Gjorde ett nytt försök att anrätta torsk till middag. Denna gång blev det  ungnsstekt torsk med ströbröd och smör, och till det Trysundasås enligt internetrecept.  Mycket gott!

R har hasat sig upp ur sarkofagen och ser mer död än levande ut. Ändå är han bra mycket piggare idag än igår, har faktiskt ätit ordentligt och  är nog snart i skick att börja läsa Blocket igen om den här trenden håller i sig. Han ger ifrån sig små positiva friskhetsteckenskryss i Jula-katalogen inför mitt planerade Skellefteåbesök imorgon vilket  gläder mig oerhört.

I går var jag riktigt orolig, när han fick feber igen och började hosta otäckt och djupt. Som grädde på moset har han nu alltså fått en dunderförkylning, och syster Gunnel bistår med dryck, medikamenter och diverse gödningsmedel. Bäst att mota Olle i grind innan karl´n bara är skinn och ben. Jag hoppas att det vänder nu och han får börja friskna till. Det gör ont i hjärtat att se den vanligtvis så starke vännen kär må så in i nordens dåligt och utarmas på kraft.  Håll nu tummar, sänd en tanke eller en bön - vilket du föredrar - att han får friskna till. Jag behöver honom.

Jag får göra som Fantomen, söka fram något presentabelt ur garderobsdjupet och bege mig ut i civilisationen som en vanlig männisch i morgon. Det är föreläsningsdax -Tankeväckaren - för vuxenutbildningen  med undersköterskor som specialiserar sig på demens. Mycket inspirerande att få träffa ett gäng eldsjälar med mycket erfarenhet och goda tankar. Måtte de bli väl mottagna av sina arbetsledare efter fullgjord utbildning, nyttjade och stöttade. Det behövs många sådana!

Idag är det precis en månad till julafton. Tiden rusar verkligen fram även om hösten varit mörk och lång. Snart vänder det och blir lite ljusare för var dag. Idag har vi fått lite snö och genast känns världen ljusare och luften lite lättare att andas. Förbereder mig mentalt för nästa veckas resa söderut med Tankeväckaren till Uddevalla. Under resans lopp får jag även träffa alla mina fyra barn och alla mina barnbarn. Det blir som en riktig förskottsjulklapp och jag hoppas även att få uppleva Liseberg julmarknad. Så mysigt att få se fram emot. Redan idag har julstjärnor och ljusstakar kommit fram här hemma och med ens infann sig en smula julstämning.

 Kulturkalaset i Göteborg i all ära men jag föredrar helt klart pusskalaset med mina fina små älsklingar. Idag fick jag äntligen äran att träffa Alice och Oliver med föräldrar. Vi ska nu ha några mysiga dagar tillsammans och göra så lite som möjligt, bara ta dagen som den kommer. Ser fram emot något lekparksbesök med Oliver. Vi ska också köra med tågbanan, ge mamma Sandra en skön fotmassage och så blir det bäbisgos med nya lillgumman förstås. 

Dagens föreläsning i Alvesta gick jättebra och gav flera nya spännande kontakter. Det känns verkligen kul och meningsfullt att komplettera turistvärdslivet med en och annan avstickare ut i landet och sprida den viktiga kunskapen om demens. Tankeväckaren känns lika aktuell fortfarande och verkar ännu fylla sitt syfte i olika sammanhang. 

Kärt återseende med min kära exmentor Anki. Vi blev båda rörda när vi blickade tillbaka och insåg hur mycket som hänt sedan vi hade våra första samtal för två år sedan. Mycket av min osäkerhet och tvekan då, har vänts till mod och och nya vägar i livet. Hon har betytt mycket för mig och är fortfarande min färgstarka förebild den lilla ärtan.

I Sandviken verkar livet rulla på utan mig. Kram till min tappra gubbe som håller ställningarna och låter mig få lite semester. Du är guld Robban!

