Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

 

Det var mangrann uppslutning av byns alla barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.

 

 

Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden. Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det!

 

I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten. Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.

 

 

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå. Nu däremot, skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

. Kabblekan blommar - nu får man gå barfota!

Sommaren 1970  Min sommarromans Torbjörn

 

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär, där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte i verkligheten från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen.

 

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

 

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna. 

 

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga - som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från någon ny brevvän eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

 

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar.

 

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Men då fnös jag i lönndom.

 

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.

 

De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Licenssaft...det sa en byaprofil en gång om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen - arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade varma hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Sommarlycka är att få höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!

Licenssaft...det sa en byaprofil om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen - arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Idag ska vi höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!