Jag är nu förstås extra lokalpatriotisk och varm i hjärtat efter mitt Vindelgranselebesök och bjuder på ännu ett par av mina gamla bloggar som minner om livet och barndomen i hembyn. Älskade lilla mamma är visserligen 90 fyllda men jag misstänker starkt - att än har hon inte satt sin sista potatis!!

Än har hon inte satt sin sista potatis....Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  - i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk - alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande kornåkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Jag fortsätter på dagens tema med bloggar relaterade till min lilla mamma som fyller 90 år idag. Tar fram blogginlägg som jag skrivit tidigare och som relaterar till henne.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som om fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

 Hä ä mina taga - sa han som inge taga hadd. Ett gammalt talesätt från barndomens Vindelgransele. Återstår att se om mina "taga" finns kvar. Sitter och försöker snickra ihop en sång till kvällens 60-årsfest.  Hjärnan känns lätt uppluckrad så det återstår att se om det blir något som tål att framföras i detta forum. Kalas är kul. Vi ska bjudas på helstekt ren och en massa godsaker till. Själv drar jag mitt strå till stacken med tårtor och kaffe. De ser goda ut så jag hoppas att det verkligen är så när det kommer till kritan. Gokväll önskar jag er alla!

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka på morgonen - som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sig ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Clas Ohlssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sig upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sig. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sig den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mig själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mig med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dig åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dig och finns där - vad livet än för med sig. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Idag är han billig emellanåt, vår älskade men enträgne rymling Leo. Hans frihetslängtan triggar honom till allt mer avancerade utbrytningsförsök och han är mycket läraktig i konsten att öppna dörrar. Smart är han - om det råder inga tvivel. Vi försåtsminerar och lämnar på glänt just för att kunna ta honom på bar gärning eftersom det säjs att hundar glömmer efter några sekunder. Pytt i datta - som vi sa på den gamla goda tiden i Vindelgransele - Den här voffsingen han minns betydligt längre än så.  För övrigt är han alldeles underbar, och till hans försvar kan säjas att alla dessa goda hunddofter från  jakthundar som bott här senaste veckan  måste vara outhärdligt frestande för en liten hundkille.

I en fin gammal skål finns en av mammas alla stensamlingar. Hon har i alla tider tagit hem fina stenar från skog mark och från sina resor till när och fjärran.Nu finns de utplacerade i och runt hennes hem som små smakfulla konstverk.

Stenskålen är en historia för sig. Tillsammans har vi barn, barnbarn, vänner  släktingar och mamma själv, fyllt den med minnen, äventyr och bevis för närvaro på många olika platser på vår runda jord.

Vad kan vara mer påtagligt än just en sten? En urtidens oföränderliga materia  med tyngd och patina. Vilka fötter har vandrat här, vilka krig har förts, vilka tårar har fällts, vilka barn har lekt, och hur många händer har hållit den före mig - genom årtusenden?

Stenar från Kennedys grav, Nordkap, Gennesarets sjö, Beijing, Jordanien, Las vegas, Saint Pauls Chatedral, Vita huset, EU-parlamentet, Underjordiska gruvkyrkan i Kristineberg, Mainau, Gauto, Sandviken, Hollywood, Kinesiska muren, Tromsö och många många andra platser.

Hundratals stenar, var och en med sin egen historia, om resan hit till Mariannes kök, men också med sin egen uråldriga historia. Som kanske kastats, trampats eller sölats av tårar blod eller kärlek, genom krig och fred, genom tidevarv av andra världsmedborgare.

För miljoner år sedan var det ganska otippat att resan skulle sluta i Vindelgransele, men kan den tänkas sluta trevligare än i en fin skål i det gemyligaste av kök, märkta och i gott sällskap av andra världsresenärer.

Bilden inramas av det svenskaste av svenskt. Mammas praktfulla och ståtliga Mårbackapelargon.

