Nu firar vi - med att sätta oss ned, titta på varandra ta ett djupt andetag och lyssna på den där tystnaden som man nästan glömt hur den lät. Endast de våryra småfåglarna kvittrar ystert. Inte ett skoterljud så långt örat når. Årets intensivaste säsong är över, campen är nästan tom och vi har överlevt med både nerver och lårbenshalsar intakta. Men visst är vi möra. Skulle jag säja något annat skulle jag blåljuga.  Det tar på krafterna att ständigt vara serviceminded och omgivna av folk även om det är roligt och givande.

Nu börjar istället en intensiv arbetsperiod utomhus. Valkarnas tid. Ikväll firar vi med en liten biltur längs Silvervägen. De blir spännande att se om tjäderhönorna är på G eller om vi missat det. Sedan blir det fotvård. Välbehövlig sådan. Få se hur mycket kortare jag blir efter det. 

I natt kanske jag försöker pricka in den sena huggperioden. Nu vill jag passa på att fiska så mycket jag bara kan innan isen far. Lite läskigt är det att ta fart med skotern och köra över vattengraven närmast land. Men det ser värre ut än vad det är.

Försöker att inte ha för stora förhoppningar inför morgondagens läkarbesök för min hemska hosta som pågått sedan i höstas. Jag vill inte tänka tanken att jag skulle vara allergisk mot någon av mina lurviga boys. Tro om det finns pricktest även  för/mot  R?

Ibland funderar man på hur långt det får gå. Nu ska man spara kronor genom att dra in Silverexpressen. Bussen som är dalgångens livsnerv, som transporterar folk och gods - inte bara längs vägen, utan också är den enda kommunikationen som förbinder kust med kust. Skellefteå - Bodö. Barents väg. Silvervägen.

Samtidigt kämpar småkommunerna i inlandet med att marknadsföra sina destinationer för att locka folk att komma hit - som turister eller som arbetskraft.  Det borde ligga i både Sveriges och Norges intresse att ha en förbindelse som gör det möjligt att ta sig mellan länderna. I nuläget känns det som om vi återgår till tiden med väglöst land. Från att tidigare ha varit en plats längs en trafikerad linje - blir vi nu den sista utposten. Det känns som ett slag i magen.

Det blir intressant att följa hur fortsättningen blir. Vem ska leverera gods och post till oss i utkanten? Och vart kommer det att levereras? Nu är det nog dags för en Pudas-låda mitt på Silvervägen. Inuti kommer det att ligga ett servceminded, medeltjockt och mycket besviket fruntimmer. Man blir verkligen uppgiven och tappar både kraft och fart. Hur är det tänkt att företagande i glesbygd ska kunna vara möjligt när inte det mest basala fungerar. Egentligen undrar jag om detta alls är lagligt. Smart är det då definitivt inte. Hej igen 1800-talet. Är du tillbaka igen?

Här kan du läsa Arjeplognytt. Maria Söderberg skriver om saken:

 http://www.arjeplognytt.se/nyheter/silverexpressen-upphor/

Våren har kommit till Sandviken - den saken är klar. Även om det är någon enstaka minusgrad nattetid och det snögloppar lite mellan solglimtarna så  märks det på fåglarna som har fullt upp med kuttrasju här utanför. I synnerhet korparna och kråkorna är i högform. Ja även riporna som tjattrar i alla väderstreck. Den ensamma singelskatan som tillbringade vintern här har dock begett av och söker friare på annat håll.

Vi brukar ha några enstaka kråkor här men nu är de plötsligt 13 som sitter här utanför på isen. 12 av dem sitter parvis och ser sådär nyförälskad fåniga ut, medan den trettonde hoppar jämfota lite vilset och flaxar till emellanåt medans den utstöter jämmerliga kraxanden.

Jag tror att de flesta av oss lätt kan känna igen känslan av deppighet och frustration när ALLA andra har träffat någon och tycks börja samla kvistar till bobyggande och drar sig undan som nyförälskade brukar göra för att kuckla i sin rosaskimrande bubbla. Medans man själv är ensam och eländig med tilltufsat självförtroende.

