Klok människa - den där demenssjuksköterskan som ställde frågan om möjligheten till GPS- märkning för demenssjuka. Åter igen går jag till mig själv och noterar i "Levnadsberättelsen" som kommer att bli en underlättande bruksanvisning för mina nära och kära ifall jag en dag blir drabbad av demenssjukdom eller annan sjukdom som berövar mig förmågan att tala och förmedla mina känslor och önskningar. För mig - som redan i det friska livet har aningen svårt att orientera mig, är det en självklarhet att jag vill få chans att bära en Gps när den dagen kommer då jag börjar tappa orienteringen i tid och rum. Jag vill hemskt gärna att mina barn slipper att sitta i andra änden av landet och få besked att mamma är försvunnen. Blotta tanken att kanske nattetid irra omkring oklädd och vilsen utan att veta var man befinner sig, fyller mig med fasa. Vetskapen att någon hittar mig snabbt och tar hand om mig känns trygg och säker. I det läget är jag troligen inte betjänt av att få vara "hemlig" och har knappast några ljusskygga affärer för mig som kräver sekretess.

Oavsett om jag gått vilse, eller om jag blivit liggande i badrummet med bruten lårbenshals så skulle jag uppskatta den tryggheten att snabbt bli hittad och få hjälp. Äldre sjuka har inte samma skyddsnät som våra barn som får ständig tillsyn av sina föräldrar, barnomsorg och skola. I min levnadsberättelse kommer att stå: Jag är positivt inställd till tekniska hjälpmedel som underlättar för mig, mina anhöriga samt för den eventuella personal som hjälper mig i situationer då jag hamnar i fara. Även om jag i skymningen, mot förmodan, skulle välja att promenixa bort mot en självvald ättestupa och kliva över kanten, så skulle det ändå vara skönt för mina nära att snabbt hitta mig. I värdighetens namn. För hur värdigt är det att irra vilse nedkissad och hjälplös i timmar innan man blir hittad och hämtad i polisbil?

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Den var denna gång märkt med årtalet 1967. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen, utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra...

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex - laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva - Ni minns kanske den blå glasburken med sitt turkosa lock? 

Efter ett snabbt överslag  bestämde jag mig för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den - vilket hade hänt någon gång förut - utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken nöjd med min smarta lösning.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag och jag kan än idag minnas deras klingande skrattsalvor över sin nyfikna men kreativa lillasysters tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar! Man lär så länge man lever!!

 

 

Visst följer du kalendertävlingen?

Äntligen är julaftonen här. Dagen som rymmer summan av decembermånadens alla förhoppningar, målet för min längtans resa, samt målet för mammas alla förberedelser och vedermödor. Kylan ansätter alla hus och försöker krypa in via knutar och fönsterspringor.

Det är -36 och snön knarrar under skorna när vi är på väg in från ladugården. Gården är välskottad som vanligt. Ett andetag genom näsan gör att näsväggarna vill frysa samma och det sticker när man andas. Katten vill in och väntar otåligt där han sitter på den välsopade farstubron och håller en tass i taget upplyft. Julkärven står i snödrivan under köksfönstret.

Inne luktar det av mat och hyacint. Pappa sitter i köket och rakar sej på sin vanliga plats. Han avslutar proceduren med några droppar Aqua Vera rakvatten och kammar igenom håret. Brylcremen gör håret blankt och lättformat. Han är stilig.

Mamma flätar mig prydligt och avslutningsvis knyter hon två fina ljusblå kräppade rosettet längst ned på flätorna. Nyss fick jag bränna dem i ändarna för att de inte skulle rimsas upp. I spegeln ser jag en liten flicka med långa ögonfransar och med gluggar i överkäken.

När alla syskonen är väckta, nystrukna och helgdagsklädda efter alla konstens regler, väntar ett par hektiska timmar av förberedelser innan "Lycksabergarna" kommer.

Efter en lätt frukost bestående av kornmjölsgröt och smörgås, skall dukningen av julbordet förberedas, potatisen skalas, fisken och köttet stekas. Förutom syltorna, leverpastejen laxen och sillen så ska det vara två varmrätter - både stekt fisk samt en mustig stek och så risgrynsgröten förstås. Mandelpotatisen skall råskalas. Smöret ska rullas och läggas på de koboltblå assietterna.

Mina systrar ilar fram och tillbaka och utför det som mamma behöver hjälp med. Pappa kommer upp ur källaren bärandes på en jätteskinka med ordentlig fettrand.

Så kommer äntligen morfars och Vivi och Karl-Axel instormande med buller och med bång. Huset fylls med glädje och skratt, och med flera kassar fyllda med paket. Nu får vi äntligen lägga alla klappar under granen. Det blir alldeles fullt där under. Min vän näsapan där uppe i granen ser pillemarisk och väldigt förvånad ut idag. Han har nog aldrig sett på maken till julfirande.

Efter evighetslånga timmar av ätande vid matbordet, när alla egentligen redan är proppmätta, då kommer gröten in. Nu ska det rimmas avancerade rim kring gröt och mandel. Mycket skoj och skratt kring den lyckliga som får mandeln i år.

Jag är helt "övervänten" och känner mig nästan sjuk av längtan innan jag äntligen får lämna bordet. Bortstädning och disk ska förstås göras bort innan vi äntligen får bänka oss i vardagsrummet. Karlarna tar plats kring öppna spisen i vardagsrummet och allt kvinnfolk samsas kring diskbänken och flinka fingrar diskar, torkar och bär undan mat ner till svalen i källaren. Sorlet av glada röster fyller det stora varma köket.

Som genom ett trollslag förändras stämningen från stoj och glam - till stämningsfull tystnad. Granen glittrar, brasan sprakar, ljuslågan brinner stark och rak, och pappa Alvar bläddrar nu fram till Lukas kapitel 2 som så många gånger förr. Han harklar sig, tittar upp ovanför glasögonen och börjar läsa julevangeliet: Och det hände sig vid den tiden.......

Efter julevangeliet ber vi en kort bön tillsammans, om tacksamhet för allt som vi har - frid, fred, hälsa och varandra. Så är det dags att sjunga julsånger: Nu tändas tusen juleljus, När juldagsmorgon glimmar, Fröjdas vart sinne. Jag ser i ögonvrån att mamma är lite rörd.

När sångerna är sjungna ändras åter igen atmosfärens själ. En upprymd förväntan tar plats i rummet och en korseld av glada röster, skämt och livfulla skratt fyller barndomshemmet. Till sist knackar det på dörren och farbror Tomten frågar om här finns några snälla barn.

Alla mödosamt nedtecknade julklappsrim läses upp högt. Jag får vara springflicka och dela ut alla klappar. När jag till sist betraktar min stora hög med paket tror jag nästan att jag drömmer och får nypa mig i armen.

I ett jättestort vackert paket med blåsilvrigt papper hittar jag dockan - ni minns den jag kryssade för i katalogen, men som jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro att mamma och pappa skulle ha råd med. Nu ligger hon här med sitt mörka lockiga hår, och kan blunda och allt. Skidor alldeles lagom stora till en liten flicka, fick jag av moster och morbror. Jag provar dem genast där på ekparketten.

Mormor har som vanligt stickat strumpor, och inuti ligger den gula pappersfemman precis som det brukar vara. På skivtallriken snurrar en alldeles ny Ep-skiva....min allra första, med familjen Sjöström som sjunger och spelar. Golvet är ett enda hav av julklappspapper, och mamma viker och spar papper och julklappssnören att användas kommande år.

Nu är det fritt fram för godisbordet, och solvinet korkas upp. I mitt glas bland bubblorna stiger ett svullet blåbär upp och ned som har växt någonstans i barndomens skogar. Marsipanfaten töms, kolan och knäcken går åt i en rasande fart.

På asietterna växer nötskalshögarna och en förarglig fikonkärna har fastnat mellan tänderna. Får man en tvillingnöt så spelar man filipin - äter var sin nöt och bestämmer ett klockslag. Den som först ropar filipin på rätt tid har vunnit. Stämningen är uppsluppen. Ibland dansar vi långdans kring granen under stoj och skratt. Snart börjar lekarna och buset och så julklappsinkastningen förstås, innan kvällen till sist avslutas med hockeyspelsturnering.

Mamma är så söt och rosig om kinderna, men ser blek och lite tagen ut, hon som har varit motorn i hela julen. Utan henne hade inte denna fantastiska stämning kunnat komma till stånd. Tänk att hon med små medel, med naturliga råvaror, socker, människor och en speciell vinterhelg kunnat skapa grunden för något så fint för alla sinnen, och en minnesvärd och stämningsfull gemenskap och högtid. Min barndoms jular minns jag så.

Imorgonbitti bär det iväg till julotta i kapellet med hela familjen och sedan släktkalas i dagarna tre innan julen är över. Men precis som Maria i stallet, så samlar jag minnen från denna och andra jular att bevara och begrunda djupt i mitt hjärta.

