Trist, för att inte säga skandal, att sånt här alls ska hända dessa utsatta personer som är helt beroende av personalen för all hjälp - inklusive matintag, men desto viktigare att man får upp ögonen när det ändå händer. I de nya nationella riktlinjerna i demens, belyses vikten av att lära sig att definiera, känna igen och påtala vanvård. Det är rankat som prio 1.

http://www.socialstyrelsen.se/tillsyn/anmalafelbehandlingellermissforhallande/anmalasompersonalivardochomsorg

Du kan även läsa denna tänkvärda bok som rekommenderas på äldreomsorgsbloggen.

http://aldreomsorgsbloggen.se/content/?p=4821

Alla vi som på olika sätt  möter, jobbar med eller verkar inom äldreomsorgen, är ansvariga för vad vi ser, väljer att se, och  de åtgärder/brist på åtgärder som vi vidtar. Även som privatperson har du ett ansvar.

I mitt jobb möter jag ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller "hemma". Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen - desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det "hemma" som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

"Hemma" -  en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över. 

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och  fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av "hemma". Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det - att försöka skapa en "god känsla". Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma  för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att "lyssna in" och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas. 

Tänk hur svårt det kan vara att tala klarspråk när något inte fungerar. Det kan vara svårt nog när det gäller praktiska ting men ännu svårare när det gäller människor. När det handlar om våra värnlösa, gamla och sjuka är det min bestämda åsikt att vi alla gemensamt är skyldiga stå upp för att  skydda och värna och bevaka de som inte själva längre förmår att göra sina röster hörda.

Klarspråk, civilkurage och tydlighet måste genomsyra alla led. Omtanke öppenhet och medskapande ska vara våra ledord. Om en jobbare medvetet underlåter att följa lagar och uppsatta planer och mål så att den lilla människan kommer i kläm - så står jag för min åsikt att  uppenbart olämpliga personer måste kunna få kicken eller omplaceras till en annan sorts verksamhet där man arbetar med döda ting.

När man tänker efter vems sida man står på så blir det plötsligt inte så svårt....

Just nu kretsar mina tankar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar eller en torftig mening i ett uppdrag. Detta händer alltför ofta.

Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Tankeväckaren del 1 av 3 avklarad för en skara personal om ca 40 personer från äldreomsorgen i Robertsfors. En slags "kick-off" inför deras eget utvecklingsarbete. Roligt att få samarbeta med olika demensteam runt om i länet. Lycka till tjejer!

För oss vanliga dödliga där livet och magen sköter sig enligt regelboken, kan ovanstående påstående tyckas vara komiskt, larvigt eller motbjudande - vilket man nu väljer.

För den som inte längre förstår kroppens signaler, hittar till toaletten, blir stillasittande, behöver blöjor igen, eller får magbesvär man inte längre kan förmedla eller söka hjälp för, blir man oerhört beroende av andra människors respektfulla uppmärksamhet, stöd och handgriplig hjälp för att bibehålla ett värdigt liv.

Sådana saker är inga "skitsaker" utan oerhört viktiga!

Läser som vanligt med stor behållning Carina Nenséns Hemtjänstblogg och vad ser jag där om inte en bild av ett gammalt herbarium - ett identiskt loppisfynd som jag har liggande på mitt nostalgibord i vardagsrummet! Hennes är från 1936, mitt är från 1935, har ägts av en Göran Nilsson i Hällnäs och är fyllt med alla de blommor som vi känner till från den Västerbottniska floran. Vacker sirlig handstil och ett jättejobb ligger bakom denna samling som troligen är helt fri från tungmetaller, beqerel och andra miljögifter. Herbariet kostade 2kr vid nyinköp. Jag gav 10 kr 73 år senare.

Detta sammanträffande kan inte tolkas på annat sätt än att vi på flera plan har ett gemensamt intresse inte bara för gamla människors villkor, utan även för gamla saker med en historia. Kul tycker jag!!

Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker.... Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.

En klok människa jag känner som jobbar i äldreomsorgen sa en klok sak: Man borde ha en särskild Tv-kanal med "snällteve" som alternativ i äldreomsorgen. Jag föll direkt för denna fräscha idé, som en motvikt till dramatiska nyheter, krig, elände, såpoperor och stressande reklaminslag med mer eller mindre absurda effekter.

Tänk vad fint med en kanal som visar fina, lättsamma och snälla teveprogram med hög igenkänningsfaktor från djur, barn, natur, film, musik och nostalgi. Bara stillsam trivsel och mysig humor. Kanske valbara pausprogram med akvariefiskar eller en sprakande eld. Bildspel med olika teman. Detta kunde vara utmärkta hjälpmedel i dagens demensvård.

Det borde vara föbjudet med såpoperor ,MTV och skräpteve i demensboenden. Använd fjärrkontrollen med urskiljning och ansvar.

Kultur för demenssjuka i bemärkelsen "andlig eller konstnärlig odling" blir en riktig utmaning, men visst måste tanken vara att vi ska kunna vara en kulturhuvudstad även för de som genom sjukdom eller handikapp berövats förmågan att uttrycka sig på samma sätt som vi friska kan.