Rullar ut en mental röd matta för mina trötta tappra pojkar som strax är hemma igen efter en riktigt lång lastbilsdag. Rullar för övrigt ihop allt i mattväg med tanke på en viss ung prins som till nöds använder hallmattan som toa när det är riktigt bråttom. Mörkret har sänkt sig över Sandviken och det blåser ganska mycket. Lite höstlikt är det allt. Nu blir det både välkomstte  och enmans-välkomstkommitté. Imorgon bär det av  för min del. Premiärflygning från Arvidsjaurs flygplats till Arlanda  sedan pussar och mys i Solna hos Sixten och hans föräldrar, tåg till Alvesta för demensföreläsningen Tankeväckaren. Besök hos sprillans färska Alice, storebror Oliver, Sandra o Christian i Göteborg innan jag återvänder hit till vykortet igen.

För andra gången sedan vi flyttade hit tog vi sovmorgon. Att få vakna och somna om ett par gånger när allt är tyst och stilla och regnet dundrar mot taket, det var precis vad jag behövde. Anspänningen efter två långa föreläsningsdagar har släppt och med glädje har jag idag sammanställt kursutvärderingar och av allt att döma är man nöjd med min insats. Många fina hängivna och duktiga jobbare i äldreomsorgen även här, som kämpar på med precis samma vardagsbekymmer som i Umeå eller på andra håll. Det som är speciellt i den här landsänden är kanske att folk som levt fjällnära i avlägsna byar och obygder, ett fritt och extremt självständigt liv med naturen inpå och så plötsligt ska man inrätta sig i ett boende tätt inpå andra människor. Omställningen blir ännu mer påtaglig än i stan. Att få bo med utsikt över vatten är nog ändå läkande för alla människor. Vattnets magnetiska kraft och oändliga skiftningar gjuter olja på oroliga själar. Det är min fasta övertygelse.

Sitter i Umeå och smygpremiärglöggar med sonen. Sammanfattar en intensiv dag. Har ännu eftersmaken av den fantastiska lunchen på Victoria med min kära vän, f.d mentor och samarbetspartner Anki, som precis som vanligt smittas med lysande kraft och glädje. Tänk att våra vägar korsades - jag är en lyckans ost.

Imorgon efter föreläsningen på Filmstaden drar jag vidare mot nya äventyr. Uppsala nästa, där det blir baluns (Inspiration 2010) och dagen efter dags för Tankeväckaren igen. Ser även fram emot besök hos vännen Kerstin innan jag hoppar på tåget och äntligen får träffa mitt hjärtas nya fröjd och glädje - barnbarnet Sixten med föräldrar. Farmor längtar!

I morgon jobbar jag min sista dag som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Det har varit en fantastisk tid med mycket kreativitet, många människor, stora utmaningar men även personlig utveckling. Ibland har det varit tufft. Det är aldrig lätt att vara profet i sin egen hemstad, och ibland har det verkligen känts segt och stagnerat i grupper där man inte velat se sin egen roll, vända och vrida på sina egna attityder eller vara beredda att prova nya arbetssätt, men oftast har det varit roligt och inspirerande att se all kunskap och goda viljor som finns. Jag känner mig glad och övertygad om att jag fått vara med och så många frön som ligger och gror och även om vi inte ser ett tydligt resultat idag, så kommer det så småningom att göra skillnad.

Livet och döden finns så oerhört nära varandra i äldreomsorgens vardag. Dagar fyllda av sorg, glädje, med och motgång, meningsfullhet eller tristess rullar förbi, år efter år. De människor som vi ska hjälpa är hänvisade till vår godtycklighet - på livstid. Vi jobbar i deras hem – de bor på vår arbetsplats, en svår förutsättning som kräver att vi aldrig slutar att reflektera och dryfta hur vi ska göra våra insatser på bästa tänkbara sätt. Personal avlöser varandra i skift efter skift, dag efter dag och år efter år, dygnet runt, livet ut. Vi är 300 personer, lågt räknat, som ska passera genom en människa liv, genom det mest privata, från första beviljade insats i Socialtjänsten genom hela demenssjukdomen. Det är  en resa som kan ta många år.