Jag hoppas att kunna överföra dem till min framtida familj, att skriva och berätta om de fina traditioner som så starkt präglar min sinnevärld, mina värderingar och min känsla av sammanhang.

Tack till Mamma Marianne och Pappa Alvar för den rikedom ni gett.

Kvällen före julafton är speciell. Å ena sidan sniglar minuterna sig fram alldeles för sakta. Å andra sidan vet man att allför snabbt kommer allting att vara förbi.

I köket puttrar en extra knäcksats, och jag är kommenderad ned i badkaret för att vara ren och fin tills imorgon. Alla paket är inslagna och mina syskon tisslar och tasslar hemlighetsfullt. Hela lillsoffan är full med fina paket.

I Vindelgransele är hela berget fullt av olika mineraler och all koppar i vattnet gör gröna ränder i badkaret. Vattnet rinner oerhört sakta och det tar sin tid innan man har tillräckligt med vatten. Jag brukar hålla för näsan och sjunka ned under ytan. Alla ljud förvrängs under vattnet, men avlägset hör jag iallafall hur syskonen spelar och sjunger nere i vardagsrummet.

Det är nästan kö till pianot nu när alla är hemma, och även gitarrerna går varma. Pappa myser. Han älskar när vi spelar och sjunger, och så fort hHan hör musiken kommer han in och tar andrastämman eller greppar fiolen.

I år har de med sej ett par nya EP-skivor hem och Elkvartetten går varm på skivtallriken. Pelle Karlsson heter sångaren, han har lång lugg och är snygg. På Jerikos väg - heter en sång. Den är jättebra och jag lyssnar med stora öron för att fånga dessa nya influenser. Jag har sett att ett paket som det står Gunnel på är i EP-format. Det ska bli spännande att kanske få en alldeles egen grammofonskiva.

Nu blir det pyjamasen på och håret ska torkas med mammas dammsugare. Nilfisk heter den. Jag brukar undra vad det är för en fisk...Imorgonbitti är det julafton och då ska jag följa mamma till ladugården och ge djuren lite extra gott. Varsitt äpple till korna och kanske jag vågar ge ett par sockerbitar till hästen. Morfars kommer och Vivi och Karl-Axel. Det kommer att bli min bästa julafton nånsin!!

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Tidigt, tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att dan före dan före dopparedan är inne. Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng - en tradition som dom upprätthållit i alla år, vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar lussekatter, saft och pepparkakor, till alla oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att Mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går nedför den branta hala källartrappen och ropar Mamma!

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, sträcker på sej och stryker sej mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år - som presentkort av oss nu du får.

På vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mej en kisse. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så sakta, och jag får inte väcka syskonen än säjer Mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mej över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar skicka vykort och brev, ibland med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mej. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna - att nu är allt i sin ordning - att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

På julafton hörde det till att man skulle göra en del bus. Man skulle kasta in en julklapp genom ytterdörren hos någon, och sedan lägga benen på ryggen fortare än kvickt, och rusa därifrån innan man blev upphunnen och fasttagen. Hela julaftonskvällen var man på helspänn och beredd på att snabbt vara på fötter för att hinna haffa inkastarna.

Detta hade utvecklats till en nervkittlande sport och min bror och mågämnena hade lågskorna på hela kvällen för säkerhets skull. Enligt vad jag minns så var det våra kusiner Borgström även kallade "Klasarna", Några från Edvins och så Lycksabergarna som kunde vara aktuella. Ett år hade man grävt en snökanal ett par hundra meter tvärs över lägderna för att i skydd av mörkret kunna krypa osedd i månljuset.

Man bevakade i fönstren. Vi satt utposterade allihopa. Plötsligt small  det till i hallen. Ett paket kastades in, eller ännu värre, en sopsäck med hårdpackad snö. Alle man kastade sej ut och jagade inkastaren, tog honom med sej tillbaka, och hade honom som gisslan en stund, bjöd på julgodis, alternativt köpte sej fri med hjälp av godis eller frukt.

Det var inte ovanligt att man körde de tre milen ända till Lycksaberg för att kasta in ett paket. En person höll bilen igång, dörren öppen och var beredd på en rivstart ifall inkastaren klarade sej undan långbente morbror K-A som var riktigt snabb i starten.

Jag minns ett år när vi fick besök av två mystiska tomtar i stora pälsar och hemska masker. En av dem bar en gammal unikabox i handen, kom fram till mej, öppnade väskan och sa: Nu ska vi se vad vi har med oss till dej...Han stack ned handen i väskan - som saknade botten och grep tag i mitt ben. Jag tjöt i skräckblandad förtjusning. Oj vad rädd jag blev! Det visade sig vara Gideon Jonsson, som då friade hos Edvin Önnerlövs dotter Solveig.

Mycket var roligt och spännade i barndomsvärlden, och naturligtvis var det till stor del mina storasyskons och deras vänners förtjänst.

Detta blev den intensiva kulmen på en fantastisk julaftonskväll. Svettig, rufsig och lycklig för alla roliga mIinnen och fina julklappar somnade men sent på natten med hjärtat fullt av glädje och kindtänderna fulla av knäck.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Så kom äntligen kvällen när syskonen kom hem. Eftermiddagen var olidligt lång, mörkret föll och det pirrade i maggropen. Jag stod och tittade ut genom fönstret i vardagsrummet.

På lillsoffan i vardagsrummet hade vi radat upp de paket vi slagit in hittills. Det satt stora hemgjorda etiketter och långa rim på alla. Jag och pappa hade lagt pannorna i djupa veck, och verkligen ansträngt oss för att få till riktigt kluriga och roliga rim, utan att fördenskull avslöja för mycket om innehållet.

Nu väntade jag på det allra första tecknet till att någon var på ingående. Det första som syntes var hur det plötsligt spelade dimmiga ljusridåer på himlen någon kilometer bort i byn.

Så småningom dök ett par billysen upp vid farbror Renes - det som nu är Ahlenius åkeri. Detta hände sig vid den tiden då man med blotta ögat kunde urskilja bilmärke på långt håll enbart genom att titta på billysets utsseende. Saab, Volvo, Mercedes eller Volkswagen, det var frågan.

Om jag inte minns fel hade min syster Ann-Maris fästman Lennart en Ford Anglia och det var den jag spanade efter nu. Så småningom kom jag att titta efter min storebror Sixtens Volkswagen. Han hade en brun bubbla och kunde göra farliga handbromsvändningar på kapellparkeringen. Denna busiga manöver fick vår mamma att skrika av fasa.

Nu såg det iallafall ut som om någon saktade in och när den annalkande bilen fällde ut blinkersen och svängde ned på gården så var den långa väntan över.

Glada kramar, väntande middag tillsammans, och en massa kalla nya julklappar som skulle lägga in på lillsoffan. Nu först var det jul på riktigt. Om jag hade riktig tur var brorsan på lekhumör efter Mammas välkomstryggklining direkt efter middagen, och då tog vi fram sopborstarna och spelade hockey med stenkulor. Målen var under köksbänkarna som hade strategiska 'hål' under bänkskivorna på ömse sidor om köket.

Det var så roligt när "brors" kom hem, även om han älskade att retas med sin lillasyster mellan varven. Ibland röjde vi av köksbordet och spelade pingis.  När pingisbollen blev bucklig kokade vi den tills bubblorna slätades ut.

Vad skönt det var på den tiden när inte teven hela tiden pockade på uppmärksamheten, utan man var hänvisade till varandra, till prat, och ibland något sällskapsspel som Fia eller Kinaschack. Yatzyt var ett gränsfall om det skulle accepteras - rent syndamässigt. Tärningar var nämligen inte riktigt rumsrena i mitt föräldrahem, och definitivt inte kortspel heller.

Sällskapslekar var i allafall något som hörde julen till, och så att snottra förstås. Men för detta krävdes absolut närvaron av vår favoritmoster och morbror - Vivi och Karl-Axel, som alltid bringade feststämning glädje, och en doft från en främmande och lite spännande värld.

Vivi var så vacker, som en prinsessa och hennes parfym gjorde mig alldeles yr i huvudet. Karl-Axel var så stilig i sin mörka kostym och jag kan än idag höra hans klingande skratt. De hade alltid med sig fina paket även till lilla mej, och så småningom kom även vår nya lillkusin Annika med på släktkalasen hem till oss.

Bland det allra roligaste med julen, var just dessa släktkalas. Borta eller hemma. När moster Vivi och morbror Karl-Axel kom nedkörande på gården i sin Saab och tillsammans med morfar och mormor bullrade in i farstun, då var det feststämning på riktigt.

Mat, mera mat, och ännu mera mat, prat och skratt, och sedan den trista men nödvändiga diskproceduren då alla kvinnfolk hjälptes åt, innan äntligen Vivi och K-A anslog tonen och beordrade möbler bort i köket.