Av någon anledning kom vi in på fiske

På en Loppis ute på landsbygden hittade jag denna obrutna förpackning med silfilter. Vilken nostalgi!Som genom ett trollslag är jag tillbaka i lagårn i Vindelgransele. Jag står på den där golvplankan som vickade lite och ser på när mamma i sin ladugårdsrock och med hilkan över håret står och häller den skummande spenvarma mjölken i den därför avsedda silinsatsen. Den är placerad på den zinkfärgade mjölkkrukan. I botten där så ligger silfiltret som består av ett cirkelrunt tunt vaddskikt.

När all mjölk har passerat filtet sitter Kisse glupskt och slickar sig om munnen i väntan på det porösa mjölkdroppande filtet. I ett par munsbitar så är det slukat. Så här i efterskott kan jag undra hur matsmältningen i kattmagen klarade av denna delikatess, men mig veterligt mådde katterna prima ända till den dag de fick smaka på Gyttorps special bakom gödningskasen.

Sedan följde Kisse lojalt med på den sedvanliga Via Dolorosa mot Mjölkbäcken och försökte oupphörligt trassla in sig mellan fötterna på bäraren av den tunga mjölkkrukan. Det var tider det!

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!

Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den "sakta maken" saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid...

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

.....Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då.......
 

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

 

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Gårdagens blåsväder har lugnat sig och efterlämnat en del oreda som brukligt. hundkojan ligger upp och nervänd en bit bort, ett par presenningar och någon byggskiva ligger utspridda på gården. Vindarna är inte att leka med här uppe i fjällvärlden. Kurerar just huvudvärken som jag vaknade med och hoppas snart vara pigg och redo för dagens städ och röjprojekt. Kanske jag hinner plocka i mina nya köksskåp tömma det gamla vitrinskåpet och flytta matvarorna från det höga djupa skafferiet till trevliga lättåtkomliga kökslådor. I morgon kommer Sandra Alice och Oliver. Jag ska hämta dem i Vindelgransele. Det ska bli så mysigt att få träffa dem igen.

Med tanke på guldgruvan i Vindelgransele så känns det lämpligt att damma av detta korn ur mina guldfyndigheter. Håll till godo

Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar - små små gula kycklingar - endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Byns ungar vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det helt på egen hand.

R som härstammar från byn med det "mjukt" klingande namnet Glommersträsk besitter inte bara en dialekt sprungen ur gränslandet till norrbotten, han har även med sig en del i mitt tycke, udda matvanor, uråldriga uttryck och en ganska tvärsäker uppfattning att "hans" sätt är det enda sanna och rätta. Ta en sådan världslig men ändå allvarlig sak som Blöta. Vid dagens frukost avhandlades denna maträtt som tydligen, trots bara några mils avstånd fågelvägen till min hemby Vindelgransele, kunde vara två vitt skilda maträtter.

Han föreslog helt skamlöst att vi kunde göra blöta på älgbuljong. Bara en sån sak.... I min värld är blöta ingenting annat än vitt tunnbröd doppat i skinkspad i juletid, serverad med en extrasaltat smörklick, en skinkskiva och ett glas iskall mjölk. Jag försökte seriöst att vidga mina horisonter och föreställa mig blöta med köttsoppesmak såhär i oktober, men hindrades av den stilla hurven som infann sig. Tunnbröd och älgbuljong var för sig är utsökta gastronomiska njutningar, men ofrälse som glommersare i allmänhet och skåningar i synnerhet som doppar mjukbröd i allehanda spad får vare sig min sympati eller mina smaksinnen att vibrera av njutning.

Måhända är jag en inskränkt västerbottning med konservativa och djupt rotade mattraditioner. I ärlighetens namn skall bekännas att jag har långan väg att gå innan jag dristat mig till att smaka och än mindre att tillaga avarter som njurpalt och blodkorv.

 

Vi gratulerar Lena och Torvald Selin från min kära hemby Vindelgransele som bjudits på fiskeresa hit av sina syskon som 50 resp 60-årspresent. Idag drog Torvald upp en underbart vacker öring på 5,7 kg! Stort grattis!!

Fick en liten sylthink med fantastiska färska hjortron i cykelhyra av vår trevliga gäst Elsy som växt upp här i huset och som nu spenderat några dagar här på sin barndoms stigar. Finns det något ljuvligare än nyplockade mogna hjortron? Nygräddade våfflor med vispgrädde och rårörd hjortronsylt till avskedslunch då vi även tittade på gamla bilder från Sandvikens historia. 