Att få möjlighet att uttrycka sig i bild form musik eller teater eller få ta del av utbudet borde väl gälla även för dem. Kan tyckas vara en klurig uppgift, men med en god portion fantasi och vettiga förutsättningar är det möjligt.

Vad skulle ni kunna  hitta på i just ditt demensboende? Vilka kreativa själar bor hos er? Fundera på det, hör av er om ni vill bolla ideér. Kanske vi tillsammans kan skapa helt nya former för olika uttryck. Jag är i allafall definitivt intresserad och kanske kan bidra på ett eller annat sätt.

Senast idag hörde jag talas om en vernissage  vid ett äldreboende där de boende var utställare.

Värdegrundsorden Omtanke, Öppenhet och Medskapande bör väl gälla även i denna viktiga fråga.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt.....

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden - med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper - det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

Här har alla fått smaka

Med en ny erfarenhet i bagaget och med en fin och lite omtumlad känsla bar vi ut mitt piano till bilen. Eftermiddagens Fredagspub med pianobar på demensboendet blev en riktig höjdare. När vi från Äldrevårdsteamet anlände hade personal och enhetschefer dukat fram allt möjligt gott och mysigt i dagrummet. De boende satt runt borden. Flera hade sina närstående med sig. Stämningen var på topp hos gammal som ung.

Här fanns det något för alla. Ostar, kex, grönsaker, chips,dip, godis,ölkorv  m.m . Personal serverade det man önskade. Fina glas, vitt eller rött vin. Ett glas öl satt fint. Någon fick assistans med sugröret.

Genast jag började klinka lite försiktigt på "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" hörde jag nynnande röster och en kvinna i rullstol började sjunga. Hon kunde så många av sångtexterna och jag kunde se hur hon njöt av den tillfredsställelsen. Jag kände hur rörd jag blev och våra blickar möttes i sången. Nästan alla kunde sjunga med.

Mina kamrater från teamet minglade med sällskapet och ett mysigt sorl ackompanjerade pianomusiken. Alla skrattade, pratade åt och drack.

Musik väcker känslor. Någon strålade som en sol, någon annan koncentrerade sig stenhårt för att hitta orden i allsången som var kravlös och lättsam, och någon kunde inte hålla tårarna tillbaka i de känslor som väcktes av de gamla sångerna och melodislingorna.

Tänk vad skönt att få gråta en skvätt i en sentimental musiksekvens. Vem av oss har inte gjort det någon gång? Fälla en tår över livets ibland trista utfall, kanske saknad över en förlorad kärlek, en förlorad hälsa eller helt enkelt bara för att saltvattnet måste ut.

En dam, var övertygad om att detta var hennes födelsedagskalas och sade: Tänk att det kom så många - det hade jag aldrig trott!

Det var den bästa Fredagspub jag någonsin besökt! En stor eloge till er på Enen/Syrenen som gjorde detta möjligt. Tack för att vi fick vara med på ett hörn.

Imorgon ska vi i teamet tillsammans med personal delta i en trevlig men kanske aningen oortodox  företeelse i äldreomsorgen - Pianobar för de boende vid att av Haga äldrecenters demensboende. 

Något läskande gott att dricka, lite lågmäld pianomusik och kravlöst mingel en fredagseftermiddag. Är inte det en riktigt skön liten tanke.

Själv förbereder jag mig genom att mjuka upp fingrarna, memorera gamla örhängen och välja ut fina melodier som blir lämpliga i sammanhanget.

Kanske något att prova på även i din verksamhet? 

Idag när jag hade hållit föreläsningen "Tankeväckaren", slog tanken mig med full kraft: De utsatta människor vi är satt till att vårda och tjäna är varje dag, varje timme och varje minut,  brickor i ett gigantiskt personallotteri.

Tänk att läsaren Nina i Norge skänker sin ryska docka till mig! Det är helt otroligt snällt och generöst av henne. Den är nu på väg till Sörfors i ett brev och kommer förhoppningsvis fram hel och kry - om inte tullen dissekerar sönder den i 5 små gummor förstås. Stort tack till dig Nina för dockan och för besväret att posta den till mig! Nu är föreläsningshösten räddad.

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman - som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila gunnel_f@hotmail.com

Så här definieras vanvård i Wikipedia:

Vanvård, innebär misskötsel och misshandel av någon eller något, såsom djur och människor oförmögna att ta hand om sig själva, såsom äldre och barn. Vanvård omfattar både fysiska och psykiska skador.

Vanvård är ett lagbrott och förövaren kan dömas till skadestånd till den drabbade, böter eller fängelse.

Ganska tydligt eller hur?

Det är bra att ämnet kommer i dagen, att vi uppmärksammar när den som inte själv är förmögen att klara sig själv far illa. När dte gäller barn har vi mycket lättare för att  säga stopp, anmäla och stå på oss.

Om vi sätter ett litet barn i en vågskål och en gammal person med demenssjukdom i den andra så kanske det får oss att reflektera. Väger båda lika tungt? Skulle vi acceptera att ett spädbarn fick ligga i fasttorkade blöjor, smutsig eller blodig!! Skulle vi acceptera att en hund satt inlåst i en varm bil i ett par timmar? Ni vet själva svaret.