Hur ska vi få veta vad individen har för behov och  önskningar kring den här tiden, och kring livets sista tid? Vi måste ständigt beakta den utsatthet som den lilla människan trots lagar och mål ändå bär. Brukaren blir vinnare eller förlorare i ”det stora personallotteriet” och måltavla för vår attityd, dagsform och inställning till jobbet. Hur känns det att vistas i just din närvaro?

Det stora syndafallet ägde rum ingenstans mindre än på Frasses i Lycksele - vart annars?! Ett skrovmål och en mycket förhöjd transfettsnivå senare sitter vi nu inkvarterade på Hotell Toppen i Storuman lätt dästa och lite trötta efter en lång arbetsdag.  Nu blir det till att gå igenom morgondagens material så att allt flyter fint. Vi ska förpassa oss hela 74.5 m till församlingsgården här intill. Och man snackar om de stora avstånden i inlandet...bara elakt förtal.

Själv fick jag förhöjd puls när vi här på samhället passerade en neonröd handskriven skylt där  Fiskehörnan annonserade. Jenny skrattade åt mig. Typiskt Gunnel! Med lite tur kanske jag hinner in där och spendera några kronor på något nödvändigt i morgon efter att den första utbildningsdagen är avslutad.

Bäst att jag gör några röstövningar så rösten håller för två dagars pratande. Logopeden sa att jag gör framsteg!

Här ser ganska stillsamt och dött ut, men jag vet från säker källa att här kryllar av kusiner och släktingar till mina FB-vänner. Nu ska jag njuta av kvällens stillhet ända tills Jennypenny knackar på och tar mig med till det gratis kvällsfikat. Bäst jag skyndar mig att smälta skrovmålet först!

I en annan del av norrlands innersta inland befinner sig ikväll min älskling R. Imorgon blir det besiktning av Fjällgården. Åh vad jag önskar att jag hade kunnat vara med. Hålla alla tummar som ni har att allt ska se bra ut!

Har i eftermiddag fått delta i och vara med på ett hörn att så ett första frö till framtida samverkan. En stor grupp Ssk-stud och Socionom-stud har fått mötas vid ett halvdagsseminarium anordnat av Praktikcentrum/UFFE-enheten. Tankeväckaren fick vara utgångspunkt för gruppdiskussioner om samverkan och beröringspunkter mellan två yrkesgrupper som båda har viktiga ledarfunktioner inom Socialtjänsten. Med god samverkan kan det bli hur bra som helst. Då dessa två drar åt samma håll så kan det bara gå åt ett håll - framåt. Det är alltid lika roligt att möta framtidens medarbetare som med nya friska ögon och ideér kan hjälpa oss gammstutar att inte fastna i gamla trista hjulspår.

Hemma igen! Skönt att resan gick bra. Det är alltid lite småläskigt med mörkerkörning och vilt som plötsligt kan dyka upp på vägen. Nu vidtar generalrepet inför morgondagens event. Mitt kära Äldrevårdsteam ska delta på demensteamskonferensen som Demenscentrum anordnar i Umeå i morgon. Jenny Karolina och jag själv ska stå för pratandet. Övriga kamerader står vid vårt utställningsbord intill vår nya snygga roll-up och berättar om våra olika aktiviteter, visar t ex Umeå kommuns Levnadsberättelse, Lugna lådan och utdrag ur Tankeväckaren. Vår dietist Magnus bjuder på smakprov av "Sängfösaren" - en hemgjord näringsdryck som är rena dunderkuren för trötta gamla kroppar. Håll tummarna!

Laddar för en lång arbetsdag som avslutas med an anhörigtäfff ikväll i Hörnefors. J och jag åker tillsammans dit med "firmabilen". Ämnet för kvällen blir en blandad kompott av axplock ur de färska demensriktlinjerna och en kortversion av Tankeväckaren.