Fint besök från Vindelgransele anlände idag. Vi säjer grattis i efterskott till jublarerna. Hoppas att Lena och Thorvald får några fina dagar här, att fisken nappar och att vår fina fjällvärld får visa sig från sin allra bästa sida. Det blir trevligt att träffa dem över en middag. Många år har gått sedan vi sågs.

Sommaren 1970  Min sommarromans Torbjörn

 

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär, där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte i verkligheten från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen.

 

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

 

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna. 

 

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga - som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från någon ny brevvän eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

 

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar.

 

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Men då fnös jag i lönndom.

 

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.

 

De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

. Kabblekan blommar - nu får man äntligen gå barfota!

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Hittade härom dagen en gammal sångtext som jag skrev 1985. Den handlar om mitt Vindelgransele, min barndoms hemby och om mina "ställen". Om den där magiska strandsträckan, ett par hundra meter lång där jag kände varje sten, varje träd, varje fiske och varje bärställe. Där hade man sina gömställen sina skatter och de flesta minnen från barndomen utspelar sig där. Jag tror att många av oss - speciellt i sommar och semestertider, gärna återvänder till hembygden. Ibland  har tiden stått förunderligt stilla, och ibland har både naturen och människorna förändrats. Åkrar har växt igen, ängar blivit skogar och människor gått ur tiden. Vemod, nostalgi, igenkännande, återupprättelse, bokslut och ibland helt nya minnen som poppar fram.

 

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte.

Här lever jag - i fullkomlighet,

och oron, oron når inte hit in.

 

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

- du är min plats på jorden.

Och aldrig någonsin, nej aldrig någonsin

kan någon ta dig ifrån mig.

 

Bron som går över vattnet....

min symbol för trygghet,

den slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen,

dit jag en gång längtade,

som jag nu söker min tillflykt ifrån -

Tillbaka till mig själv.

 

När orons skuggor sprider mörker i mitt bröst

återvänder jag

Min kärlek till dig ska alltid leva

 

Pappa Alvar Hedman och Oskar Borgström ränner den svåra Djupselforsen

Så här i försommartider så minns jag flottningen i Vindelälven och den mystik som omgav dessa intensiva dagar i min minnesbild från barndomen i Vindelgransele. Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt! Som barn  var jag omåttligt stolt över detta. Idag är jag fortfarande stolt och väldigt imponerad. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom, min stora lilla pappa Alvar Hedman, tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten, och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig, humoristisk, och hyfsat "tjurut", alltså enträgen och envis. Man kan ana vart de generna kommer ifrån i somligt. När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen, i bygdens vackra vilda livsnerv - Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en speciell stämning runt flottningen. Liksom en otålig väntan i luften när de började närma sig - flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster, och nog var deras kinder lite extra rosiga under tiden som älvdalen fylldes av dessa unga män. Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven, dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor av kvistarna. Längs vägrenarna stod de parkerade med sina Volvo amazoner, Pv:ar, gammsaabar och opel kadetter. De allra första gökropen kunde höras, där man stod i spänd förväntan tillsammans med övriga åskådare och spanade uppströms för att få den första skymten av skådespelet, lyssnande efter ljudet, slamret, ropen, båtmotorerna och timrets dunsande.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Tjärvedens karakteristiska doft och de blå rökslingorna som alltid sökte sig åt mitt håll. Över nejden vilade en air av testosteron, när flottarna - dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppande på stockarna med sina långa båtshakar. Luften är fylld av hetsiga rop, man häpnar över deras snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen förstås. Allt sammantaget skapade en återhållen spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes levai ett myller av vackra starka stockar. Den vackra furun som växt sig lång rak och värdefull i inlandets skogar, och någonstans mitt i allt detta fanns Pappa, och någon gång ibland kunde man urskilja just hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt, lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik, eller i brist på detta - ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar - stämningen smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för lite äldre män redan då, eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren,Göte Lif . Jag sa: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Flottarna drog förbi, endast "sladden" återstod. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Timmerkusarna putsade sina horn i barkhögarna. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina essenssaftflaskor och ursköljda skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens vemodiga rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