Vi måste bli bättre på att upptäcka, uppmärksamma och diskutera begreppet. Stå upp för den som inte har möjlighet att själv påkalla hjälp. Värdera alla lika oavsett ålder, kön, hudfärg, eller sjukdom.

Oj vad jag har fått många fina presenter. När mina kära arbetskamrater kom för att gratulera mig fick jag en fantastisk gåva som jag alltid kommer att förknippa med dem, med mitt jobb, min tid i teamet, och som påminnelse om den innersta människans sårbarhet.

Ni som följt mina öden och äventyr vet att jag använder mig av den ryska dockan vartän jag drar fram. Den är en så fin symbol för ''människan'' och påminner om att inuti det stora skal vi ser hos varandra, så finns flera mindre inuti - alla de åldrar och stadier vi passerat genom livets gång.

Längst in finns en pytteliten, sårbar.

Har vi otur så hamnar vi en dag i den situation när vi förlorat allt vi lärt och tillägnat oss under livet och behöver åter igen samma omsorger som ett mycket litet barn igen. Men vi vill förstås bli bemötta med samma respekt som en vuxen jämlike.

Mina kära vänner hade hittat ett halsband från Pilgrim med tillhörande örhängen som just föreställer de ryska dockorna. Det var precis som en tanke att jag skulle ha dem. Tack till mina fina kamrater!

Häromkvällen, mitt i stöket och helt oväntat kom en av min systers väninnor förbi. Jag har mött henne då och då hos min syster och minns henne från min barndom hur jag storögt beundrade mina storasystrars snygga tjejkompisar när de ibland besökte Vindelgransele.

Marlene är det omöjligt att möta, utan av smittas av hennes alltid lika glada och varma ögon och leende. Just i kväll har hon tagit sig tid och framför allt för! att titta in på vägen hem med en fint bunden liljekonvaljbukett, och ett vackert handskrivet kort.

Marlene jobbar som rehabassistent i äldreomsorgen, och vi möttes häromveckan då jag körde Tankeväckaren på deras inspirationsdag. Hon ville visa sin uppskattning och gissa om det värmde i hjärtat.

Jag brukar ju säja att modern demensvård i mångt och mycket - för oss som på olika sätt jobbar kring människor med demenssjukdom - handlar om att skapa en god känsla hos den vi hjälper. Att vara medveten om vilken kraft och effekt man kan ha med att i varje situation och möte reflektera över vilken känsla man förmedlar med sina ögon, sitt ansiktsuttryck, sitt handlag och sitt kroppsspråk.

Just denna kväll blev jag återigen påmind om kraften i en medmänniskas uttryck. Det handlar inte bara om en blombukett och ett kort - det handlar om en fin tanke som burits ända fram till ett verkställande i en gärning.

Hon hade tagit sig tid att åka till ett liljekonvaljställe, plocka blommorna, binda dem, leta fram ett fint kort och en fin penna, satt sig ned, formulerat varma tankar och omsatt i skrift, avsatt tid och kraft mitt i en hektisk arbetsveckas dyrbara kväll, för att ge mej detta bevis på omtanke.

Det tycker jag var storslaget och smittade även mig med lust att försöka vara likadan. Ni ser vilken effekt, och den varma känslan sitter ännu i.

Marlene - du är medicin för den du möter!

Tillbringat dagen i kreativt sällskap där visionerna fick flöda fritt om hur man kan tänka utveckling och förbättring för demensvården även i den framtid som redan är här. Även om slantarna sinar så har vi ett starkt kapital i många kunniga engagerade och idérika människor. Det är precis vad vi måste ha för att klara framtidens behov.

Läser med glädje dagens fina artikel i VK från Sjöjungfrun, där man lagar gomat ibland tillsammans med de boende.

Det har gått ett par månader sedan jag tipsade Vk om några fina exempel från äldreomsorgens smörgåsbord av härliga jobbare. Jag är glad att vi får läsa om dem nu, och hoppas att vi får läsa mera i ämnet.

Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster.... och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden - ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker - om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller - Kärlek och tillit som motvikt till ångest - om att dela och ta emot - stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker...

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen - i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar - har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt - att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

Ursäkta men jag skulle vilja säja en sak........

Blåste idag dammet av min gamla ungdomsbibel som vilat orörd i många år eftersom jag idag när jag körde hem från jobbet fick rubriken till dagens blogg uppseglande i mitt huvud. Egentligen är det bara symboliken jag var ute efter när jag hittade 23:psalmen och dubbelkollade att söndagsskolans minnesverser satt korrekt i hjärnbarken.

