Nu är det fullt i alla vrår, ja till och med i fågelbordet, där vi ser nya gäster nästan varje dag. En del hinner jag fota, andra inte. Kan jag få hjälp med att identifiera dessa pippifåglar. Tack på förhand!

Dagens resa till Arjeplog i den bistra kylan bjöd som vanligt på härliga naturscenarier. Här är en av de älgar vi såg, förutom en magnifik tjädertupp och en ripa. Helt omedvetet började jag nynna på Ronny Erikssons gamla slagdänga, även kallad Arjeplogsvisan.

Det var ifjol om vintern, i början utav mars,                                                                                                                    jag skulle åka upp till Arjeplog.
Men när jag hade kommit till,
jag minns-int-riktigt-vars,
tog soppan slut och bilen bara dog.                                                  Det var kväll, ja nästan natt
och ni ska veta att:
        
Ref: Jag såg nästan ingenting
        för snön som vräkte ner
        O hela tiden kom det bara
        mer o mer o mer
        Ja hela tiden kom det bara mer.

Värmen den är prima
i en Volvo Amazon,
så därför bar jag bara när jag for,
byxor utav bomull,
och en skjorta av nylon,
kortkalsonger, en kavaj o mockaskor.
När sen jag suttit där en stund,
ja, då frös jag som en hund

Ref:

När sen jag hade suttit
ungefär sådär trekvart,
ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
leder inte någon vart
nej, det är lika bra att börja gå.
Jag pulsade och klev
och det snöa och det drev

Ref:

Jag ragla fram på vägen
nästan som om jag var full
o det var nog minst en halvmeter med snö.
Jag snavade, jag halkade,
jag drattade omkull.
Då beslöt jag mig  att ligga kvar och dö.
Jag var nästan medvetslös
o herrejävlar vad jag frös

Ref:

Jag hörde som i dvala
nånting komma bakifrån,
men jag orka inte ens vända mig om.
Det kom närmare o närmare
o växte till ett dån
o jag förstod att det var plogbilen som kom.
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög

Ref:

Sen landa jag så småningom
långt ute på en myr
där det var alldeles vitt, så vitt jag såg.
Jag frös och jag var trött
jag var mörbultad och yr
o jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl.
Nej, nu fryser jag ihjäl.

Ref:

Men det sägs ju att så länge
det finns liv så finns det hopp,
men nu börja livets låga brinna ut.
Jag hade ingen känsel
i min bottenfrusna kropp
o jag tänkte så att: Nu är allting slut.
Det var på väg till Arjeplog
som jag frös ihjäl och dog

När sen jag öppna ögonen,
då jädrar blev jag paff,
för där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
emot herrarna i SAF
som såg till så att jag inte hade råd
att åka som planerat var.
Ja, tänk ändå, sån tur man har

Ref:

Musik: Trad.
Text: R. Eriksson
 

I eftermiddag har jag haft förmånen att delta i ett av Kogertek arrangerat LEAN-spel som deltagare vilket var mycket intressant. Vår grupp lyckades öka produktiviteten 5 gånger på 3 omgångar. Kul och säkerligen användbart i de flesta verksamheter inklusive landsting och kommun. Och nej - det behöver inte enbart handla om besparingar utan faktiskt om förbättrad kvalitet. Fick råg i ryggen i min strävan att t ex synliggöra vad dygnet innehåller för en brukare för att kunna göra tillvaron bättre, ge rätt insatser på rätt tidpunkt av rätt folk. Klart intressant!

Avslutade kvällen med god middag på TC i trevligt sällskap. Helt ok avslutning på en mycket kort arbetsvecka.

Min allra allra minsta ryska gumma försvann olyckligt  under mystiska omständigheter i våras när jag var i Vännäs och föreläste med "Tankeväckaren".

Den lilla minsta gumman - som i min föreläsning ska symbolisera den allra allra minsta , mest sårbara människan som vi alla har inom oss, är viktig, och precis som i verkligheten så får den INTE "komma bort" i hanteringen.

Har du en pytteliten rysk gumma över, eller har du en hel rysk docka  som bara står och samlar damm så skulle jag bli hemskt tacksam om du kunde tänka dig att skänka eller sälja den till mig. Maila gunnel_f@hotmail.com

Vilken hållning ska man inta?

Det här med arbetsglädje är ett kapitel för sig. Hur ofta slår man upp sina ljusblå med ett stort leende på läpparna inför tanken att jobba? Inte särskilt ofta va? Inte ens om man har ett toppenkul och viktigt jobb.

Ofta känns kudden som skönast och sällskapet som trevligast just när klockeländet drar igång och riktar sina blästrande ljudkaskader just mot den lilla mjuka drömmande trumhinna som råkar vara vänd mott nattygsbordet. Terror är ordet.