Håller nu som bäst på att försöka bota den dunkande huvudvärk som jag vaknade med i morse. I dagens program finns absolut  inte utrymme för den. Tur att det är sol och att jag får dela dagen med mina fina arbetskamrater. Ha en bra dag!

SÅ kul att få träffas syskon och svågrar emellan. Den här kvällen kommer jag att minnas länge. Fylld av god mat, varma tankar och glada skratt får vi somna  ikväll. R och Alex är ute på en sista snöskottningsrunda. Frågan är om det ser likadant ut när vi vaknar. Nu blir det intensivpackning inför Gautohelgen och långkalsongerna söks fram. I morgon blir det Tankeväckaren i Vindeln på Forum kl 14.00. Har du vägarna förbi så titta in och lyssna. Gonatt gott folk och sov gott i vinternatten!

Besökte idag Tomtebo sjukhem med Tankeväckaren. Det var där allting började. Där hade jag min första anställning i kommunen som sjuksköterska. Mycket vatten har runnit under alla broar sedan dess, men den anda som rådde där och då fostrade mig till den arbets-Gunnel jag blivit. Receptet då hette god bemanning av handplockade visionärer med varma hjärtan. Vi fick gott stöd från arbetsledning, fick feedback och kände oss utvalda och speciella. En fin miljö men riskfylld - då det är lätt att ge för mycket av sig själv. Några bekanta ansikten från den tiden fanns fortfarande kvar i personalstyrkan, huset var sig också ganska likt. Personligen har jag förändrats mycket sedan den tiden. Till det bättre hoppas jag.

Ännu en fin bonad  inskickad av Agneta Ä

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare - händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel......

Idag är det ingen annan råd än att prata så lite som möjligt och låta kroppen få chans att  återhämta sig. Min röst är intressant raspig,hes och målbrottsbruten. Känslan av vassa rakblad i halsen avhåller mig från onödigt ätande. Robbans gurgelvatten porlar regelbundet kring halsmandlarna  och Alvedonen är mer svårsvald än vanligt.

Jag har fått möjlighet att  jobba hemifrån idag och knåpar på med en presentation av riktlinjerna, läser på och kommer ikapp med en del skrivjobb.

I morgon bär det av till Lycksele för ett samarbete med deras nystartade demensteam i kommunen. Mitt bidrag blir "Tankeväckaren" x 2 på Tannbergsskolan. Det känns hedrande att få vara inbjuden, kul att vi hittar vägar att samarbeta och häftigt att vi jobbar utifrån samma kunskap och tankegångar för att förbättra demensvården.

Föredrag "Tankeväckaren - ett liv i dina händer lagt"
En föreläsning om bemötande och attityder om: Levnadsberättelsen – ett livsviktigt verktyg i omvårdnadsarbetet. Vilken effekt har du som medmänniska eller vårdare? Hur kan just du göra skillnad! Föreläsningen riktar sig till dig som medmänniska, medarbetare eller närstående till personer med demenssjukdom. Föreläsare: Gunnel Forsberg, demenssjuksköterska, Umeå Kommun
Arrangör: Umeå kommun
Plats: Ryttmästaren, Stadshusområdet, Umeå
2009-09-21 kl 18.30-20.00

Inser att det nu är drygt 1 år sedan jag skrev mitt första inlägg här i Vk-bloggen. När jag läser mina första inlägg återkommer jag till detta, som jag faktiskt tycker tål att läsas igen.....

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på - desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill - om möjligt - kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning. Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och de vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden. Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten - det mest privata..... allt förändras i ett nu.

Hundratals främlingar - kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenhet, toalett och privata skrymslen dag som natt - till livets slut.

Det kan gälla din egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld - en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag - vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition, för jag åsyftar likväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal eller medmänniska. Vi som är friska, har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för det dagliga arbete  vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner, måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna - iaktta - tolka - tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre förmår göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?
 