 

Det är något speciellt med  den älv jag växt upp intill - Vindelälven. Varje gång jag kör längs den, och speciellt ett par mil före och efter min barndomsby Vindelgransele så blir jag varm i hjärtat och blank i ögonen. Jag känner igen stenar strykor och strömmar. Detta vilda brusande vatten som rinner som en silverström genom landskapet och närt bygden med sin fisk och sitt flöde. Snart kommer jag åter igen att minnas flottningen från min barndomstid, den speciella försommartid med sin mystik, doft och sina karaktäristiska människor, då bygden och älven levde upp intensivt under några ljusa försommarveckor, och efterlämnade tomma sel, brustna flickhjärtan och svårtorkade flottarstövlar runt om i gårdarna. Förra veckan när jag bilade neröver längs 363.an och efter ett snabbt besök hos mor lämnade barndomsbyn en vacker vårkväll, ville jag försöka fånga lite av älven och forsens stämning. Min barndoms utflyktsmål, dit man for och eldade och fikade. En speciell sorts samvaro. En del av mitt liv.

En vacker och fin fiskeälv, väl värd ett besök. Ta en sommarvecka upp efter en av våra sista orörda skogsälvar.

Idag har vi "friluftsdagsväder" här i Sandviken. Något i luften påminner om skolutflykter från barndomen. Bjuder därför på ett gammalt barndomsminne - igen.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven - mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola - ett revolutionerande steg. Där fanns nämligen en gymnastiksal.

På innegymnastiken i Vindelgransele fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar. Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen - missa lyran - kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i utelaget skrek alla unisont - redan innan man slagit - TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina elastabyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen - den låga röda byggnaden tvärs över skolgården - lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit t ex fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man, för att lämna mat fick man inte göra. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mig lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sig. Den som spar han har.....

Härom dagen när jag packade upp varor så mindes jag med ens känslan av att öppna en 25-öres tablettask eller pixask som vi sa hemma i Vindelgransele. Först skulle man med tumnageln skära upp den lilla runda klisterlapp som förseglade asken. Därefter veckla upp det tunna innerpapperet innan man stoppade ned tummen och pekfingret och började salighetens stund.

Friska fläktar, Salta katten, Zoo och Musse Pigg var några av favoriterna. Men den bästa av dem alla var Candy, små sega pastellfärgade ovaler med perfekt tuggmotstånd. Friska fläktar var små hårda fruktpastiller i olika färger. Zoo, Pim-Pim och Fruxo fanns även då och var mycket bättre förr. Salta katten finns än idag, men Musse Pigg som var små sötlakritskulor har försvunnit ur godishyllorna.

Kommer du ihop Plopp, den gamla tvåbitarsmodellen. Först inslagen i smörpapper och så ett ytterfodral  med PLOPP-texten. Rival,Fox och Dixi-kola ger smakminnen som gör att jag kan sakna dem än idag.

Tur man inte visste vilka farligheter som dolde sig bakom de söta sakerna. Idag är alla tillsatser godkända - men långt ifrån lika goda som förr i världen, när Adam var länsman och jag var ett litet godissuget barn.

En skön liten bilutflykt med mamma hanns med. Solen sken på min vackra hembygd. Ett kort besök på min gamla skolgård där samlingslokalen Myrstacken är belägen. Den gjorde verkligen skäl för namnet denna dag då tre vackra grand old ladys Sally, Elsa och Gudrun bakade semlor och tunnbröd i långa banor inför Vindelälvsdraget nästkommande dag.  Jag bugar för dessa tappra kvinnor som använder sina talanger långt in i pensionsåldern. Lilla mamma snart 88 skulle dit och bre mackor och servera nästkommande dag. Det kallar jag kvinnokraft