Med dagens teknik kan man ju både värpa  befrukta  och ruva ägg utan att ha en egen partner. Men visst är det ändå så att vi alla vill ha någon att kuttra med. Att dela vardagen och bobyggandet med. Speciellt när våren kommer och livet börjar om. En ny chans.

Nu väntar vi på tjäderhönorna som snart börjar paradera efter Silvervägen under "hönveckan"  vecka 18. Som befjädrade glädjeflickor svassar de  graciöst omkring och knycker på nacken  i väntan  på den rätte medans de fyller krävan med gruskorn till äggläggningen.Tupparna spänner upp sig och försöker överträffa varandra i storlek och styrka. Då tar vi en kvällstur med bilen, kaffetermosen och varandra för att beundra skådespelet på nära håll.

Visst är det härligt när livet återvänder. Snart kommer den ena flyttfågeln efter den andra tillbaka, för att stanna eller för att mellanlanda, vila och sedan dra vidare mot häckningsplatserna. Våren är en härlig tid!

Spanar längtansfullt ut över sjön. Jag vet att fiskargänget drar iväg till hemligtjärnar i området. Det blir spännande att höra hur fiskelyckan gått för dem. Själv ska jag smöra lite för R och se om jag inte kan få rymma ut en liten stund på sjön och ladda batterierna.

Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna - söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna  med små variationer är desamma

Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.

Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås - den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken - till kanelbullen.

Vi jobbar inomhus idag med de där eviga högarna efter att ha vinkat av våra gäster. I maggropen ligger minnet av gårdagen som en god silkeslen känsla och ger ifrån sig värme vid blotta tanken. Den Musik och Poesiafton som Maria Söderberg ABF och vi ordnat här i Sandviken överträffade alla våra förväntningar. Vädret blev fint - soligt och myggfritt. Björntoppen tittade fram mellan molnslöjorna och visade fjällvärldens storslagenhet här uppe ovan polcirkeln.

Vi har haft nöjet att ha Daniel Wikslund - Sveriges nordligaste Riksspelman, Dmitri Plax - författare, regissör, producent och dramaturg på Radioteatern, och hans son Peter samt  eldsjälen, fotografen och författaren Maria Söderberg  som våra gäster i dagarna två. Solskensrummet har varit basen för härliga mat och pratstunder, skratt, musik och repetitioner.

Höjdpunkten blev förstås gårdagens evenemang. Sammanlagt ett 50-60-tal personer mötte upp och njöt av fantastisk musik, sång och dikter/texter. Läs och gilla Marianne Hoffmans fina reportage i Arjeplognytt här http://www.arjeplognytt.se/modules.php?name=Content&op=showcontent&id=1737

Jag låter bilderna tala för sig själv.

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför.

Kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var ca 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester. Vi hade vårt orangeblå tält och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling - Gissa vikten på laxen.

Över alltihopa lyser moder sol. Ännu en magisk ögonblicksbild fångad ikväll från butiksfönstret av en tafflig fotograf som har mera tur än skicklighet.

Ruonekjåkkå i all sin prakt. Mysig fikaplats vid forsens fot. Lite ugnspannkaka med jordgubbssylt och sprutgrädde var pricken över i:et. Att jag sedan fick två riktigt fina öringar samt miste en riktigt stor gav blandade känslor. Vi kommer definitivt att återvänbda till den här fina platsen även om det är lite ståhej med att släpa med sig båten.

Gouletis idag. Isen håller på att släppa från land.

Vi fångade en mini-lycka på livets fartfyllda stråt i morse. Jag hävdar att när det handlar om lycka , så är det självplockning som gäller. Fånga tillfället och stunden i flykten och tro sig om att njuta. Lycka mäts i väldigt korta och intensiva tidsenheter. Det är sällan man "drabbas" av stora sjok lycka som likt ett uthålligt lågtryck parkerar ovanför huvudet. Ibland upptäcker man inte förräns efteråt att lyckan lämnat ett skimrande avtryck i  hjärtats gästbok. Ofta dyker den upp oväntat och har en tendens att vara skygg och svårfångad under semestrar och julhelger då man nästan förväntar sig att den ska infinna sig.