En annan biblisk metafor handlar om "hur varg och lamm skola beta sida vid sida" i paradiset. (Nu är det bäst att hålla i hatten och tungan rätt i mun så man inte blir feltolkad eller misstagen för att ha gett sig in i politiken) Jag vill därför starkt poängtera att jag enbart skriver i egenskap av den lätt obstinata civila lilla mänskliga skattebetalare jag är. Det är medkänsla för den lilla utsatta människans sak som driver mig,

Om ni tror att jag med vargen och lammet syftar på kommunen och landstinget - så tror ni alldeles rätt. Vem som är vem är upp till läsaren att själv välja. Något paradis på jorden kan man nog inte förvänta sig, men Min poäng med detta något kryptiska inlägg är denna:

När jag själv blir gammal och skruttig (läs vandrar i dödsskuggans dal) och är i behov av kompetent omhändertagande, hoppas jag vid Gud att båda parter har lyssnat till en liten skattebetalare i Sörfors, svalt stoltheten, slutat bråka om vem som ska betala vad (ur mina/dina pengar) och tömt de klirrande sekinerna från varsitt håll i en gemensam pott, där ordet SAMVERKAN står skrivet med glödande kol.

Rätt och slätt...vore det inte ganska smart att inrätta en ""fridens zon"" finansierade av båda parter där man slapp tjafsa om betalningsansvar eller behöva skicka hem skröpligt folk för tidigt från sjukhuset. Framforcerade lösningar gynnar ingen. Har vi råd att ägna betald arbetstid åt att sitta i långbänk och bolla heta potatisar mellan varandra? Det blir både dyrt och skapar onödigt lidande. De värdegrundsord jag kan är: Omtanke, öppenhet och medskapande. Hur lyder landstingets värdegrund? Någon?

Tre tankeväckare på rad denna dag: På Skräddaren för HSLpersonal från hela Sverige. Därefter för kommunens sköterskepatrullen och så - i eftermiddags för de Aktiva seniorerna i en fullsatt Vasakyrka.

Så många härliga människor. Nu är jag dock en aning trött och hämtar andan inför kvällens begivenhet - Tjejfiskeklubben Fjällorna har sin första officiella träff för Umeåavdelningen kl 18.30. dags att ge sig av. Hoppas även hinna in en sväng i Sörfors Betel där intresseföreningen har årsmöte.

I morgon är det dags för det första besöket av två i Vännäs med Tankeväckaren. Jag har på känn att jag kommer att möta åtminstone en av bloggkamraterna härifrån. Inte utan att man blir lätt nervös!!! Håll tummarna gott folk!

Är det det man har att vänta den dag man själv hamnar i äldreomsorgen???

I dag är jag heligt förbannad, så vanmäktig som man bara kan bli när man får höra antydningar om att det idag - 2009 - kan finnas ställen, där man inte alls får gå på toaletten under dagen utan förblir sittande i samma blöja hela dagen - vare sig man behöver blöja eller inte.

Jag hoppas vid Gud att detta inte stämmer... att inte personer som är satta att värna om de svagaste, de som ansvarar för ge dagen ett värdigt och bra innehåll för den som inte längre själv förmår att göra sin röst hörd åsidosätter sina grundläggande arbetsuppgifter.

Kan det verkligen vara möjligt att man menar att det inte finns tid BÅDE till matning och toalettbesök.

Om du som läser detta känner igen dig så vill jag uppmana att omedelbart lämna walkover till en människa som har en humanitär syn på omvårdnadsjobbet.

Eller är det kanske så att det är dags att införa "lika för alla"?

''På den här arbetsplatsen får varken personal eller brukare gå på toaletten under dagen......alternativt välja på toalettbesök eller matrast''

Ni hör ju själva hur absurt det låter. Till dej som rodnar när du läser detta eller vet med dej att du tyst åsett liknande missförhållanden.

Damma av civilkuraget - häv upp din stämma i arbetsgruppen, anmäl eller ta upp det med arbetsledningen....gör vad som helst .....utom att stilla tiga.

Det känns liksom så när man öppnar och tittar i det orangea kuvertet. Känslan är att det bara är en tidsfråga innan man istället blir skyldig staten. Komer man att få arbeta av skulden månne?

 Lyssnar avundsjukt på R och hans polare som gottar sig åt snart förestående år av exotiska fiskeresor och idel sovmorgnar. Vilka lyxlirare med sina inarbetade pensioner och stinna bankkonton! Det lär man nog aldrig själv få uppleva då framtidens pensioner säkert har gått upp i rök bortdribblade av hasardspelande fallskärmsjägare.

Jag har en idé....varför inte låta alla dessa återbetalande jättebonusar hamna raka spåret ned i äldreomsorgens gapande hungriga hål.

Jag blir lätt illamående när jag hör talas om bonusar och löner på 60 miljoner kronor och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är rimligt/möjligt att en vanlig människa kan utföra ett arbete som är värt alla dessa pengar.

Om jag blundar kan jag se den lååånga raden av undersköterskor eller busschaufförer som skulle krävas för att motsvara en enda pamps pengapåse. 60 miljoner....tänka sej!!!!

Nu åter i hemmets sköte. Med fiskefacit i hand hade vi nästan kunnat stanna hemma denna helg då vi knappt stuckit ut näsan utanför dörren pga blåst, gråväder och inomhusjobb.

Vi stannade på hemvägen hos mor Marianne och fick god middag i mitt barndomshem. Inget går upp mot de ljuvliga gula mandelpotatisarna som vuxit i hembygdens sandmylla serverade ihop med mammas goda kött och morötter.

