Ni som läser min blogg och följer min kamp för den lilla minsta människan - den som är stor på utsidan men liten inuti - vet att jag vill åstadkomma en attitydföränding i äldreomsorgen. Vi är satta att arbeta utifrån en humanistisk livssyn där alla människor är lika värda oavsett ålder, kön eller hudfärg.

Nu vill jag fortsätta med en fundering som grundar sig på en av kommentarerna till mitt inlägg "Det stora personallotteriet". Någon ställde frågan: Men visst måste de människor som vårdar människor också tillåtas vara människor?

Jag har tänkt på den frågan idag, och jag tror att jag förstår undermeningen att ingen orkar vara en övermänniska. Det är ett tufft jobb att jobba i äldreomsorgen idag. Det kräver sin man, eller sin kvinna. Det har jag viss förståelse för.

Likafullt är det ett val man gör när man börjar jobba där. Likafullt uppbär man lön och får gå hem efter arbetspassets slut. Likafullt har man ett ansvar att känna när det är dags att gå vidare, när man inte orkar ge brukaren, eller medmänniskan som jag fördrar att kalla henne - det som utlovas och de tjänster som den har betalat för. Då bör man i anständighetens namn, tacka för sig och gå hem. Alla är inte lämpade för den här typen av jobb, alla orkar inte jobba med det genom hela arbetslivet. Det kräver sin kvinna/man.

Låt mig nu provocera en aning med dagens fråga som är: Vem är det mest synd om?

Den som självvalt arbetar utifrån socialtjänstens mål och uppdrag, uppbär lön och får gå hem och ut i friska luften till livet hemmavid efter arbetspassets slut? Eller är det den som berövats sitt liv, sin autonomi, sin hälsa och sina förmågor, blivit tvungen att bryta upp från sitt hem, sin familj sin invanda miljö och är i beroendeställning till mer eller mindre kompetenta och motiverade människor för att få sina basala behov uppfyllda? Äta sova gå på toa - mycket mer handlar det tyvärr inte om. Frisk luft är inte självklart. För resten av sitt liv. 24 timmar varje dygn.

Att få vara smärtfri, skratta, njuta, älska och hoppas - får man det? Att kunna få välja, välja bort och sätta gränser är lyx. De hundratals personer som passerar genom ens privata skrymslen under de sista levnadsåren jobbar ofta var och en på sitt eget sätt. Jag kommer att vilja ha det på "mitt" sätt, men vem för min talan när jag inte förmår? När jag börjar ropa på Mamma igen men hon inte finns?

 Vem ids sätta på pränt min "bruksanvisning som kan garantera en hyfsad kontinuitet?  En och annan i lotteriet gör det, men tyvärr inte alla

En brännande fråga:

Accepterar vi att dagispersonal, lärare och läkare har en  eller flera "dåliga dagar" och "bara är människor" eller hojtar vi till, anmäler, kräver en förklaring eller byter dagis/skola/vårdcentral om vi eller våra barn får ett dåligt bemötande?

Visst håller vi ett öga på dem som har hand om våra käraste små och är uppmärksamma på kvaliteten, bemötandet och andan man möts av hos dagispersonal, lärare eller läkare?

Jag har gjort det i allafall. Jag förväntade mig av professionell personal att de skulle hålla sina privata motgångar utanför jobbet, hänga av sig sina sorger och bedrövelser i kapprummet och bemöta mig och mitt barn med öppen och vänlig attityd - varje dag, året om. 

Jag utgår ifrån att de var ntresserade av att tillmötesgå, kommunicera och visa på vilken god kvalitet just deras verksamhet representerade. Nåde den som krökte ett hår på mitt barns huvud.

Men konstaterar sorgset att det ibland är andra spelregler  som gäller för en skrynklig stor kanske arg eller tungskött gammal människa. Är det acceptabelt?

Vem för hennes talan? Inser ni hur viktigt kontaktmannaskapet och levnadsberättelsen är?

Jag tänker  i allafall stå för min åsikt att man som medborgare har rätt att förvänta sig ett lika professionellt bemötande i äldreomsorgen som i barnomsorgen.

De dåliga dagarna anser jag att man bör träna på att hänga av sig i omklädningsrummet.

Rätta mig om jag har fel.