Grabbade frukostmackorna och kaffetermosen, slängde oss i bilen och brände iväg järnet uppför Silvervägen över till norska sidan och satte upp anslaget om gratis kaffe i tältkåtan till alla dagens kunder  kl 10-19. Utmanade höjdskräcken och jinglade kallsvettig över en strid fors på en ranglig hängbro där vi satte oss på första bästa sten och intog dagens första frukost. Förbi vandrade två hurtiga norrmän med ryggsäck på väg ut på tur i det vackra vädret.  Tillbaka till dagens business och möta första kundströmmen. Vädret är sagolikt vackert. Humöret är på topp, vattenståndet sjunker och rödingen vakar. Strax  rymmer jag en timme och prövar fiskelyckan från båt.

Kallsvettig utmanade jag min höjdskräck och tog mig över denna hängbro

Vårt vackra grannland Norge

Bridge over troubled water

Ännu en kvällsutflykt. En strålande solnedgång, vindstilla och inte mindre än 7 älgar, 2 rådjur, ett gäng renar, några ripor, två harar och en tjäderhöna samt ett par olika vadarfåglar som jag ej vet namnet på och som noga aktar sig för kameran. Dessutom träffade vi en livs levande Björn....Men det var ingen mindre än en av våra grannar:))

Ruonekjåkkå kastar sig mäktig och vild ned i Sädva, som verkligen behöver få sig en vattenpåfyllning i månlandskapet.

Ännu en orädd älg betar vid vägkanten

Solen går ner över Vuoggatjålme

Björntoppen...i ännu en ny vacker skepnad

Där nere bor vi......

Med anledning av helgens upplevelse av hur snabbt fjällvädret kan "slå igen" och med tanke på gps:en som låg kvar hemma till ingen nytta, bjuder jag här på en gammal favorit i repris om just gps:

GPS/ PMS..... eller Jag tror faktiskt att dom rackarna gillar att ta order ifrån kvinnor!

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst - männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko dagligdax.

Jag pratar om GPS:en. Den nya nödvändiga inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, - den ska dessutom upplysa om färdväg, mackar, restauranger, månfaser och till och med fiskens huggperioder!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är en kalender för PMS-perioder, vilket faktiskt är synd, för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ovetenskapligt säkerställt att kvinnliga passagerare med PMS kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS:en strömmar en kvinnoröst?!
Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett. HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma?

Nu radar grabbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana "gör om rutt" eller "om 200 m sväng vänster'" när vi levande kvinnfolk alltid har gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter såsom lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta milersättning för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har 'min chaufför' aldrig tidigare lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret - sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn. E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta, och inse att det är vägen som är mödan värd.

Idag sitter man hörlurade över en tecknad DVD-film istället för att resa med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN - och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där...

När Robban ska ut och köra får han stå ut med både hängslen och livrem.....alltså både mig och min rival GPS:en.

 

Denna enkla utrustning och ett par vita fluglarver var allt som behövdes för att få till höjdarfiske. En skoter en vass isborr och ett par bra vantar underlättade. Sisådär tre minuter hemifrån. Den fina lilla myskan kan man beställa via Kina i bloggen bredvid. Utat fritid.

En promenad i det härliga vädret känns som en vitaminkick. Om jag bara kunde hitta min skidutrustning...Att skida iväg över den gnistrande sjön utan en människa inom synhåll känns lockande. Ännu slits inte stillheten sönder av råmande skotrar. Bäst att passa på att njuta av stillheten innan högsäsongen brakar loss.

Bara för att markera min mobilisering till nya friska krafttag på vikt och motionsfronten passar jag på nu när Storvännen är bortrest. Vågen morrade och kved vid morgonens invägning efter en god natts sömn. Sömn och vila är ju tydligen viktigt för att hålla putmagen borta. Kvar i skafferiet sedan flytten står en obruten grön kartong med Nutrilett. Det skulle vara o-hullt att elda upp den i vedpannan så jag tar helt enkelt och förbränner den i kroppskraftverket. Det är dåligt som hurven, man tjöjes - och jag vet även att ett antal hurtiga hälsoprofeter får svår ångest av blotta ordet - Nutrilett. Jag tänker dock högaktningsfullt strunta i det och tar pulversläckarna som en slags kick-off nu när jag bara har mig själv att utfodra. Blåser även dammet av min stegräknare och ska bege mig ut på promenad efter Silvervägen. Utet eller västet - det är frågan. Bäst att skruda sig i något annat än vintervitt så inte mina polare snögubbarna som kör plogbilen förpassar mig över plogkanten. Gutår vänner!

