Visst är det så. De man älskar och bryr sig om finns med hela tiden i medvetandet, i hjärtats skattkammare och i tanken. Varma tankar till alla mina nära och kära!

Inte för att jag gjort många knop idag, men visst är det väl något visst med kvällar efter en lång dag, när man får tid att resonera, njuta av kvällens frid och kanske en kaffetår tillsammans

Idag  har jag blivit glad ägare till en  gammeldags sockertång. Direkt jag såg den så förflyttades jag till barndomens kaffebjudningar där sockertången hade sin självklara plats i sockerskålen. Ett enkelt och ganska smart sätt att slippa ha smutsiga  fingrar fumlande runt bland sockerbitarna. Sedan kan man ju förstås skippa sockret helt vilket vi själva gjort. men ibland får man främmande som behållit gamla traditioner. Visst är den fin. 20 kr jämnt!

Fint och sant budskap: Glatt sällskap gör vägen kortare.

Plockade fram lite gamla skolpärmar och en mapp med gamla brev från barn och ungdomstiden. Mappen har ursprungligen stått i en möglig källare i många år vilket satt sina spår i mina gamla brev. Drabbades av en riktig mögelchock och började må så dåligt att jag fick slänga ut mappen och vädra själva breven.

Gamla kärlekar, vänner, brevkompisar, släkt och personer som  man haft kontakt med finns bland avsändarna. Breven väcker känslor av glädje, vemod och nostalgi. Ett och annat namn på personer man glömt, tappat kontakten med eller lagt bakom sig visar på hur tider, människor och känslor förändras. Främlingar blir till vänner, vänner blir till främlingar, man själv förändras och sådant är tydligen livets gång.

Har idag läst boken jag fick i Lycksele: Guldfeber, skriven av författaren Åke Lundgren. En mycket intressant dokumentär om "guldriket" vilket man kan säga är mina egna hemtrakter med omnejd.

Åke har samlat berättelser om hur alltsammans började på tidigt 1900-tal. Orter som Adakgruvan, Rudtjebäcken, Björkland, och Rävliden beskrivs. Hur Boliden från att vara en myr, bebyggs, bebos och blir till ett hypermodernt folkhemssamhälle i gruvnäringens begynnelse. Hur Kristinebergs samhälle kom till.

Här finns bilder på pionjärer, nybyggare och gruvarbetare. På hästar, maskiner och på malm. I boken beskrivs vedermödor, historier om hårt arbete, framtidstro och om människoöden genom seklet. Man kan läsa om hur gruvan skördade liv, om linbanan, kristusbilden och om dansbanornas och biografernas tidevarv.

Jag minns Åke som färsk journalist för VF när jag själv gick skola i Malå, och hade  klasskamrater just från dessa platser som benämns i boken. Läs den!

Läser som vanligt med stor behållning Carina Nenséns Hemtjänstblogg och vad ser jag där om inte en bild av ett gammalt herbarium - ett identiskt loppisfynd som jag har liggande på mitt nostalgibord i vardagsrummet! Hennes är från 1936, mitt är från 1935, har ägts av en Göran Nilsson i Hällnäs och är fyllt med alla de blommor som vi känner till från den Västerbottniska floran. Vacker sirlig handstil och ett jättejobb ligger bakom denna samling som troligen är helt fri från tungmetaller, beqerel och andra miljögifter. Herbariet kostade 2kr vid nyinköp. Jag gav 10 kr 73 år senare.

Detta sammanträffande kan inte tolkas på annat sätt än att vi på flera plan har ett gemensamt intresse inte bara för gamla människors villkor, utan även för gamla saker med en historia. Kul tycker jag!!

Bonaderna  var gammeltidens alternativ till dagens inspiratörer -  Kai Pollack, Mia Thörnblom och andra orakel som peppar, stärker självkänsla och visar på verktyg att få livet på rätt spår.

Alltid inom synhåll, ovanför dörröppningen kökssoffan eller någonstans på väggen i hemmet. Ordspåket gav vägledning om vad man hade för inställning till livet: God vän alltid välkommen, Ingen klippa är såsom vår Gud, Små små ord av kärlek....eller som här: Träget arbete och till sist en trogen bön,gör dagen glad och gör kvällen skön.

En av flera fina bonader insända av Agneta Ärlestig i Tavelsjö. Tänkvärt...ja visst är det så att när vi har fred och frid så lyser kärleken klarare. Mitt favoritord är just "Husfrid". Det finns inget bättre än en fridsam tillvaro utan ett evigt tjafsande.