Alla stolar ställdes i en cirkel och sedan var det dags för lekarna. Jag minns Hattleken - en hög med damhattar (fanns gott om!!!!) och så musik. När musiken tystnade gällde det att snabbt ta en hatt. Den som blev utan fick kliva av. På med en ögonbindel, snurra några varv och sedan skulle man försöka känna igen någon av de som satt i stolsringen med hjälp av två matskedar. En annan lek gick ut på att skicka vidare en apelsin som var fastklämd under haka. Det fanns många olika exempel på roliga lekar. (Kommer du läsare ihåg någon lek, så skriv gärna in den här under kommentarer)

Om det var bjudning hos faster Anna-Lisa, farbror Klas och de vitsiga kusinerna i granngården, så visste man att man skulle få årets höjdpunkt gällande småbrödsorter, och så sist men inte minst faster Anna-Lisas trumfkort - den fantastiska marmeladen - julgodisets rolls royce som med sina sockriga kuber smälte mot gommen..

I år fick jag  receptet till marmeladen av min kusin Åke. Tänk att ett smakminne kan så starkt förknippas med julglädje, snälla storkusiner fest och glädje...och en del hemliga busigheter. Men dem berättar jag om i morgondagens kalender.

I Lycksaberg bodde mormor och morfar. Det var obligatoriskt med minst ett besök hos morfars under julen. Vi packade in oss hela familjen i den grå Volvoduetten, och så bar det iväg de tre milen över Vindelälven upp över Fäboliden och förbi Bjurås och Öresund.

När man passerat vägskälet till Granträsk så var man nästan framme. Under resans gång satt man med näsan mot det frostiga bilfönstret och såg hur telefontråden mellan stolparna tyngdes av snö. Jag fick lite värme från syskonen som satt tätt i baksätet och jag sjöng som alltid min speciella resesång: Fara där, fara där, o tänk att en gång fara där.......

I framsätet satt pappa i sin persianmössa och körde. Mamma satt som vanligt bredvid, lite på helspän, och höll i sej i kurvorna. Hennes mörka hårknut doldes i den mörklila sammetsbaskern och hennes söta profil syntes i kontrast mot de snötyngda granarna som inramade vägen där vi körde fram. Det var som att färdas i ett julkort.

I ett rappat litet hus bodde de. När man öppnade ytterdörren hördes de omisskänliga ljudet från den lilla blå harpan på innerdörren. En liten resonanslåda av trä med texten "välkommen", några blomrankor och med tre smala stålsträngar spända över hålet. Tre blå träkulor fästa i tunna linor dansade över strängarna som en liten spröd välkomstsymfoni.

Mormor med sin speciella doft och sitt gråsprängda hår i en knut och den karaktäristiska vågen över pannan mötte oss i hallen. Morfar strax bakom med sina vilda ögonbryn och sina tjocka glasögon. Om han var på sitt busiga humör kunde han leka "sjöapa" vilket innebar att han gick ner i brygga och sprang mot mej. Man tjöt och sprang undan.

Det var roligt hos morfars. Extra kul var det förstås om någon av mostrarna med familjer var där. I det trånga köket bullade mormor upp med alla sina goda kaksorter. De ljuvliga struvorna fick man bara här hos henne. Spröda, gyllengula, vackra och sockriga. Jag bet små små bitar ur stjärnuddarna och lät sockret fröjda mina smaklökar i tyst njutning.

På väggen satt deras mörkblå pappask som var full med ihoprullade och lätt gulnade mannakorn. Där fanns också kalendern med utbytbara siffror och månader, och utanför deras köksfönster satt kärven och fågelbordet där domherrarna regerade.

Efter kaffet gick man raka spåret in till TV-rummet. De hade TV! Man satt som förhäxad på soffan och tittade på de spännande programmen. Till och med testbilden var spännande. Programmen hette Hylands hörna, Anita och Televinken och Tiotusenkronorsfrågan. På soffbordet stod alltid en skål fylld med köpegodis som man fick ta ur. Det var osannolikt lyxigt och man njöt i fulla drag.

Längst upp i trappan till övervåningen stod den uppstoppade storlommen på trappräcket och stirrade stint på mig med sina svarta glasartade ögon. Man skyndade sig förbi så den inte skulle hackas.

I morfars sovrum var det alltid mycket svalt. De sov med fönstret på glänt året om. Därinne satt gökuret med sina tunga kopparlod som liknande grankottar. Ibland drog man upp klockan och jag minns det fräsande ljudet från lodkedjan. Man fick bläddra i veckotidningar och de gamla böckerna i bokhyllan i Vivis gamla flickrum.

I vardagsrummet stod julgranen rakt fram, precis innanför dörren. En helt annan granmodell än pappas, fast lika vacker. En typisk morfargran, lite mörkare, lite kraftigare och lite tätare.

I granen hängde de sedvanliga bollarna, kottarna och flaggorna men också de allra underbaraste frodiga och spritsiga kristyrer i helt oemotståndliga färger och former. Så till den milda grad oemotståndliga att jag en gång inte kunde motstå frestelsen att ta ned en. De mjuka formerna visade sig vara marmorhård sockersten, visserligen söt, men stenhård och skulle troligen inte ha smält ens efter en vecka i munnen. Jag hängde försiktigt tillbaka den, besviken, skamsen och riktigt desillusionerad.

Morfars badrum försökte man hålla sej ifrån. Det var toalettpapperet som avgjorde den saken. Tydligen sålde handlarn i Norrbyberg endast toalettpapper i ark om ca 10x15cm. Helt blanka smörpappersliknande ark som helt saknade uppsugningsförmåga. En riktig mardröm enligt min uppfattning. De förde tankarna till Sibyllas korvpapper som jag hade sett i korvkiosken i Husbondliden under Lapplandsveckan.

Sent på kvällen tackade vi för oss efter en trevlig dag med mycket gott och många glada skratt, gick ut i den iskalla grå Volvo Duetten och påbörjade hemfärden. Över berg och dalar, genom det vackra snötäckta vinterlandskapet gick färden. Ibland sjöng vi för att hålla värmen: Jag har en boning, där strax bortom bergen.....

Natthimlen glödde i norrskensljus som liksom guidade oss vägen fram. Snön låg djup och plogkanterna var höga. På himlen sprakande ljuskaskader i regnbågens alla färger.

En snöhare korsade vägen och någonstans vid Bjurås började värmen äntligen komma, och mina ögonlock att tyngas. Lutad mot storasysters kappärm sjönk jag tryggt in i sömnens dvala, drömmande om änglar och tomtar, om stjärnevärldar och isdrottningar.

 

Alla dessa nedräkningsdagar före dopparedan. Minuterna sniglade sig fram. Även om det var mycket roligt som hände, så kändes de sista dagarna fram till julafton så outhärdligt långa.

Dan före dan, före dan, före dan..............före dopparedan.

I postfacket droppade julkorten in. Predikanten kom med "Julsnö över fjällen" en jultidning med kristna förtecken, och man slukade girigt de målande berättelserna, om snö, umbäranden i fjällvärlden, frid och om Guds nåd i juletid.

Vi hade några figurer ur en julkrubba i förskingring. Ett Jesusbarn i en keramikkrubba som ständigt välte omkull, en ensam Josef, en haltande herde, en knäböjande vise man och en luggsliten åsna var allt som återstod. Man fick föreställa sej stallet, änglarna och resten av sällskapet i fantasin.

Något år hade jag åstadkommit en Maria Modellera placerad i en skokartong med några extra får samt en pappängel för att göra krubban komplett, men den riktiga stämningen infann sig aldrig riktigt med dessa substitut. Med lite sång gick det genast bättre:

"När Jesusbarnet låg en gång, på krubbans halm vid änglars sång,
då tände Gud i himlens hus, den första julens stora ljus.

Nu tända vi i granen snart, små ljus som skina varmt och klart,
och alla barnens tankar gå, till barnet där på krubbans strå"

Kvällen före julfton var det så äntligen dags att klä granen. Den hade stått inne i hallen under dagen och droppat av. Nu breddes den runda vita julgransmattan med mönster i rött och grönt ut under storfönstret inne i rummet. Ibland hade de hunnit före "däre Ivans" och man såg deras julgransljus glimma i hörnfönstret borta i deras hus.

Den efterlängtade julsakslådan var uppburen från källaren, och där i träullen så låg alla julgranssakerna och väntade på att få sin plats uppe på någon av grenarna.

Några blanka bollar i olika färger, vackra färgglada glaskottar, de svenska gulblå flaggorna, guldglittret, smällkaramellerna som jag och mina storasyskon gjort, och så som pricken över iet -toppstjärnan av gräddvit plast, med små perforerade hål.

Den allra finaste saken låg längst ned. Det var en liten näsapa med vit hatt i som satt i en liten korg undet en orangeguldig luftballong av skiraste glas. Den hängdes alltid på en gren ungefär mitt på granen i en guldtråd. 