Efter att ha ''stalpt'' ikull R på rumssoffan för en powernap, skred jag till verket med frisörsaxen i mors kalufs och vi fick oss därmed en pratstund på tumanhand.

Jag förstår att hennes oroliga tankar just nu cirklar kring hur det kan vara i äldreomsorgen, och kan ana en viss vånda inför framtiden i det hon berättar. Hon säjer att hennes önskan är att få leva och verka i sitt eget hem ända till sista andetaget.

När jag ser hennes livfulla väsen känns det helt overkligt att hon en dag kommer att vara borta, och jag säjer att jag hoppas att hon får vara kry och leva livet länge till, precis som min mormor gjorde.

Vi väcker R med en kaffetår och han ''kommenderar'' mig som vanligt till pianot från sin liggande position på rumssoffan och vill att jag spelar lite ''gammsånger''. Mamma instämmer från sin fåtölj och jag slår mig därmed ned vid pianot och börjar spela det allra första som kommer ut ur mina fingrar.

Det blir som så ofta här i barndomshemmet något ur den stora frikyrkliga repertoar jag växt upp med, och som jag av någon konstig anledning kommer ihåg så mycket ifrån fastän jag inte sjungit sångerna på 30 år.

När jag börjar sjunga och hör innebörden i den gamla texten - vänder jag mej till mamma och vi ler i samförstånd med varandra - och tänker på vårt samtalsämne nyss....


Jag är så nöjd här - med bara en hydda
Fast guld och silver ej blivit min del
I himlastaden jag skall få det bättre
med silvermurar och guldpanel

Jag har en boning, där strax bortom bergen
i livets land där vi åldras ej mer
Där finns ej tårar - allt i fullkomning strålar
ett härligt land där ej solen går ner.

Det var det mamma menade. Hon tror ju stenhårt på en himmel efter detta....och tro vad man vill....men visst låter det ganska skönt?

VF är först ut med sin artikelserie om olika bra saker som händer i äldreomsorgen. I gårdagens nummer finns den första som handlar om Äldrevårdsteamet och beskriver det utvecklingsarbete som pågår med utbildning, handledning och stöttning för de som jobbar med och är närstående till de svårast sjuka inom äldreomsorgen. Syftet med min utmaning till tidningarna var att få dem att våga bryta den trista trenden med idel nedslående rapporter, att istället stärka trötta jobbare, inspirera unga att våga söka sig till äldreomsorgen och kanske väcka lust hos fler att bidra som volontär/frivilligarbetare. Håll utkik efter fler artiklar från olika verksamheter. Jag önskar att jag vågade lägga ut en av bilderna här som jag tog idag på våra snygga pedagogiska handledare inom demensområdet , men det är nog bäst att jag frågar brudarna först;)

Kan inte låta bli att låta tankarna snurra iväg i en liten parallell mellan barnomsorgen och äldreomsorgen så här på kvällskvisten. Det är svårt att separera jobbtankar från livet i övrigt. Allt hänger ju samman.

Jag minns känslan av att återgå i arbete efter en barnledighet. Man hade blandade känslor såsom dåligt samvete, gruvsamhet, nyfikenhet på dagiset - på inskolningen och på den ''fröken'' som skulle bli vår länk till verksamheten.

Man kände ett litet obehag över att behöva utlämna privat information och vetskapen om att dagispersonal kommer att prata om vår familj och tycka och värdera oss som ''bra'' ''jobbiga'' eller ''sådana föräldrar som stoppar i ungarna Alvedon och sedan lämnar dem''.

Visst hade man också en liiten känsla av skeptisk misstro redan innan...Kan verkligen någon annan se till detta lilla barns behov lika bra som mamma eller pappa? Vårt unika lilla barn.... kommer personalen att kunna läsa av, tolka och tillgodose de behov som uppstår under dagistiden eller gör vi vårt barn illa genom att lämna över ansvaret? Vem vet vad framtida forskning visar om dagis. Tankarna snurrade och frågorna var många. Man hörde talas om bättre och sämre dagis.

Känner ni igen er? Ändå var det ju ändå en begränsad tid varje dag det handlade om. En vuxendag med arbete och gemenskap bortom blöjbyten och barnmatsburkar hägrade, tid för egen utveckling och stimulans. I sämsta fall handlade det om heldagar, men man hämtade ju ändå sin lilla älskling lagom till middagsmaten och fick njuta av och se dem leka och leva under kvällar helger och semestrar.

Tänk dig att din älskade livskamrat, din mamma eller pappa eller vän - de som varit din starkhet och som en gång "vetat bäst" drabbas av demenssjukdom eller annan skröplighet som gör att de inte själva orkar föra sin talan eller klarar av att bo hemma längre. De blir skyddslösa och beroende av andras välvilja.

Tänk dig nu känslan att som närstående stå inför ett påtvingat överlämnande. Gång på gång möter vi i äldreomsorgen dessa närstående som kämpar i det längsta - med byråkrati och doktorer, med beslut och insatser. Man vill inte svika eller ge upp.

De har fått gå in i en helt ny roll i sin relation som vårdare. De är mer eller mindre uppbundna, dygnet runt, med eller mot sin vilja fångna med sin sjuke närstående som kanske personlighetsförändras, förlorar minnet, beter sig på ett främmande sätt och kanske slutar att känna igen.