Umeås hållbarhetsvecka 21-27/9. Kolla på nätet eller håll utkik efter den lilla folder som finns nästan överallt där du handlar. Ett blandat program av upplevelser, shopping, äta&dricka och något att lyssna till.

Måndag 21/9 kl 18.30 - 20.00  kan man t ex lyssna på "Tankeväckaren" i Ryttmästaren  på stadshusområdet - det gula huset i hörnet Skolgatan/Hovrättsgatan. Lokalen heter Ordersalen. Välkommen du med. Det kostar ingenting.

Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut,  brickor i ett gigantiskt personallotteri.

Från vardagsrumsfönstret ser plötsligt utsikten annorlunda ut. En asp är rödfärgad och björkar och andra lövverk börjar försiktigt skifta i mättat gulgrönt. Dags att kika i höstgarderoben och se vad som kan komma till pass denna septemberdag.

Lite pirrigt känns det inför dagens göromål. Jenny och jag  ska hålla i utbildning i bemötande kring demenssjukdomar för 1/3 av Skräddarens personalgrupp denna förmiddag. För min del blir det första gången denna termin som jag kör Tankeväckaren och jag känner mig en smula rostig. Senast var det i Hörnefors i juni. Alltid lika roligt att möta personalgrupperna, få vara del av alla intressanta diskussioner kring de fallbeskrivningar vi använder i gruppövningarna.

Ha en bra dag allihopa!

21/9 kl 18.30 i Ordenssalen på Ryttmästaren, Stadshusområdet är du välkommen att lyssna på Tankeväckaren - min föreläsning om Levnadsberättelsens betydelse i äldreomsorgen och då främst ur ett demensperspektiv.

Den är en av alla de olika aktiviteter som kommer att gå av stapeln under "Hållbarhetsveckan" och är en öppen föreläsning.

Varmt välkommen!

R hade inte fått sitt lystmäte av svänggung så dagen avslutades med ett besök på Times Square Church.

Kyrkan är inrymd i en legendarisk gammal och otroligt vacker teater som köptes en gång av predikanten David Wilkerson. I min ungdom läste jag böcker som han skrivit t ex ''Korset och stiletten'' Han lever visst fortfarande och är ibland i kyrkan.

Ca 1600 personer med alla tänkbara färger, former och trosinriktningar hade samlats denna kväll.

Det var järnet från första stund. Bra musiker, svängigt komp och en proffsig kör gjorde musiken synnerligen njutbar.

En något mossig predikant i 86-års åldern kunde vi ha klarat oss utan, och för en stund där fick jag lite gammaldags vibbar som från barndomens tältmöten - en lätt touch av massuggetion. Dock sammantaget var det en häftig upplevelse och en varm känsla spred sig inombords när man såg alla dessa människor samlade med en stark gemensam känsla och tro.

Efteråt fick vi en privat visning av den fantastiska teatern av L&E:s trevlige musikervän P-Å som jobbar som pianist i kyrkan. Musikalen Hair sattes tydligen upp för första gången i denna teater. På möra fötter stapplade vi sedan hem och konstaterade hur snabbt dessa dagar förflutit. I morgon ska jag köra Tankeväckaren kl 15.00 i Svenska Kyrkan här. Det känns lite pirrigt minst sagt ....Håll tummarna!!

Vi började veckan med ett gott skratt på kontoret i morse då jag och Jenny plötsligt stod öga mot öga med varandra iklädda likadana kläder. Värsta Bill och Bull-outfiten.

Vilken tur att vi inte hade några gemensamma uppdrag inbokade idag utan cirkulerade på varsitt håll. Man måste se presentabel ut på jobbet om dagarna vilket inte alltid är lätt. Ikväll måste jag botanisera i garderoben och komma på (i) något förmildrande plagg inför morgonkvällens dragning av "Tankeväckaren" för Demensföreningen i Umeå.

Wish me luck!