Vad landade i min mailbox ikväll om inte denna underbara bild av en broderad gammal  väggbonad. Precis det talesätt som min egen mamma brukar använda. Man blir varm och glad i hjärtat av att titta på den!

Den som hade hjärta och tanke att bjuda på en så fin gest att skicka mig denna bild är ingen mindre än min gamla jobbarkompis Gunilla från Tomtebotiden. Stort tack till dig för värmande support!

Detta födde en toppenidé: Maila mig en bild av din finaste bonad eller gärna flera, så visar jag den här i bloggen och på så sätt får många ta del av de gamla kulturskatterna som ligger i gömmorna. Min mailadress är gunnel_f@hotmail.com

Oj vad många tankar som dök upp när jag började fundera kring mina drömmar.

Jag börjar med att delge er en kort sekvens ur en galen och ganska så absurd dröm. Tror att denna dröm härrör från åren då min dotter Sandra fick tandställning, alltså någon gång i slutet av 80-talet. Den enda minnesbild jag har ifrån den drömmen, är att det verkar vara kväll och jag står framför badrumsspegeln och förbereder mej inför natten. Jag stoppar in tumme o pekfinger i munnen trycker på en liten metallspärr i gommen och vips fälls den metallkonstruktion ihop som uppenbarligen har hållit uppe huden över min skalle och ansikte. I handen står jag plötsligt där med detta nätverk av stag som helt genialiskt fällts ihop till en liten kompakt metallgrej.

Jag står häpen och ser mitt huvud deformeras och sakta sjunka ihop som en suffle, helt tomt tills det slutligen ligger som en basker över halskotpelaren. Den drömmen du!! Det blir något att sätta tänderna i för en hungrig drömtydare! Att några av er redan idag rycker på axlarna och säjer - än sen - det har vi länge misstänkt..får jag helt enkelt stå ut med.

Allra överst på önskedrömlistan står: Att mina kära får ha hälsa och kärlek, samt att jag ska hitta nya vägar att tanka energi. I mina önskedrömmar finns även hela tiden känslan av att det bara är en tidsfråga innan jag kammar hem storvinsten. Frågan är dock hur detta skulle kunna gå till när jag ytterst sällan spelar eller köper lotter.

Egentligen står nog den drömmen för önskan att slippa bekymra sej om ekonomi. Tänk att kunna bo och ha basen i R:s stuga i Gauto 2/3 av året, få fiska och vara nära naturen, men tjäna tillräckligt för sitt uppehälle o framtida pension genom att skriva, göra och framföra musik samt åka runt med några riktigt bra föreläsningar. Att samtidigt kunna ha en liten lägenhet i Umeå med omnejd som knutpunkt för mej och familjen det är min önskedröm, min framtidsdröm. Orealistisk måhända, men drömma är alldeles gratis.

Det dröms, fantiseras och visioneras alldeles för lite. Ta fram din dröm i dagsljuset, fundera över den och ta med den in i en alldeles ny, oskriven morgondag - full av möjligheter.

Vad tror du om drömmar?
 

1988 dog vår pappa Alvar på Lycksele lasarett. Vi visste att hans hjärta inte skulle orka länge till, så vi samlades där syskonen med respektive tillsammans med mamma. Förloppet drog ut över flera dygn och vi turades om att sitta inne hos honom de sista dagarna.

På ett fantastiskt sätt beredde personalen rum för oss, fast vi var många och vi kände oss aldrig i vägen trots att avdelningen var fullbelagd.

Den sista natten satt jag inne hos pappa några timmar tillsammans med min syster Ellen. Hon satt vid sängen och höll hans hand. Här kommer min berättelse - dröm eller glimt - Vad tror du?

Jag sitter i en fåtölj vid fönstret och blundar - kanske slumrar. Det är fridfullt i rummet och pappa sover lugnt. I denna stund får jag vara med om något märkligt och trösterikt.

Plötsligt befinner jag mej liksom högt ovanför, i en otroligt vacker festsal som badar i ljus. Där är mycket högt i tak. Tänk er Blå salen där Nobelfesten äger rum, fast ljusare och vackrare. Min utkikspunkt är högst upp ifrån hörnet mellan kort och långsida och det känns som om jag kikar in genom en liten öppning vid taket genom ett slags titthål.