Den sjuke kanske blir misstänksam, aggressiv, deprimerad och börjar behöva hjälp med det mest intima. Inte vill man ge upp i första taget. Kärlek, skam, skuld, trofasthet eller kanske ibland tjurskallighet hindrar.

I det längsta försöker man sköta, skydda och kompensera för en person som kanske inte längre är densamme som förr. Dag och natt, i vått och torrt, i nöd och lust eller i frustration och med dåligt samvete. Man åsidosätter sina egna behov av vila, stöd eller stimulans och socialt liv och går till sist på knäna innan man äntligen ger upp och överlämnar....för gott.

Har man tur har vardagen dittills av stöttats av personer som man har förtroende för: Hemtjänst, anhörigstödjare, demensteam, kontaktpersoner, vårdpersonal eller beslutsfattare, av proffsiga personer i träffpunkter, dagverksamheter, korttidsboenden.

I den bästa av världar fungerar även kontaktmannaskap, genomförandeplanering och sist men inte minst - kommunikation mellan alla dessa människor och instanser. I den världen vill jag bo.

Till dig som blir den som ska överbrygga i det svåra beslutet att våga överlämna, ta emot hjälp och delvis släppa taget - du som blir den som ska kunna stötta i det svåra att ge upp men även kunna inge förtroende och kunna förmedla en känsla av att du har kommit rätt och är i goda händer..... Till dig vill jag ge mina tankar idag.

Vi ska finnas 24h ...till livets slut....med värdighet för den lilla människans krets i andra änden av livet.

Guld i mund, var väl att ta i, men upp kom man i allafall. Roligt att så många tycker till/om äldreomsorgen. Åker iväg på mentor/adept utbildning tills imorgon så skrivarpennan får svalna och vila sig lite. Under tiden ser jag fram emot mer friska tankar och reflektioner från er läsare.

Egentligen är jag dö-schlut, men kom ändå in i andra andningen på vägen hem från min långjobbardag. Läs mitt inlägg om 'återupprättelse av äldreomsorgen'. Jag har nu även skickat det till vk:s och vf:s redaktioner. Man ska inte sluta hoppas!

Det är bra när äldreomsorgen debatteras. Visst skall tuvor vändas, oegentligheter fram i dagsljuset, missförhållanden utredas - det är min fasta ståndpunkt. Vi får aldrig sluta tänka framåt eller sluta utvecklas, eller sluta föra den 'lilla' människans talan.

Istället bör vi ständigt söka nya rön och lära mera om hur man ska göra för att på bästa sätt nyttja sina egna och samhällets resurser i strävan att ge individen en god och säker vård och omsorg.

Däremot kan medias vinklingar ibland riskera att göra mer skada än nytta. En skandalartad artikel utan sakligt inhämtande av samtliga fakta leder inte alltid till konkreta förbättringar.

Jag skulle vilja angripa problemen från ett helt annat håll. Vända trenden. Smittas med hopp. Bombardera allmänheten med goda exempel och härliga vardagshjältar som faktiskt utträttar små mirakler mitt i vardagsslitet. I äldreboenden, hemtjänst, dagverksamheter och korttidsboenden.

Visa hur kreativa kommunanställda skapar fina träffpunkter, hur volontärer gör skillnad, hur ideella organisationer driver viktiga frågor och forum för information och stöd.

Jag vill skapa en fin och attraktiv bild av äldreomsorgen som arbetsplats. Höja dess status. Ge rättvisa och gripande skildringar av svårigheten i arbetet.

Berätta om betydelsen av kunskap, hjärta, fingertoppskänsla och mod. Om vårdbiträden undersköterskor, sjuksköterskor, rehabassistenter, arbetsterapeuter och sjukgymnaster i kommunen som utför små vardagsmirakler, dag ut och dag in. År ut och år in.

Detta är inte vilka jobb som helst. Det handlar om livet och döden. Om sorgen och glädjen som vandrar tillsammans.

Härmed utmanar jag medier - VK och VF i första hand - att våga gå mot strömmen och bidra till att vända den trista känslan, den sura smaken som debatten om äldreomsorgen hittillls gett. Starta en ny trend, en vårfrisk känsla av hopp och framtidstro kring äldreomsorgen. Skriv en artikelserie kring goda exempel, solskenshistorier och vardagshjältar.

Detta skulle kunna ge vind i seglen, hopp i människors hjärtan, bekräftelse för trötta jobbare och lust till ny frisk arbetskraft - våra värdefulla ungdomar - att ge äldreomsorgen en chans.

Skutan kan kännas vara på tvärsan...men vet ni vad.....det är för att den är på väg att vändas, och med lite vind i seglen från våra medier så går det mycket bättre.

Blås liv i framtidstron och fånga upp de krafter som är mogna att gå i spetsen för återupprättelse av äldreomsorgens skamfilade rykte.

Ge mig en kvart och jag kan ge dej flera exempel, namn på personalgrupper, personer och genombrottsarbeten som gjort skillnad för våra äldre. Är ni med på skutan?