Styr idag kosan mot sydligare nejder. Ja Vindelgransele får sträcka på sig! Det är inte alla dagar den byn blir kallad för sydligare trakter. En intensiv resa innehållande bilservning,shopping, besök hos mor med min mobila frisörsalong, hon ska klippas, permanentas och pysslas om i största allmänhet. Känner jag henne rätt så ingår det i hennes planer att pyssla om mig med. Det ska bli mysigt. I morgon bitti så bär det hemåt igen och ett välbehövligt frisörbesök för egen del i metropolen Arjeplog ska hinnas med innan jag åter är hemma. En liten nätt tur på ca 50 mil. R får det hett om öronen. Här är det smockfullt just nu och helgruschen står för dörren så han kommer att få jobba hårt. Om du har tid - ta en minut och fyll i Bellas lilla enkät här nedanför. På återseende!

Minns med  en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer.....Idag blir jag extra påmind när tv-bilderna med bilder från katastrofens Japan rullar i rutan.

 Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. Pedagogiska vuxna i bekantskapskretsen kunde kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar - vad tror du om världsläget? I kapellet var ständigt ämnen som "den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten.  Man hörde prat om "ryssen" och om Tjeckoslovakien och jag minns hur jag den dagen var hos en kompis när krigsbudet kom och hur jag cyklade hem fort fort, ramlade och skrubbade upp mina knän för att vara beredd att fly.

Under sängen hade jag ett tag en packad påse ifall vi skulle bli flyktingar. Jag läste en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan, och varje gång viggenplanen lyfte från Gunnarns flygplats, drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig. Min fantasifyllda värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Bjurholm - båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst - alla tyckdes de lika skrämmande för en flicka med otroligt livlig fantasi.

I vårt land, redan idag - men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor i vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reeella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.

 

Storfiskaren Alvar Hedman fiskar aborre på Öresundssjön en påsklördag

Idag är det min pappas födelsedag. 1919 föddes en liten lintott i Vindelgransele, en liten Alvar Hedman. Han är död sedan länge, men finns bevarad i minnen och gener. Jag äter en semla och minns hur vi brukade åka ut i skogskojorna med semlor till karlarna just på fettisdagen. Jag kan känna doften av knaperstekt fläsk och sötman från de bruna bönorna från lunchen som föregick själva semmelätandet. Semlor med varm mjölk i en  tallrik. Jag kan känna värmen och  ana doften av ingrodd piprök och sotig kaffekokning, gasol, motorsågsolja och blöta yllestrumpor i skogskojan.  Idag på min systers namnsdag och på internationella kvinnodagen firar jag minnet av min starka pappa.

En fin Vindelälvslax. 10 kg och 96 cm lång. Min stolta pappa.

Frågade storjägarna Mona och Daniel för någon månad sedan om det gick an att få beställa skogsfågel ifall de skulle få skjuta. Idag levererade de en stor fin tjädertupp och en orrtupp. Vilken skatt, och vilken lycka och rikedom! Jag känner mig helt euforisk. Frågan är bara hur vi ska få plats i frysen för dessa guldklimpar. Jag har bara ätit tjäder en gång i vuxen ålder efter det att pappas sista skjutna tjäder anrättades i den gamla brandgula stekgrytan hemma i mammas kök i Vindelgransele för ca 35 år sedan.

Tjäder, orre och sjöfågel slår an alla fina barndomsminnen och känslor och öppnar känslomässiga dörrar till smak och doftminnen. De spelar upp en minneskavalkad av barndomsmiddagar runt vårt stora köksbord hemma. Medans jag skriver kan jag nästan känna smaken av mandelpotatisen, vinbärsgelén och så den mustiga smaken av såsen gjord på skrovet som brynts efter alla konstens regler. Frågan när vi ska nändas  ( är detta svenska eller bondska?) anrätta dessa skatter kan jag inte svar på ikväll, men det måste bli snart. Jag blir SÅ sugen.

Det har tjocknat på och ingen människa med självbevarelsedriften intakt beger sig ut med snöskoter i detta yrväder. Jag tog i förmiddags en kort skotertur ut till grundet och doppade kroken en stund, men var oförberedd på de vassa nålstick till snökorn som blåste in i ögonen. Jag tappade nästan andan i motvinden och återvände snabbt hem till hemmets varma och ljuva härd. Jag får nog frångå  mina tes att det går alldeles utmärkt med gammskoteroverallen och toppiluvan och istället  motsträvigt ikläda mig en del nymodigheter som hjälm och/eller skoterglasögon även om det bjuder mig emot att falla för modetrenderna och märkeshysterin i vinterlandet som verkar ganska utbredd.