Där ser jag i andra änden av salen hur några ljusa gestalter håller på att duka ett festbord med kandelabrar. Man har just lagt på en vit lång duk och påbörjat dukning och dekoration. Jag kan tydligt höra klirr av glas och bestick. Ett glatt sorl hörs ifrån sällskapet som utstrålar en positiv och förväntansfull energi. Det är feststämning i luften och förväntan. Något är tydligen på gång och festföreredelserna fortgår medan jag iakttar.

Sedan är stunden över, jag vaknar till efter min korta slummer men har ännu känslan kvar inom mej fast jag konstaterar att läget är oförändrat för pappa. 19 år senare kan jag fortfarande känna det trösterika i denna drömsekvens, och jag väljer att behålla känslan av att någonstans förberedde man hans ankomst. Det skulle bli fest - för Alvar var på G.

Drömmar av silver, drömmar av gull
Vakna för månens och kärlekens skull
dagdrömmar,s
Ni känner igen strofen eller hur?

Drömmar..... Förutom en bild av en alldeles underbart spröd liten småkaka, väcker ordet en mängd andra associationer och minnen hos mej.

Dagdrömmar - förkom mest i ungdomen då man hade utvecklat konsten att hänge sej åt vistelse i luftslott till fulländning. Då handlade de oftast om kärlek och framtid och kom oftast i kölvattnet på längtan, väntan på ett telefonsamtal, ett brev, eller ett möte och ofta i samband med 'Starlet-läsning'. Företrädesvis dagdrömde man när man vandrade vägen mellan Domeijs och hemmet. Skulle det ligga ett brev och vänta där i postfacket? Nuförtiden är det svårare. Man är mer krass, följer koncentrerat livets snitslade bana och är mer obenägen att improvisera och ta dagen som den kommer. Men ibland kan jag sakna dagdrömmarna. De tillförde ju onekligen livet en ny dimension av möjligheter.

Mardrömmar - är jag tack och lov nästan helt förskonad ifrån. Den senaste mardrömmen jag kan minnas måste ha varit när jag i 5-6 årsåldern drömde att den bruna tjuren som körde den grå traktorn på 'Nils Holgersontapeten' i min barnrum kom ut ur väggen och skadade mej. Glömmer sent förtrytelsen i mitt barnahjärta när jag för syskonen påstridigt skulle överbevisa dom om att detta faktiskt hänt 'på rikt' och visade klösmärken på mina överarmar. Ljudet av deras råbarkade skratt och känslan av att inte bli trodd, sitter etsat i hjärnbarken.

En falsk sanndröm - med ett så förvirrande begrepp kategoriserar jag en av de drömmar som bitit sej fast i snart 25 år. Situationen är absurd, men jag vill börja med att ge en liten faktabakgrund för att göra det hela mer begripligt. Vid den tiden jobbade jag som postkassör och mötte många människor dagligen i luckan. Däribland en hel del företagskunder. På Helektron jobbade vid den här tiden en kille som ofta gick företagsärenden på posten. Vi hälsade nästan dagligen på varandra och utbytte ibland någon artighetsfras, men jag minns inte hans namn.

Något år senare drömmer jag en märklig dröm. Jorden är helt översvämmad av vatten, så till den milda grad att jag ser horisonten rundas och allt runt omkring mej består av mörkt och farligt vatten. Jag håller på att drunkna och kämpar för mitt liv. Inte en människa i sikte. Då ser jag hur en vit, öppen, ganska snabb motorbåt närmar sej. I aktern står en ensam man och kör. Det är han - killen från Helektron. Han är klädd i orange livväst och han blonda hår fladdrar i vinden. När han kommer fram till mej stänger han motorn, båten sänker sej ner, han böjer sej fram - sträcker ut en hand och drar upp mej i båten. Jag fylls av en intensiv känsla av tacksamhet över att han räddat mitt liv. Där tar drömmen slut. Än i denna dag tänker jag på honom med varm tacksamhet, fast jag inte har en aning om vem han är och har inte sett honom på snart 25 år. Märkligt eller hur!

Gamla mor har en stor tilltro till drömtolkning och vädrets inverkan på människan. Jag vill addera 'fullmånen' till dessa faktorer. Hörntänderna känns faktiskt lite svårare att dölja bakom överläppen dessa dagar. Fråga en barnmorska vad som händer med tillströmningen av födande kvinnor med vattenavgång vid fullmåne.

I 'Drömmar etapp 2' vill jag delge er den fantastiska dröm jag hade när jag och min syster satt vid min pappas dödsbädd. Samt litegrann om framtidsdrömmar.Håll utkik.