Har följt debatten om maten i äldreomsorgen med visst intresse, och samtidigt reflekterat över mina egna matvanor idag och hur jag föreställer mej att jag kommer att vilja ha det på ålderns höst.

När jag blundar och försöker visualisera detta, framträder på min näthinna bilden av en liten äldre dam i snygg fotsid rökrock och fårskinnstofflor som ligger skönt tillbakalutad på en pösig divan, med en slipprig roman, zappande med fjärrkontrollen till tv:n och med en Paradis chokladask framför sej (på äldre dar FÅR man ta från det undre lagret).

På ett runt bord med fotsid duk, bekvämt inom räckhåll ser jag hennes laptop, en kaffetermos och något fräscht och läskande att dricka samt tv-bilagan och dagstidningen intill. I en liten sammetsask döljer sig den oumbärliga pincetten, tandpetarna och en hämtmeny i fickformat från pizzerian runt hörnet. Nu och då plingar det till i Skypen där släkt och vänner hör av sej och vinkar från webcamen.

Under armstödet ligger en halväten påse Riesen - kraftig chokladkola som hon gömmer för sina barn, så de inte ska banna henne för att hon äventyrar sitt dyra porslinsgarnityr.

I den av personalen vältummade "levnadsberättelsen" (önskedröm) står de flesta av mina personliga önskemål, och så även mina kostönskemål.

Där kan man tydligt utläsa att ingen broccoli är välkommen över min tröskel och än mindre över mina läppar. Att jag föredrar skumtomtar och kokosprickar framför kåldolmar och att en nyligen fångad och smörstekt harr alltid får mina smaklökar att jubla, tillika den gula mjälla mandelpotatisen som växt i den sandiga Vindelgranselska myllan.

Där beskrivs vad som av mej uppfattas som julmat och framför allt: att jag innerligen för tid och evighet undanber mej rumsvarma tetror med kemisk näringsdryck vars enda syfte är att skapa en illusion av bruten nattfasta. Dessa har ofta stått framme i två dygn - öppnade.

Provsmaka om ni inte tror mej! Sällan har så dyra droppar smakat så avslaget och gett så lite effekt. Där på bordet ligger istället dietisten Magnus smaskiga recept på hemgjord sängfösare som kryllar av vitaminer och helt saknar E311, och serveras kylskåpskall i ett fint glas.

Jag kommer troligen att föredra att inta de flesta måltiderna i mitt eget rum, då jag är något av en ensamvarg, men uppskattar att alltid tillfrågas vilket jag föredrar just för dagen. Mitt rum är min borg!

När R kommer på besök vill jag använda mina fina fotglas och hoppas att han har med sej något extra romantiskt, gott och lättuggat... (ostron känns lite passerat - förstå mej rätt)

Då vill jag vara nyduschad - lukta gott under rökrocken och få min privata skylt - STÖR EJ - upphängd på dörren

Läser hur djurrättsaktivister än en gång släppt lös tusentals minkar. Syftet är höljt i dunkel. Dessa stackars krakar går ett dystert öde med trolig död tillmötes eftersom dom inte kan skaffa föda på egen hand. Rent djurplågeri är vad detta handlar om.

Vem tror man att man hjälper? Ingen vet.

Vi lagstiftar i Sverige om olika saker. Hästar ska ha sällskap, och få vistas ute viss tid varje dag. En 'hästlig rättighet'. Inget snack i nån klausul där om att när det kniper går 'medel före mål'. Uppfyller hästägaren inte kriterierna kan han dömas för djurplågeri punkt slut.

Visst är det bra och fantastiskt att leva i ett samhälle som även värnar om våra djur, men visst vore det än mer självklart att detta skulle vara en mänsklig rättighet.....och särskilt om man är gammal, funktionshindrad och t ex demenssjuk?

Att få ha rätt till sällskap ibland och att få komma ut en stund varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan, låter för mej som en högst rimlig önskan, men för de mest utsatta - våra sjuka äldre - gäller att 'medel går före mål' när det kommer till kritan och man inte hinner utföra det med befintlig bemanning.

Det räknas då inte som ett lagbrott utan får passera obemärkt. Då får man helt enkelt stanna inne i motsats till hästarna. Jag vet exempel där personer inte varit utomhus på långa tider.

Men mer resurser är inte alltid hela lösningen. Jag skulle önska att man prioriterade och synliggjorde vissa 'basic' saker som man inte fick tumma på.

Mat, dryck, sömn, basala kroppsfunktioner, tillsyn och omvårdnad räknas ju som mer eller mindre självklara, medan sällskap, frisk luft och aktivitet utifrån individens önskningar och förutsättningar mera är en 'lyx' idag och i hög grad beroende på engagemang och prioritering hos utförarna.

Jag fasar för min egen ålderdom. Precis som i skolan är det så att den som lever om värst, får mest uppmärksamhet och resurser.

Tysta små tanter är det ingen som ser. Bäst att man tränar sina röstresurser och köper sej en visselpipa medans man kan. Kanske man skulle kunna få en 'tamaguchifunktion' på handleden där en liten elektronisk signal påminner mina vårdare om att nu måste Gunnel få en kram, lite uppmärksamhet, lite att dricka , eller en stunds vila, annars dör hon....