Jag minns med varm nostalgi pappas hemsnickrade skoterkälke med säten av plywood och våra omoderna utstyrslar. Det gick alldeles utmärkt även om det skumpade en del på våra irrfärder till närbelägna fiskemetropoler som Hällbäreträsket, Björkfallet och Sultnabbartjänn. Vid något tillfälle tappade pappa min syster E och saknade henne inte förrän hemkomst. Jag minns dessa utflykter med värme och stolthet. Min uppfinningsrika pappa som så gärna ville dela med sig till oss av sina fiskeställen och utflyktsmål.

På förmiddagen var det ganska bra ruljans här, men nu är vägen över gränsen stängd och enbart kolonnkörning gäller. Nästa tur går vid 18-tiden. Det är skönt att vara hemma.

Blev just påmind om känslan av morgonillamående från den tiden då man var gravid mest för jämnan. Jag kan dock lugna oroliga läsare vars nackhår eventuellt rest sig efter tre lästa rader: Något nytt jesusbarn är ICKET i antågande då jungfruns bäst-före-datum passerat och den biologiska klockan stannat på sex. Guseskönt!

Titeln på Magnus Ugglas gamla dänga - Jag mår illa, stämmer dock ordagrant in på undertecknad. En till frukosten nyligen intagen giftorange brustablett GeriMax sparkar lite obehagligt i magen.

Är du som jag - att det så här i början ett nytt år känns lite extra befogat att börja om på ny "kula" och kompensera julens transfettsberg med något nyttigare?  Man vill enkelt och snabbt bli piggelin och få ny energi.

Jag tror faktiskt att den beprövade gamla hederliga kaffetåren precis som i sången - är den bästa av alla jordiska drycker - ja undantaget vattnet från Vindelgransele förstås. Åtminstone om kaffet serveras i favoritmuggen, hett, svart och nykokt. Men det finns säkert kreativa lycksökande människor som seriöst funderat på att transformera om kaffetåren till en anonym ljusbrun femkronestor koffeinstinn sträv brustablett som upplöst i ett sprattlande halvt glas pissljummet vatten kan förorsaka en HUR djup vårdepression som helst.

Gutår på er alla!

Att det finns guld i Vindelgransele är sant - och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till min exman så kunde han mest troligt gnola på en strof ur "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn - såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 kycklingar - små små gula kycklingar - endast någon dag gamla, kryllade runt i parti och minut. De var riktiga söta påskkycklingar - helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mig.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa små ynkliga krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sig ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par kycklingar till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en upp och nervänd vattenflaska ställd på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis vartefter de drack.

Ungarna vallfärdade för att titta på spektaklet och skolan var på studiebesök. Jag var en mäkta stolt kycklingmatte.

Så småningom växte de till sig, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest - som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och plocka dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort - förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel - upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt - men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

Idag är det typiskt köttsoppeväder. Kallt grått regnigt och blåsigt. Det är skönt att vara inne i spisvärmen. Om jag hade haft lite köttben så tror jag bestämt att det hade vankats köttsoppa med klimp till middag. Dammar därför av mitt gamla köttsoppeinlägg som härstammar från mammas kök i mitt barndomshem. 

Köttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna - i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt - lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.


 

Tillbaka igen i det gröna sköna Sörfors. En vacker sommarkväll som denna när solen försvinner bakom bergen och då ängarna och himlen smälter samman i ett trolskt somrigt ljus, då skulle man nästan kunna tänka sig att stanna här lite till, även om Sörfors trots sin synbara charm, aldrig riktigt känts som "hemma"i mitt hjärta.

Det tar emot en smula att omgruppera hemlandstonerna till norrbottnisk touch, men det känns onekligen spännande. I själ och hjärta kommer jag naturligtvis att förbli en "inlandsjänt" från Västerbottens hjärta Vindelgransele på temporärt besök i den vackra norrbottniska fjällvärlden för några år av det snabbt flyende livet.