Apan tedde sej trots sin exotiska outsiderstil som en kär gammal vän. Hans ansiktsuttryck väckte min fantasi, och jag minns att jag grubblade på vart han var på väg, varifrån han kom, och vad som rörde sej i hans bruna lilla huvud, under den lilla matroshatten.

Sist av allt, när pappa hade fäst julgransljusen, så återstod bara det allra högtidligaste, nämligen att tända granen, släcka i taket och beundra den typiska "Alvargranen'"i all sin prakt. Pappa valde alltid sirliga luftiga granar med ganska korta barr. Änglahåret höll vi nästan på att glömma bort, men det fästes till sist med lite blandade känslor uppe på ljusen.

Nu fanns ingen återvändo. Syskonen var på väg hem, hjärtat hos en liten flicka bultade av förväntan, och den klädda julgranen lyste så vackert, och blinkade liksom lite till hälsning till de andra granarna, som nu lyste i de omkringliggande husen. Hos Ivans, hos Allan Skoglunds och hos Sixten Erikssons.

På pianolisten stod Segertonernoterna uppställd med bokmärkstråden på uppslaget för Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Bland julens läckerheter minns jag rullsyltan , pressyltan, slarvsyltan och så grisfötterna förstås. Köttprodukter från vår egen hushållsgris, anrättade på längden, på tvären och på alla möjliga smaksättningars sätt.

Frysen, och svalen i källaren fylldes vartefter med godsaker, och väntade bidande på att hamna mitt på det stora julbordet med alla sina läckerheter.

Från min lilla synvinkel sett, hade man kunnat begränsa sej till leverpastej och potatis, men ju äldre jag blev, desto fler delikatesser anammade jag.

Det var i allafall väldigt fascinerande att följa köttets väg från slakt ända till servering, så mamma fick vackert stå ut med att ha lilla mej i bakhasorna mest för jämnan i köket.

En eftermiddag när jag kom hem ifrån skolan och just hade sparkat av mig de snöiga skorna i hallen, så kände jag den omisskännliga doften av småkakor, eller småbrösörta som vi sa. Köket formligen ångade av välkomnande värme och goda dofter.

Efter lite gott fika med hembakt smörgås, och kanske provsmakning av någon ändbit eller lite misslyckad kaka, var det dags att sätta på sej lillförklädet igen och göra mamma sällskap i julbestyren. På arbetsbänken stod adventsljusstaken av koppar med sin vitmossa, sina prickiga flugsvampar och tre av de fyra ljusen tända.

Det fanns en tradition i kakbaket som skulle följas. En grundmördeg med eller utan ägg, som kunde bli flera olika kaksorter beroende på smaksättning.

Finska pinnar med kluvna ändar, schackrutor, och så cigarrerna - mördegspinnar vars ändar skulle doppas först i choklad och direkt därefter i kokos. Runda kakor med ljusgrön glasyr och lite strössel på. Sandkakor - små underverk som smälter i munnen och så klenäterna. Spröda små rullrån. Mandelmusslorna inte att förglömma. Snedställda snittar med hallonsylt och glasyr, och de tunna utkavlade spröda kakorna som penslades med ägg och hackad mandel. De sega nöttopparna garnerade med en hasselnötter och sist men inte minst de lyxiga pariservåfflorna, pudrade med florsocker och med smörkräm emellan de dubbla skikten.

Som ni ser så var det minst sju sorter även om en viss variation förekom.

Jag hade fått ett eget litet bakbord i julklapp något år tidigare som nu kom till användning. Det stora fina paketet innehöll även en liten brödkavel,en kruskavel och lite blandade småmått av min snälla moster Vivi och morbror Karl-Axel.

De kom ofta till oss i min barndoms jular och förgyllde dem med spännande paket, glada skratt, kramar, lekar och med en fläkt av flärrd, stiliga och väldoftande, alltid körandes i någon ny fin Saab. Tillsammans med mormor och morfar var de alltid kära och välkomna gäster i min barndoms jular.

De fina väldiskade gamla plåtskrinen fylldes till brädden av vackra goda kakor, som sedan ställdes på den svala avsatsen i källartrappen. En rikedom av ätbar njutning, som bådade om fest och glädje i juletid.



OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

När jag tänker på min barndoms Vindelgransele i juletid, så ser jag liksom en sådan där blå snökula med en miniatyrvärld där snön yr över små hus och människor. En gång fick jag en sådan i julklapp och varje gång jag satt och tittade in i den, så förflyttades jag i fantasin in i den blå världen.

Utanför köksfönstret hemma är världen skymningsblå, och det har börjat falla stora vita lapphandskar som tyst lägger sitt mjuka täcke över hus och hem, över stock och sten.

Den sextonde luckan i kalendern har jag nyss öppnat, och där fanns den ju - den blå snökulan.

Mamma steker harr och det luktar som vanligt gott från spisen. Potatisen puttrar och fräser. Jag har just kommi in i stugvärmen efter att ha varit ute och lekt med min kompis Laila efter skolan.

Vi har gjort snöbollslyktor i drivan längs nedfarten. Det har för ovanlighetens skull varit blidväder ett par dagar, och av kramsnön har vi gjort snöbollar som staplats till en liten ihålig pyramid. Mamma gav oss några små ljusstumpar att tända, och det lyste så stämningsfullt i skymningen.

Jag tänker på hur jag hoppas att lyktorna inte ska hinna snöa över innan syskonen kommer hem till jul. Det skulle vara så fint att välkomna dem med små fina snölyktor i kvällsmörkret.

Bredvid farstubron står julgranen. Den fina gran som redan i somras valdes ut och märktes med ett rött plastband av pappa i skogen. Inte förrän kvällen innan julafton kommer den att kläs och ställas i den gröna metallfoten.

Mamma ropar att maten är klar. När vi har ätit ska jag fråga henne om vi kan göra kristyrfigurer. Ni vet - sådana där som man sätter en liten bokmärksängel i och en dubbelvikt sytråd att hänga i granen.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Redan i augusti när blåbären plockades, förbereddes den till synes oskyldiga drycken som skulle komma att sprudla mot våra törstiga gommar om julaftonskvällen.

Att jäsningsprocessen åstadkom en och annan procentsats i de gröna flaskorna, var vi lyckligt ovetande om, och därför hamnade aldrig solvinet i syndakatalogen vad jag minns.

Väl rengjorda flaskor med skruvkork ställdes upp på diskbänken. Mamma tog alltid hem och rengjorde de flaskor hon hittade i naturen så vi skulle ha tillräckligt inför saft och syltperioden. Metodiskt blötte vi bort spännande spritetiketter och luktade ibland förfärat i den syndiga flaskan.

Mitt jobb var att med hjälp av tratten pilla ned en kopp blåbär i varje flaska och fylla på med vatten tills den var full. Jag är osäker på sockermängden, men tror mej minnas att man skulle stoppa i en sockerbit då och då.

Flaskorna stod sedan i fönstret några veckor och man stod där och iakttog lite drömmande de svullna blåbärens resa upp och ned i det blånande vattnet.

Så småningom hamnade flaskorna i matkällaren, där en och annan exploderade, men på julafton, lagom till gottebordet kom det fram en eller två flaskor. Ibland kunde man till och med våga sej på en bågnande fjolårsflaska.

Solvinet serverades i små finglas, och jag kan när jag vill återuppleva den skummiga sprittande känslan av kolsyran mot gommen. Att öppna flaskan var ett spänningsfyllt moment som brukade åtföljas av en hög smäll och många lättnadens suckar.

Att solvinet skulle vara alkoholhaltigt fanns inte på världskartan, men nog tycks jag minnas en liten fnittrande sprittig känsla i kroppen. Om den orsakades av solvinet eller av det faktum att det var julaftonskväll är oklart, men det hade i alla fall sin givna plats på godisbordet hemma hos oss.

Redan till middagen hade tedrickan serverats, och den var gul sprittande, mycket god och alldeles självklar - ända tills den utkonkurrerades av bordsdrickan följt av julmusten. Svagdrickan och enbärsdrickan är även de nostalgiska favoriter från barndomen, och jag hoppas att du som läser detta har något recept på dessa fina gamla drycker att lägga in under kommentarer. Här kommer recept på tedricka och enbärsdricka som jag ska prova att göra.

Tedricka

Mängd till 2 st 1½ liters petflaskor:
3 liter Vatten
3 dl Socker
1 msk te lösvikt eller 3 tepåsar
10 russin i varje flaska
1 tsk jäst

Koka upp vattnet.
Låt tepåsarna (eller te i lösvikt) dra i vattnet några minuter & häll i sockret. Tillsätt jästen när vattnet svalnat till ca 37 grader.
Låt jäsa i rumstemperatur i drygt ett dygn.
Lägg russinen i flaskor med skruvkork & häll på tedrickan. Förvaras svalt.
Hållbarhet ca 1 vecka.