Man ska inte förakta tekniken som hjälp i denna utsatta tid. Kanske mina vårdare skulle vara mer motiverade om de fick poäng för varje utfört moment. Bonussystem? Nu skenar min fantasi, men visst krävs det att vi tänker till för att förbättra saker och ting.

En seriös ide jag har - är däremot att istället för värnplikt, borde alla ungdomar efter gymnasiet ha ett obligatoriskt "socialt värnpliktsår" där man skulle få arbeta inom äldreomsorgen mot en viss dagpenning.

På så vis skulle man kunna överbrygga åldrar, träna sej i empati och få en förståelse för andra människor. Våra ungar är nu mestadels fostrade till individualister och ser bara till sitt. JAG JAG JAG - är nutidens mantra.

Jag tror det vore en bra livsläxa och skulle ge samhället framtida tex politiker och läkare, med ett bredare perspektiv och högre allmänmänsklig kompetens. Visst låter det bra?!

Slutligen skulle jag vilja hälsa till eventuella djurrättsaktivister och övriga som har ett trängande behov av att släppa ut någon: Bli istället volontär i äldreomsorgen, ta med dej en liten tyst tant eller ensam farbror ut i friska luften ett par gånger i veckan istället, och du kommer att växa och uppleva en mening med ditt liv.

Frivilligarbetare behövs i dagens äldreomsorg.

Livets höst

Ju äldre jag själv blir och ju fortare livet rullar på - desto starkare blir mitt engagemang att försöka försätta människors hjärtan i rörelse och tankeväcka.

Jag vill - om möjligt - kunna mana till eftertanke, omtanke och reflektion inför det viktiga i uppdraget att vårda och hjälpa våra gamla som i sin utsatta livssituation inte har något egentligt val för livets sista tid.

De är utlämnade i våra händer. Man måste flytta ifrån sitt eget hem på grund av omständigheter som sjukdom och svaghet.

Man berövas sin autonomi, sin integritet, sin kraft och sin vanliga trygga omgivning.

Från en dag till en annan saknas plötsligt närvaron av den familj och vänner som under livets gång lärt sej avläsa och tolka tecken, nyanser, kroppsspråk och signaler.

Personer som kan historien och tongångarna, som känner gränserna och behoven. Sängkamraten som kanske funnits där i ordlös tystnad eller förtroligt småprat genom årtionden.

Närvaron, kroppskontakten, samlivet men även ensamheten - det mest privata. Allt förändras i ett nu.

Sammanlagt hundratals främlingar - kvinnor och män av varierande ålder och ursprung kommer att passera lägenheter, toaletter och privata skrymslen dag som natt - till livets slut.

Det kan gälla vår egen eller någon annans mamma, pappa, mormor eller morfar, fru eller man, syskon, älskade, älskare eller kamrat. Människor som i högsta grad ännu är levande och har samma grundläggande behov som du och jag. Som behöver mat och dryck, skydd, värme och trygghet.

Bakom det kanske skröpliga och tysta skalet döljer sej en ocean av minnen, talanger, erfarenheter, sorger, kärleksminnen och kompetens. Vi har inte en susning.

Varje enskild individ rymmer sin egen värld - en egen mix av livets ingredienser och när människan själv inte längre orkar eller förmår att kommunicera sina gränser, sina önskningar behov eller känslor vad händer då? Vem förstår att tolka och uppfylla hennes behov och önskningar?

Gör du?

Det är just precis här i detta möte som jag menar att vi måste tänka till. Du och jag - vilken maktposition vi än besitter. Ja, jag säjer maktposition för jag åsyftar likaväl dej beslutsfattare eller doktor som omvårdnadspersonal. Vi som är friska har våra intakta liv i behåll, uppbär lön för dagligt arbete som vi själva valt, och får gå hem efter arbetets slut. Den möjligheten finns inte längre för dem som vi ska hjälpa.

De är utlämnade till vår välvilja, 24h till livets slut.

Oavsett kompetens på papperet, antal år i yrket eller grad av intentioner måste vi dagligen påminna oss själva om att varje människa är unik och värdig ett indiviuellt bemötande utifrån livssituation. Det är en absolut förutsättning för att kunna göra ett fullgott jobb.

Dina 8 timmar på jobbet kan göra skillnad!

I mitt yrkesliv har jag mött många suveränt duktiga, engagerade och kompetenta människor som varit mycket väl lämpade för sitt uppdrag och gjort livets sista tid värdig och rik för de gamla.

Professionella kvinnor och män som förutom att utföra sitt uppdrag korrekt även besuttit en förmåga att läsa mellan raderna - iaktta - tolka - tänka med hjärtat.

Men jag har även mött alltför många trötta och håglösa personer som borde ha bytt jobb för åratal sedan, och faktiskt också sådana som inte alls borde ha arbetat med människor.

Jag vill uppmana till att ständigt föra etiska resonemang sinsemellan, damma av civilkuraget och våga säja ifrån när du ser att någon riskerar att fara illa.

Det är allas vår gemensamma skyldighet att värna om dem som inte längre orkar göra sina röster hörda.

Eller vad säjer du?