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/somnklubb/article8187676.ab

Nu hemma igen efter ett par intressanta dagar tillsammans med andra turistföretagare i Arjeplog/Arvidsjaursområdet. Som alltid när ett gäng kreativa människor kommer samman, så kläcks det bra ideér, ventileras och bekantas det i alla vrår. God mat och fint boende på Storforsen hotell, kändes lyxigt för oss som nu  vant oss att leva o-lyxigt. Synd bara att det inte fanns ett badkar. Jag kan längta efter ett hett bad emellanåt, men men...man kan ju inte få allt! Skönt att komma hem igen till vykortet.

Nya friska tag, veckans nya varor och så värmen från elementet intill köksbordet. Inte dumt! Telefonen ringer ständigt och det kommer nya förfrågningar  kring de eftertraktade vårvinterveckorna. Vi skulle lätt  ha kunnat hyra ut det dubbla antalet stugor kring påsk.

Funderar lite på att söka fram mina akvarellfärger och prova på att måla. Jag har aldrig provat på allvar förut, men det kanske är som med skrivandet - att det plötsligt bara finns där och kommer ur själen och fingertopparna alldeles självklart och naturligt. Här finns så oändligt många färger skiftningar och motiv i naturens skönhet. Robban sitter här bredvid och ser ut som en alldeles lämplig modell : Glommersare i motljus...eller kanske ett stilleben med skinnbyxen rutigskjortan och storstövlen...eller varför inte lite kroki...med namnet Hwintervit.....Han har ju varit lite blek och kroki på sistone:))

Nu återstår en del prismärkning och lite städning innan morgondagens nyöppning. Vi hoppas att snöoväder håller sig borta så norrmännen vågar sig hit över fjället.

Hjälp oss att berätta om Sandvikens Fjällgård för alla som är intresserade av vacker natur, skidor, skoter, fiske, jakt eller vandring. Härifrån åker du med laddade batterier. Du är även välkommen att dela bilder och berättelser i vår facebokgrupp Sandvikens Fjällgård. Välkommen!

http://www.aftonbladet.se/plus/article8103705.ab

Har fått ärva en gammal jobbdator  från R. Den är underbar jämfört med den gamla härken jag nött upp, där bokstäverna var borta och hårddisken var trött utbränd och fullproppad med allt och inget. Nu när vårt bredband piggnat till så känns det som om man är aningen närmare civilisationen. Snart ska jag bege mig ut och fånga lite lunchröding! Ha en fin dag!

Vår alldeles egna julgranskula sitter som en jättelik guldprydnad precis på toppen av vår favorittopp - Björntoppen. En häftigt skådespel att se fullmånen rulla nedför fjället. Vad ska man med TV till?

En fin bild, full av liv och rörelse tagen i renhagen idag under renskiljningen uppe vid gränsen.

Som en annan Sigvard Marjasin sitter jag här med tejp och kvitton i stearinljusens sken. Precis som han är jag kort i rocken och har antydan till mustach. Dock aktar jag mig ytterst noga för att klippa och klistra. Ordning och reda - löning på freda!  Såskareva! På soffan slumrar en trötter gube, och levande ljus och marschaller lyser upp Sandvikens Fjällgård i vintermörkret denna fredagskväll. Känslan av fredag kryper som en smekning över ryggen. Önskar er alla en fin och mysig kväll.

Idag kom ännu en gäst som hittat hit tack vare mina skriverier. De här nya sociala medierna som bloggar och Facebook är värdefulla kanaler för oss i spridandet om information kring vår anläggning. Vi är tacksamma för alla som hjälper oss och skickar länkar eller tips vidare i bekantskapskretsen. Strax kommer ett gäng jägare söderifrån. Nu ska här eldas i deras stuga, så de får ett varmt välkomnande och rena kuddar.

