårfästet som sträcks lite innan det fästs på andra sidan kan göra underverk med såväl kråksparkar som säckande ögonlock.

Bejublade shower syns emellanåt även här, som t ex när R invigde myggracketen endast  iförd  fransiga kortkallingar och for som ett härvelkors uppflugen på möbler och längs väggar vilt viftandes. Från mitt perspektiv - liggande strax under var applådåskorna givna när det visade sig att inga batterier fanns i myggracketen. Ridå......

Här ...mitt i världens epicentrum
 

Läser några gamla blogginlägg från tidigare år och hittar ett och annat guldkorn. Blir inspirerad när jag läser Levins fiskeblogg och minns då en av Blixt sports pimpeltävlingar i Holmsund där jag närvarade:

Vid gårdagens pimpeltävling hamnade jag bakom ett gäng jägargröna snusladdade karlar med storstövlar, öronlappsmössor och med hemmagjorda skryllor hängande på axeln över isborrarna. De gick bredbent och med långa stövelkliv i stora flockar.

För dig som inte vet vad en skrylla är så handlar det om en kombinerad sittplats, fisk och redskapsförvaring. De finns att köpa för dyra pengar, men många verkar tillverka egna av gamla modifierade plastdunkar. I Gauto har R:s salige far efterlämnat ett par halvmediokra exemplar som hänger oanvända i uthuset. Nu fick uppfinnarjocken i mig blodad tand och inspiration till att ge sig  kast med förbättringsåtgärder på dem.

Gubbarna hade pop-nitat fast olika finesser som plaströr (hållare för isskopa) , fiskespön  och andra tillbehör. Isolerat locket med bitar av liggunderlag  för bättre sittkomfort och gjort hål på framsidan att stoppa in fisken genom. En del hade indelat skryllan i två eller flera fack för olika fisksorter/storlekar och någon hade nitat fast en gammal magväska. Det rådde ingen hejd på variationerna. Detta tilltalade mig - ett utmärkt sätt att återanvända en gammal plastdunk.

Själv gick jag där med gula täckbyxor, en simpel plastkasse i näven och en ful gammal "kånken" på ryggen. Jag insåg att för att smälta in i dessa sammanhang tarvas en smula arbete. Min skrylla blir dock aningen mera "tjejig" för det bör finnas plats för såväl solglasögon som solskydd. Stövelkliven blir nog tyvärr aldrig så mycket längre och snusen står jag oxå över, men jag måste göra mitt bästa för att smälta in och "gubba" till mig nu när det bara återstår 4 dagar tills det blir "Gubbfiske"

Tomas, Gunnar och Lennart landade igår  här i Sandviken. De har de senaste åren gjort långresor på skoter under några vårvinterdagar. I år blev färden ca 100 mil lång, och de har kört ca 25 mil per dag. Utgångspunkten var Arjeplog. Sedan i onsdags har de bland annat passerat följande platser på sin färd: Årrenjarka, Saltoluokta, Stora Sjöfallet, Lapporten, Abisko, Riksgränsen och sedan ungefär samma väg tillbaka fast då via Sulitelmaglaciären och Sandvikens Fjällgård. Vi fick nöjet att  tillbringa gårkvällen med dessa spirituella grabbar, fick en del kloka råd och inspiration på vägen och hoppas att vi snart får se dem här igen. Förhoppningsvis har vi nu  tre nya fina ambassadörer för vårt paradis här uppe i hörnet.

Notera att även Robbans  Lillvännen  ( till vänster i bild) fick vara med på ett hörn bland de andra fartvidundren .

Att skiljas från bilden av Björntoppen med fullmånen på känns lite svårt, men samtidigt skulle jag vilja ha en vårigare bild här på bloggen. Men det blir svårt att toppa det här motivet, en riktig utmaning....

En typisk lördag i Sandviken och folk ger sig ut på sjöar och fjäll med sina skotrar pulkor och kälkar. Man upphör aldrig att förundras över mångfalden och kreativiteten i konstruktioner och utföranden. Jag minns med värme pappas första skoterkälke av bräder och skivor på ett kälkunderrede. Några renskinn på och det blev riktigt komfortabelt. Här är det mestadels moderna maskiner, snygga designer, och dyra märken som florerar. Det märks att många är genuint intresserade av skoterlivet och satsar på riktiga grejer.