Hos oss ställer jag frågan: Du eller jag? Svaret är alltid detsamma: Du först.

Det gäller då att snabbt innan tanken falnar kasta sina lurviga över sängkanten och med medelålderns tilltagande stelhet i sin lekamen stappla till det lilla huset med hjärta på dörren. Först i duschen öppnar jag ögonen.

Arbetsglädjen brukar sällan ge sig tillkänna förrän efter morgonkaffet och ofta då efter en revelj av kollegors eller familjemedlemmars glada röster och härliga skratt. SÅ mycket påverkar omgivningen vilken tonart som dagen kommer att gå i.

Ledsna sura eller suckande kollegor smittar värre än den aggressivaste svininfluensa. Surgubbar i trafiken likaså. Med andra ord så är det viktigt att ta sig en funderare över vilken inverkan jag själv har hos den jag möter. Tänk vilken makt vi har över varandra. Uttrycket: "Make my day" syftar nog på just detta.

Andra tider stundar nu......än på den tiden det begav sig och det satt rekorderliga postkassörer i mörkblå plisserade kjolar bakom luckorna. Jag var en av dem. Under det år som jag gick Postskolan i Stockholm så fick man lära sig både det ena och det andra.

I denna gamla fickalmanack fanns angivet allt sådant som jag en gång kunde på mina fem fingrar som ett rinnande vatten: Världens samtliga huvudstäder,Tullbestämmelser, Fraktbestämmelser, Viktbestämmelser och Portobestämmelser. Dessutom så var man en fena på att rasslande snabbt bläddra i sedelbuntar, stämpla, väga och mäta, genomskåda förfalskade sedlar och förnya leg.

På den tiden fegade man inte med självhäftande frimärken och annat rationaliserat trams. Det gamla hederliga postkassörsskrået är utdött och frid vare över dess minne.Postens Kassa Service är allt som återstår, om den ens återstår. Men ska man säja något gott om den..... så är det att den i alla fall lever upp till sitt namn.

Tillbringat dagen i kreativt sällskap där visionerna fick flöda fritt om hur man kan tänka utveckling och förbättring för demensvården även i den framtid som redan är här. Även om slantarna sinar så har vi ett starkt kapital i många kunniga engagerade och idérika människor. Det är precis vad vi måste ha för att klara framtidens behov.

Kommer just från en revival från de fornstora dagar då ett entusiastiskt gäng med höga ambitioner, arbetsglädje och lysande förutsättningar startade det som nu kallas Tomtebo sjukhem.

Vi var då ett antal år yngre, kilon lättare samt några rynkor och brustna illusioner fattigare. Idag i den barmhärtiga och softade belysningen hos Två våningar, och med min skumögda syn, tedde sig de flesta sig ganska lika. Somliga hade gått vidare i andra yrkesval, bytt arbetsgivare och några av oss hade blivit äldreomsorgen trogna.

God mat trevlig samvaro och lite uppdaterande av ungars ålder, civilstånd och dagsform kändes trevlig och uppfriskande. Vem annan än Anna E skulle komma sig för att sammankalla styrkorna igen. Kram till dej! Till er som inte var där: Vi saknade er!

Jag har i dagarna (nästan) två, fått möjligheten att gå Umeå kommuns adept/mentorprogram. Känner mej previligerad att få denna möjlighet att utveckla mej som människa och medarbetare.

 Nu återstår bara att med lätt bävan i hjärtat våga lyfta luren och ringa min lista med tänkbara kandidater, noggrannt utvalda, och hoppas att någon av dem vill/har möjlighet att ta sig an mej och bli min mentor för ett år framöver. Det känns lite som att "fråga chans på" och ni minns väl hur pirrigt det kunde vara....

Wish me luck!

Jag måste ta ett kort brejk från demensvärlden och tar just nu min andra matrast för dagen. Hjärnan kokar nästan efter ett par mastiga arbetsdagar, vilket är tröttande, men kan vara ganska nyttigt att uppleva för att få bättre insikt och förståelse över hur det kan vara för den som håller på att utveckla en demenssjukdom.

Om en timme ska jag vara på Hemgården och laddad för att föreläsa. Demensföreningen i Umeå arrangerar denna kväll och förutom närstående till personer med demenssjukdom så kanske det kommer andra intresserade och personal.

Det känns fantastiskt roligt, och framför allt hedrande, att få möjligheten att med min "Tankeväckare" sprida kunskap om vikten av individens levnadsberättelse som ett instrument för att kunna ge/få ett bra bemötande/omhändertagande vid demenssjukdom. Min förhoppning är att det ska väckas många tankar och funderingar om hur man själv vill ha det, vad man kanske behöver prata med sina närmaste om medan man ännu kan uttrycka sina önskningar, men även hur man som närstående eller personal kan använda sig själv som ett redskap för att göra tillvaron så bra som möjligt för den som drabbats.