Idag är det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem. 

Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.


 

Aldrig hade jag väl för ett år sedan kunnat tro att jag nu, ett år senare, skulle stå och rensa en kaffeautomat på bästa arbetstid. Kaffepannan och kaffeautomaten går varma mest hela tiden och vi värdesätter alla dessa möten för att få feedback och tips om hur vi ska gå vidare för att bli en attraktiv  anläggning. Människor från Sveriges alla hörn men även en del utländska gäster passerar här. Tänk så berikande! Vi ser att ordet "service" är det som alla värdesätter högst, och då personlig och vänlig sådan. M a o det som vi är bäst/ vill vara bäst på:) Solen skiner på oss alla som befinner sig i Sandviken denna septemberdag. Välkommen hit även du.

Tänk vad livet kan vara förunderligt, och vad det ena kan leda till det andra. Tack vara bloggen har jag fått kontakt och även träffat många nya människor och även fått  flera vänner. En av dem som brukar skriva så trevliga och spirituella kommentarer under signaturen "Haspelrullen" har rötterna från samma plats som min mor.

Kniven på bältet ska-re-va. Ja om Robban får bestämma i allafall.  Så här går vi nu i våra svarta snickarbyxor med kniven på bältet och faktiskt kommer den till användning hela tiden. Man kan öppna paket med den, avliva fisk, peta naglarna eller snida lite i någon liten träbit där man ligger på fjället och gottar sig i soleskenet.  Man får ju inte bära kniv på allmän plats, frågan är om det egna köket  är allmän plats? Just nu är det faktiskt så, i och med att våra kunder kommer rakt in i vår hall och till vårt privata kök där varorna står längs väggarna.

Det går nog bra för en period, men visst ser vi fram emot den dagen vi är klara med ombyggnaden av vardagsrummet som blir vår nya reception och kiosk och som avdelar, i viss mån, privatliv från jobbliv. Snickarbyxorna med alla fickor är praktiska och faktiskt ganska snygga jobbarbyxor. Man vet vart man har alla nycklar, telefoner, pennor och småprylar. Handväskan , den får allt ligga i malpåse ett tag.

Biljakt - eller snarare bussjakt längs Silvervägen pågår i skrivande stund, när R fick slänga sig i subarun för att jaga ifatt bussen som inte tog med sig vår postväska innehållande viktig post och en födelsedagshälsning som måste komma fram i tid. Med rätt tryck på gaspedalen borde han vara ifatt lagom till polcirkeln. SÅ långt norrut bor vi:)

Typiskt lunchställe :)

Vi börjar komma in vardagsrutinerna nu och det känns skönt. Frukosten intas vid köksbordet och med den underbara vyn av spegelblank sjö. På sjön patrullerar förutom rödingstimmen, även en och annan fet sjöfågel som så småningom riskerar att hamna i stekgrytan, när R löst jaktkort. Fågelboken ligger intill kikaren och vi försöker identifiera alla fåglar som vi ser.

R har i dagarna varit på sitt mest pedagogiska humör och förklarat hur vedpannan, expansionskärl och cirkulationssystemet fungerar. Med penna papper och några små enkla figurer så blir det faktiskt inte så svårt för en böna som varit bortskämd med värmepumpar att förstå sig på vedeldningens mysterier.

Vi har även tillsammans gjort smarta redovisnings och beställningsrutiner, lärt oss hur kaffeautomaten  och kassaapparaten ska skötas och andra nödvändiga moment i det här nya livet. Banankartongsberget krymper så sakteliga och varje dag när vi packar upp, så hittar vi nygamla föremål som vi sökt. Återseendets glädje grumlas emellanåt av utrymmesbristen i det här nya mindre huset och jag inser att det blir till att ha loppis här nästa sommar.

Idag ska jag jobba med skyltar, göra stuginformation och ytbehandla borden i kåtan, och så serva kunderna förstås.... Visst låter det som en ganska trivsam arbetsdag?