Ställer mig själv frågan och funderar om jag ska fortsätta att skriva i Vk:s blogg men bestämmer mig för att fortsätta tills vidare i alla fall.

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i min barndomsby Vindelgransele.

Mamma är en ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med en okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispandes sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag - min barndoms Mors dag - Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just Morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en Mamma. Det är tanken det handlar om - och en änu viktigare sak - att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor - vem är väl som du...

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna stod på parad i sitt kök, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då.....

På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer - till Mor.

En tårta, något litet paket en kaffebricka, och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi lärt känna - strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga din egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem - alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat genom åren.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är några av de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, bekanta, obekanta, kändisar, kungligheter, intressanta personer, lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp är blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

87 år har gått. Dina värkande, arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar - en förlängning av ditt varma hjärtas tankar - fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några av dina senaste alster -barntäcken som du gjort denna vinter, och väntar på leverans till behövande i andra länder. 

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag känner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag 1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal. Idag är jag själv mormor och gläds åt att få fira dagen med Sandra och hennes lilla familj. Mina tankar går till dig och till alla andra mödrar mormödrar och farmödrar denna dag. 

Mamma jag älskar dig!
 

Sista dagen i Gauto för denna gång gryr utanför fönstret. Silvermånen lyser trolskt och intensivt på sin väg ned bakom Fierras och jag insuper synintrycket för att ha och minnas under grå vardagar framöver. Idag åker vi hem via Vindelgransele och ett besök hos mor. Det ska bli roligt att träffa henne igen, få prata, äta tillsammans och sedan frisera henne innan vi återvänder hem till Sörfors.

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju - den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommit in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyser så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farsStubron står julgranen - den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa någonstans i skogen och höggs för några dagar sedan. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet - sådana där som man sätter en liten bokmärksängel i och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.
Varje dag hände något roligt och tiden går ju fortare fram till julafton om man håller sig sysselsatt.

 

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i inlägget "Gunnels barndomskalender igen" från 30/11 Där kan du se du hur kalendern ser ut om du vill köpa ett eget exemplar.

Maila gunnel_f@hotmail.com

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sej i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sej och liksom skred fram - fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så täcktes fönstret i själva dörren av säckväv.

Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sej av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Sammantaget en trevlig känsla i kroppen efter gårdagskvällens Umeågala. Gamla och nya vänner och bekantskaper förgyllde kvällen. Det som däremot inte föll mig på läppen var musikvalet och ljudnivån. Troligen ett tecken på att man håller på att bli gammal. Nu bär det iväg till jobbet och sedan till Gauto via Vindelgransele och lilla mor som ska klippas och få se bilder, bilder och åter bilder av sitt sextonde lilla barnbarnsbarn.

Häromsistens när jag var hemma hos mamma och botaniserade bland de gamla skivorna från min barndom så hittade jag denna klenod. En EP-skiva med min genommusikaliske gamla musiklärare och sångarevangelist som färdades runt i församlingarna och spelade sjöng och underhöll med sin gitarr, sin hawai-gitarr och om jag inte minns fel - sitt dragspel.

Han satte en speciell och ibland lite halsbrytande twist på de gamla sångerna med sina snygga ackord och sin speciella stil. Det var aldrig tråkigt på mötena när han var i farten.

Så småningom blev han min musiklärare och på skolavslutningen i femman, det sista läsåret som skolan i Vindelgransele höll öppet, skulle jag framföra en sång till eget gitarrspel och komp av  magistern. Dessvärre drabbades jag av mässlingen blev jättesjuk och missade hela föreställningen, men fick min revansch kommande år vid skolavslutningsdax i Björksele då han och jag for på "turne" till Rusksele skola och framförde ett par gitarrnummer tillsammans.