I eftermiddag får vi fint besök av Robbans vän, Tomas K.  Han inte bara seglar sin båt Eufori i medelhavet utan tar också det bästa av vårvintern och färdas ned genom fjällvärlden per skoter med ett par vänner.Bara idag färdas de 25 mil. Det är klart att man måste ställa fram något riktigt gott när man får så fint besök. Det blir min specialare - Älgfärsbiffar med västerbottensost/baconfyllning.

Fick hänga på ett par riktiga fiskeveteraner från vårt norska grannland  -  Irene och Christian till en liten pöl på fjället för rödingfiske. Den tilltänkta tjärnen kunde vi inte nå då vi hamnade i mjölkig molndimma, men stannade till på en annan tjärn strax under tusenmetersstrecket. Där var redan nitiska Norsjöbor i full färd med att dra upp fisk. Ett par rejäla hugg vittnade om att här finns stor fisk. R hade dagen till ära följt med, och trots att jag reserverade Storskräcken till honom så fick han bara en ansjovis. Själv bärgade jag 4 fina matfiskar och några små som fick gå hem till mamma igen. Man mår så gott i friska luften, i trevligt sällskap i den här landsändan.

Hem till stugstädning och helgjobb. Nu blir det fullt hus igen och det är bara att ta på sitt mest välkomnande leende och ett par sköna skor så ska vi nog ro den här helgen iland med.

Och så kommer man där körandes med skotern och blir alldeles glad när man ser världens bästa fjällgård - hemma - och hur vackert det är.

Ännu en underbar tidig morgon här i Sandviken. Det kommer att bli en kanondag. Vännen min han vill inte följa, men själv gör jag som i sången. Ska bara gröt-muta honom lite först;))

 Jag går och fiskar, och tar en tyst minut,

åker ut  ut och fiskar.

Min chans att andas in andas ut

Ömsom vin ömsom vatten har fjällvädret bjudit på idag. Sol, blåst och snö om vartannat. Mycket folk i omlopp denna vårvinterhelg. Om 14 min stänger vi butiken. Lite ledigt  är precis vad vi behöver. Trevlig kväll gott folk!

En underbar förmiddag i Sandviken. Erik och Rositas sista dag. Solen bjuder på sig själv.

De ljusa sandstränderna kring Tjaktjaure, ett stenkast hemifrån denna spegelblanka sensommardag 2010. Är det underligt  att man blir förälskad i en plats?

Får strax besök av ett par norska journalister som vill skriva om oss i Saltenpostens sommarbilaga. På med kaffepannan och så är det bara att hålla utkik om de uppenbarar sig i snöyran. Idag snöar det - för omväxlings skull ;)

Vinkar just av några ripjägare som beger sig ut med hundar, och utrustning i det vackra vädret. Jag har blivit helt kär i hundrasen Breton, söta starka och kloka fågelhundar. Om det blir en vovve för vår del, så lutar det åt Breton. Längtar ut, denna underbara marsdag i solen. Bara någon enstaka minusgrad.

Idag bjuder jag på ett härligt matrecept. Igår testade jag nämligen för andra gången mitt eget recept Ripa Black and White.  Det blev verkligen jättegott och definitivt något jag kommer att testa igen. Ripan har ju ett riktigt mörkt kött, är ganska mager om bena - tillika om vingar och hals, så det är inte särskilt mycket mat på fågeln. Men skrovet har otroligt mycket  mustigt tryck i smaken och smakar verkligen ripa.

Stek ripan/riporna, bryn skrovet ordentligt och späd sedan med 2 dl rött vin och soya, svartpeppar, viltkrydda en klick vinbärsgele och salt och låt koka ihop.Tag upp bröstköttet efter stund så det inte blir torrt, Bryn bitar av kycklingfile i en annan panna, salta och krydda. Sila ripfonden över kycklingen, lösgör allt kött som går från den mörka ripan och lägg tillsammans med det vita kycklingköttet. Späd såsen med 3-5 dl grädde. Serveras tillsammans med t ex pressad mandelpotatis, tunnbröd med västerbottenssmör och en fräsch sallad med oliv/citronolja.