Enbärsdricka

5 liter vatten
3 kkp socker
20 gr jäst
1 msk sockerkulör
9 droppar enbärsolja

Röres kallt tills allt smält. Får stå minst ett dygn innan användningen


Om jag blundar och kikar in i minnets vardagsrum, så ser jag en glad och uppsluppen familj. I köket hänger några blöta diskhanddukar på tork efter ett fantastiskt julbord. Det börjar luta mot julklappsutdelning. Men allra först blir det julsånger, julevangelium och några sista rim som ska akutrimmas och fästas på tillhörande klappar. Jag ser också en liten förväntansfull söt flicka som älskar att vara där omgiven av sina storasyskon, föräldrar, moster och morbror, mormor och morfar och alla dessa spännande paket.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11 'JULKALENDERTÄVLING'

Det hände inte ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var den årliga marsipanbakningskvällen. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.

En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så satte  man i träklotsen som hade en rundad sida att hålla emot med medan man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.

Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för smakens skull.

När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag - att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet.

Fantasin flödade i det fria skapande, och vi gick beväpnade med bordsknivar och virknålar in med liv och lust för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.

Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de var lite busiga och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackbitar och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville inte att det roliga skulle ta slut.

Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.

Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipanen läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.

Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när igen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite i knäckraderna? Tänk - det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna............

Saffransbrödet var redan bakat och provsmakat före luciadagen. De vanliga lussekatterna fick sällskap under bakduken av dubbelvarianten, och efter ha sett en fin bild på ett stort gyllene "prästens hår" visade jag den för mamma och fick lov att prova.

Det var en fantastisk känsla att fritt få forma den stora degbiten och sedan se det härliga resultatet på plåten. Sedan sved det lite när det var dags att servera och någon satte kniven i härligheten. Det kändes nästan som ett helgerån.

Mjukkakan bakades enbart till jul. Rågsikten, sirapen och brödkryddorna i kombination skapar den mest ljuvliga symfoni av dofter och smaker. När det var dags för mjukkakebak var det högtidskänsla i mammas kök.

Kruskaveln durrade mot plywooden i mammas bakbord och jag stod som förhäxad och följde dess dans över degen som blev tunnare och tunnare. När mamma var nöjd med tjockleken, tog hon den långsmala tunna bakfjälan och svisch så låg den stora mjukkakan på plåten alldeles hel och fin. Snabbt in i ugnen, och sedan till traven på gallret som penslades med sirapsvatten, innan det var dags för avsvalning under bakduken.

Det matta duralexglaset fyllt med iskall mjölk och en halvljummen mjukkaka med smältande smör och kanske en ostskiva toppar nog det mesta i njutningsväg. Även på julbordet hade brödet sin givna plats, och en skinkskiva, med äppelmos och lite katrinplommonchutney på mjukkakan var en läckerhet som står sig än idag. Till det en sprittande glad julmust, gott sällskap och frid på jorden. Vad mer kan en liten människa begära av livet.

Fesakusarna med sitt lite burleska namn är även de en självklarhet som hängt med från barndomens julfavoriter. Anisbröd, munkar - ja kärt barn har många namn, och hur just fesakusarna fått sitt namn är jag osäker på. De förekom i ringform och som "kammar" - en degremsa som fick fyra ben. Kanske namnet kusar kommer från de fyra benen.

De friterades i det farliga heta flottet i den stora gula stekgryta tills de antagit en guldbrun nyans. Strax innan det var dags att äta dem skulle de ljummas på och doppas i strösocker. En riktig fesakusätare skulle kunna äta upp hela UTAN att slicka sig om munnen. Dessa favoriter från barndomens julbak, hänger med till dags dato, och recepten följer med in i nästa generation.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

12 dec 1967.

Jag är 8 år. Det är dags för genrep inför Vindelgransele skolas julfest med luciatåg och julspel, och nerverna ligger utanpå.

I skolan har vi övat och övat på texter, verser och sånger. De stackars få stalledrängar som fanns i denna min tjejdominerade barndomsvärld, hade bruna kåpor av olika snitt, flackade lite med blicken och mumlade någorlunda unisont om hur Staffan vattnade sina fålar fem och vi andra instämde med "vi tackom nu så gärna".

Mitt i klassrummet hade vi styrt ihop alla skolbänkar och täckt med ett stort vitt tygskynke. På bordet fanns en del rekvisita med julmatsanknytning. Det var dags för Tomtarnas julnatt i musikalsättning. Beväpnade med träslevar, rödklädda och luvprydda skulle några av de minsta barnen krypa upp på bordet i vers tre: Se nu krypa tomtar upp bland faten, upp bland faten. Tissla tassla - god är julematen, julematen.....

Man kunde ana en viss stress hos fröken när de små tomtarna visade sig vara ganska skrymmande och inte bara fastnade i duken lite till mans, utan även rev ner valda delar ut servisen. En ask häftstift löste dukproblemet.

Själv hade jag grå kläder och en arg tomtemask med vassa innerkanter. Min mun hamnade i maskens näsa, och för ett ögonblick trodde jag att all text var bortblåst ur mitt minne. Turligt nog fann jag mig och klarade alla verserna ur Viktor Rydbergs dikt Tomten galant.

Josef och Maria både såg ut och skötte sig som förväntat. Fåren såg misstänkt människolika ut, och självaste huvudpersonen Jesusbarnet hade något tjall med ögonmekanismen och blundade med ena ögat men agerade för övrigt korrekt.

Luciatåget hade repertoaren noggrannt uppskriven på ljusmanschetterna av papp. Vi stod prydligt uppradade i storleksordning och Lucian var vacker som en dag, men en aning orolig för att håret skulle ta eld, när det blev dags för skarpt läge på själva Luciadagen.

Vi småtärnor gick i par och tränade idogt på sångerna. Luciasången förstås, och Nu tändas tusen julelljus, Ett barn är fött på denna dag - båda stämmorna, Gläns över sjö och strand.

Ett gammalt lakan var målat och dekorerat fick tjäna som fiskdamm, och fiskarna bestod av små knäckstrutar. Klassrummet var dekorerat med våra smällkarameller och även de flätade korgarna av glanspapper och snöstjärnorna som vi hade klippt till och tejpat på fönstren.

Man var "bös" alltså pirrig och förväntansfull inför detta uppträdande då mamma och pappa skulle vara åskådare, men först av allt skulle man lussa hemma för mamma och pappa på morgonen. Mamma hade lyft ned den vita pappkartongen från överskåpet ovanför städskåpet, där de strukna lucialinnena i olika storlekar låg och tagit fram det minsta av dem, tillsammans med en rulle silverglitter och den ställbara luciakronan av silverplåt till mig.

Stegen satt som en smäck, och likaså texten till alla tre verserna i luciasången. Det var bara lite svårt att komma ihåg om man skulle gå ner eller upp i tonhöjd på slutet ni vet...Sankta Lucia, Sankta Lucia.

En magisk luciadag väntade, och genrepet hade gått bra. Ute låg det snötäckta vinterlandskapet gnistrande vitt i stjärnljuset, och inne somnade alla små skolbarn med pirrande magar inför morgondagens stora evenemang.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Vår kära lilla mamma är en riktig ekorre och har alltid sparat, samlat och återanvänt. Det är en fin egenskap som hedrar henne, och i dagens samhälle, i recyclingens tidevarv ligger hon ju helt rätt i tiden

När jag var barn, brukade vi skratta åt henne som nogsamt och försiktigt öppnade sina paket, för att inte skada papperet. Hon brukade berätta för oss om sin egen barndom, om hur hon och hennes syster Gunborg beställde julklappar för några öre ur Åhlen o Holms katalog. Om längtan att bläddra kryssa för och räkna slantarna.

Då kunde de verkligen konsten att glädjas åt litet, och hennes berättelser fick oss barn att förstå lite bättre varför hon var så rädd om pappret och om de fina snörena och banden.

Nu när det åter var dags för julklappsinslagning hämtade vi upp kassen med förra årets julklappspapper ur källare, och det gick ju alldeles utmärkt, om man vände och vred lite så att gamla etiketter och tejpmärken inte syntes. En gemytlig stämning spred sej runt köksbordet där ett koncentrerat  klippande och klistrande blandades med småprat eller skämtsamma kommentarer. 

I paketen fanns saker man tillverkat i slöjden, några småsaker från gårdfarihandlare Hjukströms koffert, ett och annat från Domeijs och så Lilla Fridolf från årets jultidningsbeställning till Sixten förstås. Allt skulle slås in, och rimmas efter alla konstens regler.

Helst skulle allt lackas, och jag kan minnas doften från den tjocka mörkröda lackstången, det fräsande ljudet och känslan av att sätta det nötta sigillet i det mjuka lacket. Lackstången kom från valet, där pappa satt i vallokalen och jag minns hur han sedan körde till Lycksele med de förseglade kopparurnorna på valnatten.

Det står redan några spännande omärkta paket på lillsoffan och jag är mycket spänd och nyfiken på innehållet, klämmer lite och skakar försiktigt på de färggranna julklapparna.