Jag minns att mamma hade sytt mig cerisefärgade korts med tillhörande tunika i snusnäsduksmönster. Huvan var fodrad med vitt siden och jag kände mig jättefin. Vita strechstövlar beställda  från Kullens postorderkatalog fulländade outfiten. Vad Torsten hade på sig minns jag dessvärre inte:)

Sammataget så minns jag honom med värme. En av mina första musikaliska mentorer och förebilder. Jag antar att han hanterar himmelska harpor  nuförtiden.... Mest troligt en elektrifierad variant - som ersättare till hawaigitarren

Än har hon inte satt sin sista potatis....Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  - i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk - alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Vaknade 1-2-3 gg innan jag beslutade mig för att stiga upp. Känslan efter nattens dröm satt kvar - en god sådan. Jag drömmer sällan nuförtiden, kanske beroende på att jag sover gott, men aningen för korta nätter  och alltid stiger upp vid första uppvaknandet.

Inatt har jag i allafall varit på dröm-kalas med mina syskon, kusiner och släktingar från Vindelgransele. Vi var många, och alla hade sina respektive med sig. Det kom hela tiden fler och vi förlängde borden allteftersom och dukade med fina dukar. Jag kände inte igen lokalen men det kändes som hemma. Fikat var jättegott och det kändes som om mamma och faster hade överträffat sig själva i småbrödsortsbakandet.

Så småningom kom även grannar dit. Alla var på strålande humör, lättsamt småprat och mycket skratt och glädje. En person hade dock genom missförstånd blivit förbisedd i inbjudan vilket blev en trist passus i historien men det redde ut sig till slut. Det handlade inte om någon fest eller bröllop utan ett vanligt gofika.

Så till mina syskon kusiner med resp: Det var trevligt att träffa er. Ni såg alla glada friska och välmående ut. Hoppas att det är så i den vakna världen med, denna fina augustilördag. Trevlig helg till er alla!

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland till vår besvikelse ned. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattar.

Med andra ord får man alltid gardera sej och se till att ha något på lut utifall att. Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna - häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag går jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet...hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar - än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele från tiden när jag var barn:

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna i dagarna tre. Förutom pölsan - den lena och underbara, puttrar på storplattan intill, den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa.

Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från det välskötta trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören.

Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra fnissningar när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur.

Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras. Eller upplevelsen att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt matbordet samlas familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden - ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med en sträng svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val - det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet - när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva var given. Knäckebröd med smör, hemmjölk hörde till och jag minns de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök var påtaglig. Detta var resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt stod lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Här på udden brukar det vara lite mygg eller ''åte''som man säjer i Vindelgransele. Eller det kanske beror på hur känslig man är. Den plötsliga värmeböljan har i allafall tvärkläckt några extra miljarders miljarder just här och jag börjar bli lite orolig beträffande flugsnapparnas BMI.

Tur att det finns myggmedel och kläder. I natt har vi faktiskt till och med haft igång den elektriska myggdödaren. Man lägger en tablett i en dosa som värms upp. Denna tingest avger sedan dödande ångor och lite varstans nu på morgonen så ligger döda insekter med sugröret i luften.

Under rubriken ''snillen spekulerar'' kommer en stilla undran hur djurrättsaktivisterna förhåller sig till våra små älsklingar- de blodsugande myggorna. De kanske har änglars tålamod, eller något bra knep för att inte anta den desperata fasen när man slår vilt omkring sig för att just döda. Finns det någon levande varelse som INTE skrockar belåtet när det knastrar i myggracketen?

I tschwiwel! Somliga straffar Gud genast, brukar man ju säja, och det har faktiskt redan hänt mig: Myggdosan ger huvudvärk av de kemiska gaserna och jag nästan får lust att själv lägga mej på rygg.
..
Från fönstret ser jag nu en spegelblank sjö och har inte mindre än fyra rödingstim i blickfånget. På altanen kilar en morgonpigg sädesärla som har bråda dagar. Näbben är full med maskar och kryp till småttingarna därhemma. Antagligen finns där en hel del mygg också. För somliga så är det väl tur att flygfäna finns. Det påminner mig om att lite frukost, eller åtminstone en kopp kaffe skulle sitta fint. Min trötte och myggbitne hjälte perkulerar sitt mest harmoniska snarkljud borta i sängen. Han behöver sova ut!!