Hemma i vackra Sandviken igen efter två intensiva dagar på resande fot till Umeå. Jag satt i bilen på nedresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Umeå och på tillbakaresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Sandviken. Umeå väckte inga speciella känslor, men däremot när jag passerade Jäkkvik på hemresan så märkte jag att foten pressade allt hårdare på gaspedalen och ville hem snabbt. Hem till Robert och till vårt nya hem i Sandviken. Fastän det är rörigt här och vi inte alls hunnit packa upp, måla tapetsera eller alls hunnit komma i ordning med privatlivet, utan mestadels ägnat oss åt att få rörelsen att fungera, så känns det ändå som hemma. Det gladde mig att det kändes så.

I bilen låg ett gäng vattenkokare, och en del trivselutsmyckning till stugorna. Det känns roligt att få göra fint och välkomnande till våra gäster. I helgen har det varit fullt upp för Robert. Fullt i stugorna och dessutom husvagnsgäster och tältare. Våra fantastiska vänner som hyr här på årsbasis, har hjälpt oss så otroligt mycket. Hela anläggningen är röjd, krattad och det blev så fint. Vi är så tacksamma. Stämningen här känns fin och varm. Många har besökt oss för att önska lycka till. Livet känns gott.

Så skrev en av mina Facebookvänner när hon såg min bild av fiskafänget på spegelblank sjö, med fjällen som fond. Att ännu en dag vakna på den här ljuvliga platsen känns härligt. Min kontorsvy är sagolik med utsikt över sjön. Vi har haft ett par intensiva 16-timmars arbetsdagar som har varit spännande på flera sätt. Nu har vi klarat flera nålsögon och börjar få en viss hum om rutiner och teknisk apparatur. Språkträning får vi varje dag och det som inte begrips får man komplettera med kroppsspråket.

Vi har fått ett fantastiskt fint mottagande av såväl kända som okända. Stammisarna här har välkomnat oss med presenter, välgångsönskningar blommor och kramar. Vi känner oss rörda och glada och än mer motiverade att bidra till att den här platsen som är oasen för så många  ska få stråla av trivsel och harmoni. Nu har vi prioriterat möten  med människor, men måste också samla ihop oss och sortera i pappershögarna så att vi inte gör någon onödig miss. En fin dag och ett gott morgonkaffe önskar vi från Sandvikens Fjällgård.

 Vilken härlig dag vi haft. Bäst av allt är alla de härliga människor vi möter. Idel vänliga ansikten och hjälpande händer i allt från att få göra beställningar från stan, till att lyfta in vår säng - via balkongen!!! Kaffepannan har stått på hela dagen och det viktigaste har varit att få en pratstund med gäster och kunder av olika slag. Idag kom sopbilen. En trevlig man kom in på en kaffetår. Efter en stund kom hans fantastiska berättelse om olika hjälpprojekt i Afrika som han drivit. Han och "gumman" hade bott där i flera år och byggt skolor, vattenprojekt mm.

Hans personlighet lyste fram helt fantastisk och det stod klart för oss som lyssnade att det här var en medmänniska med ett ovanligt stort och handlingskraftigt engagemang. Han berättade om människor och familjer som de hade hjälpt till ett drägligt liv och om sin längtan att få återvända dit och fortsätta med hjälparbetet. Han gav oss sin syn på kontrasterna på det stora resursslöseri som han ser i den svenska sophanteringen i bjärt kontrast mot det fattiga liv där andra medvandrare i jordelivet söker matrester i sophögarna på andra sidan jordklotet. Helt otippat fick vi oss detta till livs en vanlig torsdag vid Sandvikens Fjällgård och när sopbilen brummade iväg efter Silvervägen så satt fyra vänner med blanka ögon kvar kring köksbordet bland banankartongerna.

Ett särskilt tack till Ewa och Mats som hjälpt oss med allt möjligt denna intensiva dag. Vänner - det är liksom själva guldet det!

Här finns fina utflyktsmål, och släta solhällar att äta luch eller ta sig en tupplur på.

Alla sover ännu. Som vanligt i fjällen blir jag sittande med blicken fäst på vattnet. Så rogivande det är att få ta sitt morgonkaffe invid en fjällsjö. En lång natts sömn har gjort susen, jag kröp i säng tidigt igår och missade tydligen  en del trevligheter och ett par stamgäster som ville hälsa oss välkomna, men jag hoppas att få träffa dem idag istället. Jag antar att det är sommarens höga tempo och anspänning som nu börjar släppa så att det uppdämda sömnbehovet gör sig påmint.