Mamma sitter vid sekretären och skriver några julkort tillverkade av mun och fotmålande konstnärer. Jag ser hennes sirliga vackra handstil på korten som hon lade ned sådan omsorg på. Det fanns även speciella välgörenhetsbrevmärken med julmotiv som man skulle klistra intill det vanliga frimärket. Frimärksklistringen var en alldeles lagom uppgift för en liten blivande postkassörska.

Pappa var den store rimmaren som anslog tonen. Rim skulle det vara. Han ansåg att vers på rim var något att eftersträva. Modern poesi utan melodi var inte värt ett vitten enligt honom. Detta fick mig att verkligen lägga manken till för att åstadkomma så fina rim som möjligt, och när han berömde mig glödde mina kinder och bankade mitt lilla hjärta av stolthet. Vi var ett riktigt team han och jag.

Själva julklappsbestyren, förberedelserna inför själva givandet var så roliga, och för varje ny klapp eller rim man färdigställt, så gladdes man och tänkte på hur glad mottagaren skulle bli. Traven av paket växte sakta men säkert. Sedan hoppades jag förstås att det där spännande mystiska paketet på lillsoffan skulle innehålla något av de saker som jag önskat mig allra mest. Men  jag gluttade aldrig i ett paket! På hedersord.

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Änglar är något som jag förknippar med julen, men kanske på ett lite annorlunda sätt idag än då jag var barn. Dagens änglautbud är outtömligt, och det finns änglar i alla möjliga och omöjliga valörer att köpa. Min syster Eivor har en av de största och finaste änglasamlingar du kan tänka dig. Den är helt fantastisk.

Min egen enkla lilla änglasamling kommer bara fram till jul, och brukar då stå som ett litet sällskap runt julkyrkan, på ett speciellt bord som funnits med sedan barnen var små, men som dom definitivt vill ska plockas fram för att julen ska vara komplett. Där samsas alla möjliga änglar, finare och enklare, med fyra små knubbiga cernitänglar gjorda av Sandra i förskoleåldern. För mig är dessa de allra dyrbaraste, för de symboliserar min finaste och värdefullaste rikedom: Daniel, Sandra, Isabelle och Alexander.

I barndomen förknippade jag änglar mest med bokmärken, eller med berättelsen ur bibeln om herdarna på marken som fick besök av den ängel som berättade om jesusbarnets födelse, och jag minns skolplanschen med bilden på den stora strålande ängeln som lyste upp nattmörkret och de häpna herdarna med sina får.... Men ängeln sade till dem: Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.

Jag kan riktigt höra den dramatiska klangen i fröken Ingeborgs röst när hon läser för oss ur julevangeliet i vårt nedsläckta klassrum till skenet av våra små stearinljus. Ett på varje bänk.

Änglaspelet som vi hade hemma, fick man nu försiktigt plocka fram ur sin lilla platta ask. Därefter skulle alla delarna monteras ihop. Man fick se till att änglarna hängde åt samma hål, ta fram fyra nya fina ljus, tända dem och fascineras över det magiska som omedelbart inträffade - änglarna började snurra runt och de små mässingstavarn klingade så sprött och vackert mot cymbalerna.

Sist men inte minst var det det magiskt vackra men ack så förhatliga änglahåret som stod för "änglandet" i mitt barndomshem. Änglahåret var en skimrande vacker vadd, som så förrädiskt frestades med sina mjuka silvervita lockar. Så oskyldig den kändes vid första beröringen. Man skulle sätta en liten transparent tuss på varje julgransljus som med ens fick en skimrande aura. Som ett brev på posten infann sig dock omedelbart den enerverande klådan i strumporna, av de små mikroskopiska glasfiberpartiklarna som kröp in i varje liten maska, och irriterade mot mina små barnaben.

De kliande yllestrumporna hölls uppe av livstycket och de små laxrosa strumpebanden, men någon gång ungefär vid tiden för detta minne gjorde dock de revolutionerande strumpbyxorna sitt intåg i det Hedmanska hemmet - till glädje för allt kvinnfolket.

Den lilla blå asken fylld med grå tomtebloss på kopparpinne, som jag fått som julklapp vid skolans klappbytardag föregående år, öppnas försiktigt. På asken avbildas gula stjärnor som ger löfte om sprakande bloss. Solstickans tändsticksask tas fram, och jag släcker ned lamporna hemma i köket. På bordet ligger adventskalendern där nu tio luckor är öppnade. Det doftar av nybakat bröd och våta lovikkavantar.

Andaktsfullt repar jag en tändsticka mot askens plån och håller mot tomteblosset. Otåligt väntar jag på att det skall tändas innan jag bränner fingrarna på tändstickan som snabbt brinner och svartnar alltmer mellan mina små fingrar.

Då plötsligt sprakar det till, och tusen och åter tusen guldsprakande gnistor, sprider för ett ögonblick sitt ljus, sitt ljud, och den omisskännliga doften av tomtebloss över vårt mörka kök, och över min lilla trygga julvärld, så bräddfylld av längtan, förhoppningar och förväntan. Åh så vackert!

I maggropen snörs känslorna ihop, och mina ögon tåras nästan i den intensiva men ack så korta känslan. En försmak av det som komma skall. Om en barndoms jul, i längtans land, för ganska länge sedan.


OBS! Visst följer du min kalendertävling? Om du vill vara med så hittar du instruktionerna i mitt inlägg 30/11

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster - fröken Ellen - lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio....Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo, Piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Fick efterlängtat brev från Amerkat från Ellen och Lage. Ellen min storasyster var även min svägerska i 20 år, så vi delar många minnen från gemensamma jular ihop med våra egna familjer och föräldrar/svärföräldrar. Visserligen är avstånd bara ett ord - som jag brukar hävda - men ibland längtar jag efter att få prata mellan fyra ögon. Nu skiljs vi åt av en ocean. De är Svenska kyrkans värdpar i New York. http://www.swedishchurch.net/ och trivs bara fint. Vi ser fram emot att besöka dem nästa år.

Ellen skickade mej ovanstående fina glitterkalender och påminde mej om den lyxiga känsla det var om man någon gång fick en sådan som barn. Fick även denna tänkvärda dikt medskickad i brevet

Önskan

Låt oss bygga en ö av kärlek
Låt oss tända ett ljus att värma oss vid
Låt oss nalkas varandra med vördnad,
och skåda livet självt däri.
Låt oss hjälpa varandra att tända
så många ljus vi kan,
så att det blir många öar av lågor,
och många som vågar nalkas varann.
Låt oss leva nära varandra,
och stötta så gott det går
Låt oss ge av vår egen värme,
och tacka för det vi får.

 

Klang, min vackra bjällra i den sena kväll!
Spring, min raska fåle över mo och fjäll!
Hemåt ila vi med vindens snabba fart.
Där så vila vi i mjuka armar snart,
och vår lycka ingen må förtycka.

Alla kvällens norrsken flämta där i skyn,
alla sälla minnen skymta för min syn.

Varje gång jag hör Tommy Körberg sjunga den här gamla sången, som Zacharias Topelius skrev för mer än hundra år sedan, så tänker jag på Pappa Alvar, hans slit i skogen med hästen och timret.

Jag tänker på hur det måste ha känts att ligga borta veckovis i en avlägsen skogskoja och veta att hemma kämpar Marianne ensam med alla sex barnen, djuren, snöskottningen, eldningen, tvätten, maten och svärmor som var ganska sträng.

Jag tänker också på hur frusna och arbetströtta män, i alla tider längtat och skyndat sig hem till sina kvinnor, till hemmets härd, värmen, maten, kärleken och dofterna. Jag tänker på hur trofasta och tappra hästar arbetat för människan och likaså ilat, längtat och funnit sin väg hem till skydd och vila. Jag tänker på hur vi arbetströtta stressade nutidsmänniskor gasar på med våra hästkrafter för att komma hem efter arbetsdagen. Hem ljuva hem.

Någonstans här befinner jag mig lite i utkanten av minnets skymningsland, men lägger pussel med en blandning av egna minnesbilder, fragment av stämningar och sådant jag fått berättat för mig. Jag var så liten när detta hände.

Men jag är ändå helt säker på minnesbilden där jag sitter på matsalsbordet i vardagsrummet och leker med änglaspelet. Jag är bara några år gammal. Klingandet från spelets små mässingdetaljer tillsammans med doften och fräsandet från stekfläsket i gjutjärnspannan i köket inger lugn och ro, men i luften finns även något mer - Förväntan.

Just då, gör ett nytt och efterlängtat ljud anspråk på min uppmärksamhet. Det spröda, vemodiga, men distinkta ljudet från hästtjukan kommer allt närmre. Pappa kommer!

Mitt lilla hjärta bultar snabbare, och genast trycker jag näsan mot fönstret för att försöka få en skymt av ekipaget. Värmen från tränger upp genom springan på fönsterbrädan, det knäpper i elementet och kontrasten mot de kalla och isiga hörnen av fönsterrutan känns stark.