Håll tummarna för mej ikväll!

Vi började veckan med ett gott skratt på kontoret i morse då jag och Jenny plötsligt stod öga mot öga med varandra iklädda likadana kläder. Värsta Bill och Bull-outfiten.

Vilken tur att vi inte hade några gemensamma uppdrag inbokade idag utan cirkulerade på varsitt håll. Man måste se presentabel ut på jobbet om dagarna vilket inte alltid är lätt. Ikväll måste jag botanisera i garderoben och komma på (i) något förmildrande plagg inför morgonkvällens dragning av "Tankeväckaren" för Demensföreningen i Umeå.

Wish me luck!

Teampimpel 2008. Undertecknad i storstövlen och skinnbyxen vid murikkan.

Blir sittande dreglande framför tv-nyheterna och reportaget från Ankarsund, där rödingen har huggsexa och jag ser den ena granna fisken efter den andra göra entre ovan iskanten. Första impulsen är att kasta sig i bilen, men först förstås packa storstövlen, flytoverallen och pirkasken för att få ta del av fiskekalaset.

Idag på jobbet började vi försiktig planera det årliga eventet - Äldrevårdsteamet on ice, en lördag i mars. Pimpeltävling med tillhörande matlagning på murikka och annat smaskens hör till. Vi utgår från Annikas hyr-stuga vid Nydalasjön. Förra året vann Magnus med en prematur aborre. Jag är fruktansvärt revanschsugen och ser fram emot en riktig match i år.

Vilket fint arrangemang! Jag pratar om kreativitetsmässan som ordnats av några eldsjälar i vår personaförening Sporren. Många utställare, bord och väggar fyllda med bilder, konst samt massor med spännande hantverksföremål. Kul att se 'andra sidor' hos folk än bara jobbaspekten. Det finns uppenbarligen många duktiga och kreativa anställda i Umeå kommun.

Från scenen bjöds på musik, dans, poesi, kampsport och sagor coh man kunde prova på olika tekniker att få utlopp för kreativitet. Jag hann tyvärr inte se och prova på allt jag hade tänkt, men handlade lite fina små presenter och ett fint halssmycke till mej själv och umgicks med Annika Lovisa o Anngerd.

Tack snälla Lovisa för att du fotade både mej och den odräglige Birger under våra uppträdanden och för de övriga fina bilderna du tog. Njuter här och nu över friheten att inte ha något mer inbokat denna helg - förutom kvällens planerade pub-besök med Annika o co. Det blir en stilla lunk med städ tvätt och kanske en god bok.

Vilket arrangemang det blev! Jag syftar på demensdagen i Robertsfors 6/10.
Vi fick nöjet/äran - Jenny och jag från Umeå Kommuns Äldrevårdsteam att delta som föreläsare tillsammans med en läkare och en anhörig. Demenskunskap ur flera viktiga perspektiv. 230!! personer samlades kring detta intressanta och angelägna ämne. Arrangörerna och ortsbor fixade ett trivsamt och förstklassigt arrangemang trots oväntat högt deltagarantal, där dagen flöt friktionsfritt och smidigt. Störst är inte alltid bäst!

Kommer hem efter en intensiv men rolig jobbdag. Har tillsammans med Jenny varit ute på handledningsträffar för omvårdnadspersonal, dessutom en del kontorsjobb och förberedelser inför morgondagens nätverksträff i demensprocessen med folk från länet.

Det känns spännande att få vara med och påverka riktlinjerna för demensvården och att man ska ha samma rätt att få en bra diagnostik, behandling och omvårdnad vart än i länet man bor. En svår nöt att knäcka, men inte desto mindre viktig!

Sjunker ner lätt utsjasad i fåtöljen vid hemkomst kl 19.30 och slår på teven. Nyhetsrubrikerna skriker ekonomisk kris, varsel och elände. Man hör hur många kommer att drabbas och kanske får gå från hus och hem. Känner mej med ens lite piggare och tacksam för att ha ett fast jobb som dessutom är kul och utvecklande.

När jag så hittar Marie Wiklunds berättelse om sin tuffa kamp mot sitt återfall i bröstcancer, http://www.aftonbladet.se/wendela/special/article3433125.ab verkar med ens mina egna små krämpor och bekymmer helt bagatellartade. Man glömmer bort att vara tacksam för hälsan, kärleken och jobbet. Marie - jag vill tänka goda och varma tankar för dej och de dina. Ge inte upp!