Det trevliga sällskapet från MTF som kom till kåtan tidigare igårkväll har varit här många gånger tidigare. Vi får många berättelser, tips på ställen och bra förslag som vi försöker ta in. Idag ska jag ta mig en cykeltur längs Silvervägen. Mera inskolning står också på programmet. 12/8 så är det skarpt läge och då bör vi har fått kläm på det viktigaste kring praktiska rutiner och handhavande av olika slag. Att vara vänliga, tillmötesgående och serviceinriktade - det tror vi inte att vi behöver träna oss så mycket i:)

Är ni med mig systrar och bröder? De må låta hur kaxiga som helst, männen, men faktum är lik förbaskat att de betalar dyra pengar för något de egentligen får gratis och franko  dagligdags.

Jag pratar om GPS:en. Den nya ”nödvändiga” inneprylen som numera finns i var mans bil, båt eller snöskoter. Inte nog med att den är en  riktig trafikfara då det ofta ska pillas och grejas med den under pågående körning, den ska dessutom upplysa om färdväg ,mackar, restauranger, månfaser och till och med om fiskens huggperioder!!

Något som jag däremot ännu inte hittat i manualen är kalender för PMS-perioder, vilket är synd för det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat att kvinnor med PMS är sämre bilförare och ”ovetenskapligt misstänkt” att kvinnliga passagerare med PMS  kan försätta föraren i sinnesstämningar som är potentiellt farliga för såväl liv som lem.

Nu till pudelns kärna: Har ni noterat att ur GPS.en strömmar en kvinnoröst?! Som om inte vi kvinnor alltid vänligt talat, försiktigt kommenterat, vettskrämda gråtit, dirigerat, bett, hotat och semaforerat från passagerarplats när vi velat påverka såväl  hastighet, placering på vägen, färdriktning som stopp och allmänt trafikvett.

HELT GRATIS!

Förstår ni vart jag vill komma? Nu radar gubbarna gladeligen upp tusenlappar för att ett okänt elektroniskt fruntimmer ska uppmana ”gör om rutt”  eller ”om 200 m - sväng vänster” när vi levande kvinnfolk alltid gjort det gratis och dessutom tillhandahållit kaffe, uppmuntrande nackmassage, och uppiggande/distraherande aktiviteter som lårstrykning, ögonbrynsplockning och kärleksfull servering av resgodis.

Kanske vi har undervärderat våra insatser? Om vi helt enkelt börjar ta ”milersättning” för våra tjänster så kanske vi kan konkurrera ut den trafikfarliga  GPS:en och återerövra makten i bilen. Männen verkar ju gilla att betala för det. För det andra så har ”min chaufför” aldrig lyckats missa Sävar-avfarten förrän vi skaffade just en GPS.

Tyvärr känns det som om att värdet av ett gammalt hederligt bra lokalsinne, kännedom om väderstreck, solen, månen och andra navigationshjälpmedel är på väg ut ur bilden. Männen hävdar ju att de  naturligt har ett något bättre lokalsinne, vilket möjligtvis  beror på att vi kvinnor mest satt hemma i grottan och höll elden vid liv medan de själva var ute och vandrade, jagade och tränade upp sin orienteringsförmåga. (Det är nog därför vi är så välorienterade i köksregionen systrar och varför mannen ej hittar smöret om det står lite för mycket till vänster i kylskåpet)

Ska inte våra barn och barnbarn få lära känna vårt eget avlånga land från bilfönstret ? Få sitta obältade i baksätet i en varm galondoftande Amazon, läsa kartboken och se det svenska landskapet passera förbi med dess skyltar och ortsnamn: E:4, Hudiksvall, 363, Vägen 7 älvar, Silvervägen....Ska de inte få en egen uppfattning om avstånd och sammanhang och lära sig att längta. Idag sitter de ”hörlurade” över en tecknad DVD-film istället för att ”resa” med. Jag minns än hur förundrad jag var som barn över hur många orter det fanns som hette JVSTN – och tänk vad svårt det måste vara att uttala för de som bor där.