Det är stjärnklart ute och norrskenet spelar över skogen med kaskader av bloss i gult, orange och grönt. Där ute i den nu nästan helt mörka kvällen kan jag på håll ana konturen av hästen Blenda och där bakom på timmerdoningen vår kära lilla pappa i skinnmössan.

Jag kan - när jag vill - höra honom skrapa av snön från fötterna där ute på broskrapan. Se honom komma in i köket, ställa ifrån sig ryggsäcken vid den framställda stolen, krama mamma först och därefter börja klä av sig de blöta arbetskläderna. Mamma stod bredvid och tog emot de isiga plagen. Vi brukade hjälpa honom att snöra upp de isiga skobanden i de stela bondeförbundarna.

Ibland kom han även hem mitt i veckorna. Han kunde inte vänta ända tills helgen för han längtade så. Pappa älskade vår mamma. Han älskade att se på henne, röra vid henne och han kunde ligga där på kökssoffan och iaktta hennes rörelser. Marianne: Du är se grann där du gå åtill diskbänken!

Han kunde aldrig få nog av henne, och ibland kunde vi se hur hon lite generat vred sig ur hans famntag.

Hästen blev aldrig någonsin min vän. Jag hukade mig allt som gick när jag skulle passera hennes spilta på väg in till lagårn Jag var fast övertygad om att hon tänkte äta upp mig. Men jag såg Pappas och Blendas nära relation. De var två samspelta arbetskamrater, som hade ganska lika uppfattning om vad livet handlade om -  Hårt arbete, kämpaglöd och envishet. Kärlek, mat, dryck, en sockerbit ibland och så längtan hem......Alltid denna längtan hem.

Äntligen var det dags för det årliga pepparkaksbaket. Mammas gamla trotjänare hushållsassistenten gjorde sitt inträde i hushållet någon gång i slutet av 60-talet, och revolutionerade därmed både matlagning och bakning. Jag stod som vanligt nyfiket bredvid och såg när mamma vecklade upp det guldiga mildapaketet, öste upp det frasande strösockret, strök måttet med vetemjöl, och följde den gyllene sirapens ringlande väg ut ur flaskan, ned i den stora rostfria degbunken.

Sist men inte minst var det dags för de ljuvligt aromatiska pepparkakskryddorna. Jag hade omsorgsfullt stött kryddnejlikorna i mässingmorteln, till ett silkeslent brunt mjöl. Kanel, ingefära, och kryddnejlikor tillsattes så sist i degbunken, och den härliga doften steg snart i det spisvarma köket.

Jag iakttog fascinerat degkrokarnas karusell, när ingredienserna blandades, och antog formen av pepparkaksdeg. När den blivit riktigt brun, blank och fin, och när mamma slutligen justerat mjölmängden med sin fingertoppskänsla, var det dags för degen att vila till efterföljande dag i vårt svala skafferi. Först då skulle det bli dags för själva pepparkaksbaket. Degen täcktes med en ren fin kökshandduk, men innan mamma stängde skafferidörren hann man knipa sig en liten smakbit.

När jag följande dag kom hem från skolan, var mamma redan i full färd med bakningen, och stora högar med färdiga pepparkakor täckte köksbänkarna. På det stora bakbordet av trä, låg kaveln och pepparkaksmåtten. Hennes stora kavel och min lilla låg intill varandra. Här fanns stora och små hjärtan, stjärnor, gubbar, gummor, hästar, grisar och bockar.

Mamma mjölade bakbordet och gav mig den degklump hon sparat undan för min bakning. Vi hade likadana förkläden hon och jag. De var rödvita med svarta ränder och en liten rundad volangkant längst ned, och jag skulle tro att vi var de sötaste små bagerskor som någonsin skådats i dessa trakter.

Aldrig har väl något fika smakat bättre än då, med pepparkakor och iskall mjölk, efter väl förättat värv. Mamma tog sig en liten kaffetår i sin blommiga kaffekopp med rosenknoppar på, och vi sparade en liten klump pepparkaksdeg till pappa som snart skulle komma hem från skogen, blött och trött, och som alltid sugen på något gott.

När bakningen var undanstökad, så var det dags för tomtelandet att plockas fram. Ännu en av  min barndoms traditioner. På den gulmarmorerade bänkskivan lades så vadden ut i breda remsor, och kuperades till ett fint snölandskap. På vadden ställde vi så ut de små husen, gjorda av pepparkakshjärtan - tre och tre - ihopsatta med kristyr över en pappkonstruktion. Små hus, och lite större hus i en grupp flankerade av gröna pappersgranar i olika storlekar, som bestod av flera skikt, och som sytts ihop med en söm från topp till rot, för att sedan vikas ut till stående.

I vadden ligger små flugsvampar, lingon och kottar och lutade mot de små husen sitter Tomtelandets invånare - pyttesmå röda garntomtar med nötta ansikten av papier machie. De har ett lite förvånat ansiktsuttryck.

En av tomtegubbarna ligger inne i sitt pepparkakshus och sticker bara ut sitt lilla huvud genom öppningen. Han spanar ut över det pepparkaksdoftande köket, över mamman och den lilla flickan i sina likadana förkläden och insuper den fridsamma harmonin i att få bo här i det fina tomtelandskapet, granne med Jesusbarn, pepparkaksbockar, änglar och flugsvampar - allt i en enda salig blandning.

En av många goda anledningar att längta till julen var godiset. Det gällde att inte ta fram det för tidigt.  Det skulle ju finnas något kvar till godisbordet på självaste julaftonen. När middagen var undandukad och pappa slumrade på kökssoffan, var det dags för den stora brandgula gjutjärnsstekgrytan att tas fram ur grytskåpet.

Denna dag var det dags för kolakok. Svarte Petter-kolan var hämtad ur mammas gamla lindblomsgröna blommiga receptbok, och var en given klassiker på julbordet. Den var en mörkt brun, ja nästan svart blank chokladkola, som klipptes i frimärksstora bitar och lindades in i fina smörpapperspaket. Men innan dess - det allra bästa - nämligen provsmakningen, och den långa långa väntan på att kolan skulle anta rätt konsistens utan att sockra sig.

Jag kan se vattenglaset stå där på den rostfria diskbänken med grumligt kallvatten i. Dit droppade man kolasmeten, och jag kan nästan känna den smaksensation som den alltför lösa men ack så goda kolasörjan utgjorde. Detta var himmelriket på jorden för en liten gottegris.

Knäcken bestod av nästan samma ingredienser, men blev ju något helt annat med sin gyllenbruna yta, även om själva proceduren var ungefär densamma med provsmakning och tålamod. Jag hade fått det hederssamma uppdraget att placera ut knäckformarna på brickorna och det var ett riktigt pillergöra för små barnafingrar. Det gällde sedan att inte välta dem när knäcksmeten skulle i, för då blev det snabbt kaos på brickan, med välta formar och smet huller om buller. Det svåra jobbet att klicka i smeten fick mamma eller någon av mina storasyskon göra.

Mamma klättade upp i det gulmarmorerade överskåpet och tog ned de speciella uppläggningsfaten av glas som bara användes till jul. Där uppe ställdes sedan godiset i väntan på julens kalas.

Den sista matskeden ihopskrapad smet fick man som belöning slicka ren. Och dessutom några fina knäckar att ta med sig in i vardagsrummet, rada upp på notlisten på pianot, medan man övade julsångerna till söndagsskolfesten. Ett barn är fött på denna dag.... Fröjdas vart sinne......

När kvällen led mot sitt slut kunde man sitta en stund och kura ihop sig i den vita träfåtöljen intill brasan i öppna spisen  med mammas grå tunna ullpläd i knäet. Man kunde få suga både länge och omsorgsfullt på knäckpapperet innan det lossnade medans man längtande tittade in i glöden. Glödhärden som ibland vandrade i sotet uppför murstocken kallad vi för "krig". Se nu är det krig igen! Och man följde fascinerat dess väg. En rogivande stund tillsammans framför brasan innan det var dags för aftonbön och sömn.

Iväg bar det, uppför trapporna, på med den ljusblå blommiga flanellpyjamasen och in till den lilla alkoven, där Nils Holgersson och hans vänner blickade ned på mig från den ljusblå tapeten. Månljuset letade sig in genom det lilla fönstret och målade silver på en liten flickas hår. En liten flicka som drömde fina små drömmar om änglar och tomtebobarn.

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mej klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mej i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på Holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sej dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning - var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen - Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.

Pling i mailen och första kalenderlösningen inne!! Det borde jag ha begripit - att denna utmaning triggade igång de små grå hos en professionell korsordsmakare! Med illa dold förtjusning får jag meddela att lösningen var FEL! Men, men....skam den som ger sig. Det är bara att spotta i nävarna och försöka igen Mats! Vinnarens namn kommer att släppas först på självaste julafton.