Smaklig måltid!

Väntar på helgens gäster Mats o Kristina från Umeå. Det ska bli kul att visa dem vårt nya paradis. Tyvärr kommer inte killarna - min Alexander och deras Frej som först planerat. Alex har fått jobb på ÅLÖ och kan inte vara ledig. Vi hoppas kunna smita ifrån någon stund i helgen och visa dem lite smultronställen på högfjället. Fredagen känns redan i luften och nu kan helgen få börja för min del. Det blir fullt i stugorna även denna helg och dessutom en massa säsongs och åretruntgäster som är i sina husvagnar.

Fiskarpontisar ska håll ihop...Ett fruktansvärt gulligt talesätt...speciellt när R berättar om hur han som barn  ville följa pappa och fiska och uttalade dessa bevingade ord.. Nuförtiden är det lite sämre med den saken, närmare bestämt av den anledningen att han inte gillar fiske nämnvärt mycket, men jag - hans fiskarpontis tycker ändå att det ska gälla. Idag följde han mig på fisketur för första gången sedan i augusti, borrade hål, pimplade, blundade mot solen och betedde sig som en alldeles utmärkt fiskarpontis. Jag bara njöt av sällskapet. Att det sedan blev jag som räddade middagen ska vi låta vara osagt;) Nu är vi mätta, har fått upp kroppsvärmen och mår riktigt gott. - 28,9 ute och jag tror att även morgondagen bjuder på strålande sol.

Vart tar veckorna vägen? Nyss var det torsdag och nu är helgen över. Som så ofta avslutades helgen med ett fantastisk väder och flera av helgens gäster suckade och ville inte återvända hem. I morgon om vädret står sig, så ska jag njuta av några lediga timmar vid pimpelhålet. Jag har längtat så idag, och knappt vågat titta ut på det gnistrande landskapet, men snart är det måndag igen och DÅ får rödingarna se upp.

Över frukosten går vi igenom helgen. Allt har klaffat bra, maten blev uppskattad, och alla helgens Sandvikare har verkligen gjort sitt till för att få en bra stämning. Kåtan (som vi tyvärr måste ta ned igen idag) var igår kväll full av glada människor och  skratten och sången fortsatte till långt in på småtimmarna. Bara trivsamt och förhoppningsvis inte störande för någon. Vi är ena riktiga lyckans ostar som fått möjlighet att leva det här livet, träffa de här fina gästerna och fått så många nya goda vänner. Håller just på att ladda ned en liten filmsnutt från kvällens mys i kåtan. Sång, musik och skratt i glada vänners lag. det är livet på en pinne.

Naturen har tagit på sig sin finaste fredagsstass denna kyliga kväll. Stämningen är på topp. Kåtan är full av födelsedagsfirare. Ett kompisgäng som firar att Jonny fyller 40. Köttsoppan satt där den skulle. Alla är glada och fortsätter säkert att fira långt in på småtimmarna. Den goda atmosfären finns i luften. Vi tar fredagens sista kunder och känner oss nöjda och glada. Trevlig helg!

Tänk så fint att såhär mitt i livet, ja till och med en bit in på "döhalvan" får träffa och lära känna nya vänner. Det känns fint i hjärttrakten. Det är alltid lika roligt när de dyker upp här i Sandviken, laddade för en härlig friluftshelg. Sådana där människor som man inte behöver hålla in magen eller förställa sig för. Sådana som kan sparka av sig stövlen i hallen, dra ut en stol åt vid köksbordet, som man helt enkelt "kan vara sig själv för en stund med". Dessa är om något - Norrlands Guld. Vi hoppas att snart få besök även av Umeåvänner. Det är bara att rulla ut den rödaste matta vi har och öppna stora famnen för såväl gamla som nya vänner.

Dags att tanka batterierna. Nu har kvicksilvret stigit och det är bara - 15. Solen skiner och kaffetåren är på plats. Härmed beger jag mig ut med skotern och den nylagade motorisborren för att trots huggtabellens negativa besked försöka lura fast en eller annan röding. Kameran får nog följa med. Jag tänker njuta av måndagens lugna lunk efter en mycket intensiv helg med mycket arbete och långa dagar.