Nu bär det snart iväg norrut till fjälls igen – med både hängslen och livrem.....alltså med både mig och min rival GPS:en.

Kör försiktigt i semestertrafiken hälsar er egen färdskrivare Gunnel

Kan doktorn komma? Ja det blir nog ytterst tveksam om man kan få hembesök av farbror/tant doktorn som på Einar Wallqvists tid. Det gäller nog att försöka hålla sig ganska frisk och om det kniper så blir det förstås Arjeplog som blir närmsta sjukstuga på den svenska sidan.  Vi är mycket intresserade av platsens historia och har dels fått berättat för oss, men även läst oss till på egen hand. Jag älskar också att läsa Wallqvists böcker som så målande  beskriver hur Lappmarkens invånare hade det  i vardagen för länge sedan. Hans små akvareller fångar på pricken färgerna i myrarna fjällen och de gamla byggnaderna. Hans eget levnadsäventyr och hur det kom sig att han hamnade just där är ju ett helt äventyr bara det. I Silvermuseéts arkiv fann vi en hel del om just Sandvikens Fjällgård, med text och även gamla bilder från sekelskiftet. Vilken skatt! Har du kanske en bild eller historia från den platsen så är vi jätteglada om vi får dela det med dig.

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Vilken värme vi har! Stadsturen idag bjöd på värme, glass och några lyckade inköp. Jag är nu glad ägare till två cyklar som får följa med till fjälls. Perfekta fordon att ha när jag och R med picknickväskan packad, ger oss ut på någon av våra tilltänkta frukostexkursioner i närområdet kring Sandviken. Idag längtar jag efter hög och sval fjälluft. Silvervägen here we come!

En gammal bild från 1941, tagen vid Sandvikens Fjällgård

En fjällräv bakom örat kan jag gärna tänka mig att ha, men sådana här hårdingar får gärna hålla sig borta från ägorna. Det är helt fantastiskt att få ta del av Silvermuseéts utbud av gamla bilder och beskrivningar av människorna och bygderna och gårdarna i Norrbotten. Vilka historier och vedermödor som finns beskrivna. Helt otroligt! Det känns roligt och viktigt att få en känsla för den historia som finns på en plats, för att kunna ge den vördnad och rättvisa i nutid och framtid.

Den här dagen för 1 år sedan

I fjol den här dagen så hade vi fint besök i Gauto av lilla mor och E&L. Det var en dag av sol och samvaro, där naturen och vädret visade sig från sin allra bästa sida. Idag håller vi i hatten för att inte blåsa bort, men vi njuter av ledighet av varandras sällskap och ser fram emot morgondagens utflykt upp efter Silvervägen, mot de trakter dit R och jag snart skall flytta. Vi vill visa ungdomarna platsen och omgivningarna kring Sandvikens Fjällgård, tar med matsäck och hoppas på att hitta en riktigt mysig plats på fjället där vi kan mysa och njuta av dagen.

I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet - på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?

Visst är det vackert så man nästan tappar andan? Bilden föreställer Sandvikens Fjällgård i norrbotten. Den ligger direkt vid Silvervägen på en vackert belägen udde i sjön Tjaktjaur endast ett par mil från norska gränsen. I mitten av augusti tillträder vi. Tänk att vakna där en spegelblank morgon och ha rödingen alldeles in på knutarna.....

Hemma igen efter en låååång bilfärd. Vi har varit en sväng upp efter Silvervägen idag, nästan ända upp till norska gränsen, så sammanlagt har det nog blivit nästan 60 mil bilkörning varav de 20 senaste i kraftig snörök.

Nu är fisken i frysen efter att ha förevigats. Visst hade det varit önskvärt med fler rödingar men vi är ändå nöjda och ska njuta av en god middag endera dan.

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester.

Vi hade vårt orangeblå tält, och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vann på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.

Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester! Silvervägen....pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten - Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det kittlade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.

Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.

På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt i Tjärnberg.  Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!

Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom.

Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.

Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att vi tänkte fiska hela natten.  Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 

Vi hyrde en båt, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag - två hängivna fiskare i samma båt.