Sedan ett nödrop från en oteknisk typ: Många av mina bilder går inte att lägga in än hur mycket jag krymper dem, och jag tycks ha rätt ändelse på filnamnet, men det kommer hela tiden upp ett meddelande att endast bilder med .JPG .JPEG samt .GIF funkar...
Hur ska jag göra för att det ska bli rätt?? Tacksam för tips

Redan tidigare under hösten hade vinterkatalogerna börjat att trilla in. Nu var det hög tid att söka fram en kulspetspenna ur översta lådan i kökshurtsen, och lägga sej på köksgolvet för att bläddra i dem och bocka för sina julklappsönskningar. Det blev kryss på nästan alla sidor.

Där låg jag i närheten av spisvärmen och hade mammas flitiga fötter i de vita träskorna inom synhåll medans hon arbetade i köket. Även volangkanten från hennes rödvita förkläde med de svarta ränderna syntes i utkanten av mitt synfält.

Att det inte blev ett dike av alla turer hon gick mellan diskbänken och skafferiet är egentligen märkligt, men vittnar om en otrolig slitstyrka i de vit och gulrutiga golvplattorna med sitt svarta prickmönster. För att inte tala om den otroliga slitstyrkan i dessa välsvarvade kvinnoben som intill denna dag behållit sin skönhet och spänst.

Nu kan jag förstå varför jag än i denna dag, så mycket uppskattar frånvaro av skvalradio och andra nedskräpande ljud. Där i min barndoms kök fanns ingen tv eller radio, och slamret från köksgöromålen tillsammans med vårt småprat var det enda som hördes. Det doftade alltid gott från grytorna på spisen, men så här veckorna före jul så kändes det att något alldeles extra var i görningen.

Möjligen kunde längtansfulla suckar höras när jag hittade något riktigt åtråvärt på leksaksidorna. Det blev många kulspetskryss. Gång på gång läste jag innehållsbeskrivningen om den svarta agentväskan som förekom på nästan varje önskelista under några år: Förstoringsglas, handbojor, stämpeldyna för fingeravtryck, anteckningsblock och penna. Detta var precis vad jag ansåg mej behöva, i min barndomsvärld så full av mysterier och suspekta element.

En fin blunddocka, min högsta önskan, men alldeles för dyr kryssades också för . Även om jag visste att mamma o pappa inte hade råd att köpa den så fanns den med. Kanske kanske ändå. Doktorsväskan var även den en stående önskan från en liten blivande sjuksköterska.

Den riktiga Tomten i form av julklappsgivare trodde jag nog aldrig på. Jag var helt på det klara att någon vuxen fanns bakom masken. Däremot var jag inte helt säker på om den lilla grå gårdstomten var en fantasifigur. Han som jag sett bilder på i sagoböckerna. Han tycktes passa in helt förträffligt i det snöiga vinterlandskapet och nog fanns det andra spår kring ladugården än de spår från hare och räv som farfar lärt mig att känna igen....

Var det ändå inte ett par små pliriga ögon och en grå luva där i ladugårdens mörkaste vrå, som iakttog mig när jag satt där på min lilla pall och höll i korompan medans mamma mjölkade? Prasslade det inte lite extra i höet långt inne i den farliga hästens spilta? Var det inte någon som spanade på oss i dunklet uppe på hövinden när vi drog fram höet till luckan och såg det falla ned framför kossornas förvånade ögon.

Man kunde inte vara helt säker på den saken... Speciellt inte nu - när jag höll på att öva in Viktor Rydbergs Tomten - alla verserna som jag skulle kunna utantill på julavslutningen i tvåan. Vi gick en spännande tid till mötes.

På teckningslektionerna var det dags för julpyssel. Kan ni känna lyckokänslan över två helt nya fina ark silkespapper. Fröken hade en tjock bunt med ark i blandade färger så svårigheten bestod i att välja vilka två färger man skulle kombinera. Lila, rött, grönt, orange gult eller vitt.

Vi hade haft i hemläxa att ta med tomma hushålls och toalettpappersrullar till stommar i de blivande smällkaramellerna. Nu vidtog det kniviga och koncentrationskrävande arbetet med att vika exakta centimeterbreda veck i dragspelsformation. Raka veck var aldrig min starka sida, och i kombination med min otålighet tenderade vecken att bli både bredare och snedare än avsett.

Till sist hade man i alla fall sin karamell klar och fick linda den släta delen runt rullen och slutligen försegla med ett änglabokmärke. Den lite bittermandellika doften från den gröna björnklisterburken sitter som klistrad i minnets näsborrar, och jag kan minnas känslan av björnklistrets konsistens, den lilla röda plastspatelns fransar och det speciellt avsedda hålet i burken just för den, men jag kan faktiskt även minnas smaken!

Nyfiken som jag var så kunde jag visst aldrig låta bli att smaka på saker och ting! Men så här i efterskott tycks jag i allafall minnas att Björnklistret var godare än Vicks salva.

Sist skulle upphängningssnöret tvinnas och sättas på plats innan den färdiga karamellen sattes upp på den långa jutetavlan som täckte hela långväggen i skolsalen. Om man var riktigt snabb kunde det hända att man hann med att göra även en platt karamell som skulle hängas på höjden, med fröll i bara den ena änden.

Sist av allt avslutades lektionen med att vi fick stilla oss och lägga oss över bänklocket för att drömma några minuter. Drömmarna gick i vida skimrande bågar och turer genom fantasi och förhoppningar, genom dikt och verklighet.  Mest av allt drömde jag om julen dessa dagar, om allt det roliga, gemenskapen, om syskonen och julklapparna.

Någon gång i slutet av november, låg plötsligt högen med Icas gratis adventskalendrar på affärsdisken i Domeijs lanthandel. Man stoppade försiktigt ned den i den rutiga skolväskan för att inte böja eller skada den.

I denna minnesbild var kalendern blå med ganska brokigt mönster, och jag granskade den nyfiket på nära håll för att hitta den första luckan. Det var svårt att ha tålamod och vänta tills den rätta dagen var inne, och ibland kunde ett litet hundöra på luckan avslöja att frestelsen hade tagit överhanden.

Det här året inträffade en hemsk kalenderskandal som det talades länge om. Inte nog med att jag en dag överfölls av en helt övermäktig lust att öppna ALLA luckor. När jag väl satt där med den slaktade kalendern fick jag en stark ingivelse att dölja mitt brott. Det sved av förtrytelse och ånger. Var det verkligen jag som var den skyldiga?

Mina syskon skulle komma att skratta åt mig och reta mig för min otålighet, de som var stora, och för länge sedan hade växt ifrån barnsligheter som adventskalendrar. För min inre syn såg jag dem ligga på golvet och vrida sig av skratt. Jag ville inte ge dem den glädjen utan minns att jag smög mig in i mammas o pappas sovrum för att försöka komma på något. Nu var goda råd dyra...

I ett litet trätråg förvarades husapoteket i form av Purex - laxerande chokladbitar, Jukonsalva, Vicks snuspinne, och Vicks salva -Minns ni den blå burken?

Jag bestämde mej för att använda Vicks salva. Denna gång åt jag dock inte upp den - vilket hade hänt någon gång förut, utan satte snabbt en liteEn klick i varje öppnad lucka och tryckte igen. Perfekt fästförmåga! Snabbt hade jag återställt kalendern i nästan oöppnat skick och lade den lättat tillbaka på köksbänken.

Förtrytelsen när mina syskon upptäckte den fettfläckliga baksidan av kalendern sved kraftigt. 24 strategiska fettfläckar och den omisskännliga doften av Vicks salva avslöjade mitt tilltag.

Aldrig mer skulle jag komma att tjuvstarta och öppna kalendern i förväg efter denna tråkiga decembermånad av vicksdoftande daglig lucköppning som blottade blåsmetiga tomtenissar, kärvar och halmbockar. Man lär så länge man lever!!

 

 

Visst följer du kalendertävlingen?

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake - eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet - bänk för bänk - och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra små röster. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske understundom även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

Välkomna till min adventskalender med barndomsminnen som tema!
Förutom lite vanligt vardagsbloggande kommer jag att varje dag fr.o.m . 1 dec t.o.m. 24 dec ge dej ett barndomsminne med julanknytning benämnt med lucknummer 1-24. Från dej som känner igen, minns, eller på något annat sätt berörs av det jag skriver, önskar jag mej i gengäld att få ännu fler guldkorn i form av kommentarer, recept, uppmuntrande tillrop eller egna minnen.

För att locka dej att följa min kalender kommer jag att i varje "lucka" spränga in en eller flera udda versaler (Stor bokstav). Av dessa bokstäver så kommer du att kunna bilda en ordföljd som har med julen att göra. Den person som först mailar det rätta svaret, samt namn och adress till mej på gunnel_f@hotmail.com, kommer att få ett speciellt gott hemgjort julpris. Dessutom möjlighet att få gästblogga ett julminne, här hos mej.
Lycka till o välkommen till min Julkalender/Gunnel.