29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice  på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka  på morgonen - som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr - ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där - vad livet än för med sej. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

 Man får tycka vad man vill om Staffan Westerberg, men  adventskalendern  med Lillstrumpa och Syster Yster älskades verkligen av mina barn Daniel o Sandra som då var några år gamla. Att mamma Gunnel  sedan körde dockteater med diverse udda strumpor hela den våren var också uppskattat. Trot eller ej!

Här försökte jag mig på att hitta ett avsnitt´av serien på youtube. Jag fann ett och laddade ned det här till bloggen. Vid närmare granskning visade det sig vara någon dålig satirvariant som jag snabbt plockade bort.Trist! Man kan verkligen bli lurad och saker är inte alltid vad man tror vid första anblicken.

Vem härmar vem?

Vi har fått lära oss från barnsben att det är fult att härmas. Jag tror bestämt att Jante hade ett finger med i det spelet och nu vill jag påstå raka motsatsen!

Inom demensvården är det kunnandet, trixen, finliret och de små knepen i vardagen  som är själva guldet  och borde skrivas i eldskrift. Likaväl som erfarenheter av misslyckanden och övertramp likväl bör lyftas. Allt för att vi ska lära av varandra hur vi på bästa sätt ska hjälpa de personer som vi möter i vår arbetsvardag.

Du som lyckas med svåra moment i vardagen. Låt oss andra få veta din metod eller teknik, dokumentera den med stolthet så kanske det kan lyckas för någon fler i arbetslaget.

Strunt i Jante! Våga säja att du lyckats, att du är bra och kanske även hur du kom fram till ditt arbetssätt. Det är just detta som personcentrerad omvårdnad handlar om - att göra "rätt" och "individuellt" beroende på vem vi jobbar med/för. Helt enkelt att göra fel så sällan som möjligt. Lär av varandra!

Leendet som smälter allt smör i Småland. Momors lilla shopparkompis Oliver.

Nu har mormor börjat nedräkningen till 21/11 då jag ska få träffa honom igen. Enligt säker uppgift så börjar han tuffa till sig, få personlighet och säga ifrån på skarpen emellanåt. Sådana här bilder är perfekta att titta på strax innan man kryper till kojs, man börjar gäspa i rena inspirationen.

Det är dock en viss åldersskillnad mellan den lilla myskillen på bilden och den stora som sussar här intill. En liten powernap skadar inte om man ska orka mysa hela långa kvällen - det tycker i alla fall båda två.

Jag börjar gäspa här och längta i säng. Man kan ju låta sig inspireras av den här lilla sömntutan. Visst är han mysig!

Sitter och tittar på Existens, med rubriken: Hur sjukt är omskärelse.

Jag tycker personligen att det är helt sjukt att människor ostraffat får skära sönder små friska pojkkroppar, ta bort en bit av kroppen på små skyddslösa barn. Oavsett kön, bör barn få chans att ostympade uppnå sin myndighetsdag och därefter själva få ta ställning till eventuella ingrepp.

Om ingreppet är medicinskt motiverat är det en helt annan sak. Men blotta tanken att någon skulle sätta kniven i min nyfödde dottersons perfekta lilla pillesnopp får mitt blod att koka.

Om nu Gud skapade människan - varför ska då människan göra åverkan på Guds skapelse?

Bjuder här på lite ögonfröjd som värme denna gråkalla dag.

En oemotståndlig bild av två favoritkillar som eskimåpussas. Min fina svärson Christian och hans lille son.

Två stolta små storfiskare en gång för länge sedan

Snart kommer Daniel o Alex hem. Robban återlämnar en grävmaskin i stan och hämtar hem killarna på samma resa. Det ska bli mysigt att träffas, äta gott och ha en lugn söndagseftermiddag tillsammans. Visst är det väl så att det är själva meningen med livet?

Den spännande fortsättningen.......

R har lejt en kille med grävare och har varit ute i kallblåsten hela dagen. Världens godaste middag - köttfärsbiffar med vitlök, fetaost och grymt god kryddning, sås, pasta och sallad står fortfarande och väntar på att ätas. Jag tappade till slut  tålamodet och åt middag på egen hand.

I morgon får vi besök av min äldste son Daniel som jobbar på jazzfestivalen som ljudtekniker. Det spelar ingen roll hur vuxna de blir. Man längtar alltid efter att få träffa dem, krama om och uppdatera sig om livet jobbet och kärleken.

Godnatt små kamrater
och tack för idag
nu somnar vi alla så gott.
Guds änglar de vakar i mörkret hos oss
ty därom befallning det fått.
Godnatt Sovgott
och tack för idag.

Det känns hemskt länge sedan Sandra koncentrerat höll sin nyfödda lillasyster. Nu är famnen något större, lillasyster utflugen och Sandra  själv nybliven mamma.

Den här bilden av morbror Daniel vittnar sannerligen om  släktskap!

Kvällens höjdpunkt. Ingen tredagarstubb här inte... Bara mjuk och gosig kind.

Åker till jobbet med tankar på "livets efterrätt" i bakhuvudet och räknar dagar tills vi ses.

Mera bilder utsmugglade från BB av gossens snälla farfar Bengt som nu fått träffa lillkillen 2 gånger. Allt går bra och vi bara smälter när vi får se honom. Världens finaste....

Månadens kalenderpojke är förstås given. Här i sin lilla BB-säng med sin vän vovven och gammelfarmor Einas hemvirkade filt som nyfödda Sandra hade i sin lilla babylift på väg hem från BB för länge sedan.

Jag undrar hur det känns i ett luttrat gammalfarmor / gammelmormorshjärta när man ser generationer komma och gå.

Man är sprickfärdig av stolthet över den fina lillprinsen som vägde modiga 3935 g och var 52 cm lång. Tacksam för tekniken som gör att man snabbt kan få se bilder fastän man är långt ifrån.

I gårkväll kom telefonsamtalet som jag väntat på. Vi hade under dagen haft på känn att något var på gång och så till sist - min dotters mjuka röst i luren. Hon säjer Grattis Mormor!  Att själen kan smälta var ingen nyhet, men detta var ett magiskt ögonblick som jag aldrig glömmer. En liten fin pojke hade sett dagens ljus och nu låg han vid mammas bröst och snuttade ännu inte vägd och mätt.

Nu väntar jag längtansfullt på en bild. Jag vill se honom och hålla honom och lukta bakom örat! Mitt barnbarn - en sprillans ny liten människa att älska.

Tyckte att det var alldeles nyss som Sandra spatserade omkring i sin fina rosa tröja som farmor Eina stickat, en kall midsommarafton där tjocktröja och gummistövlar fick komplettera den lilla sommarkjolen.

Nu ska hon själv bli mamma och nu väntar vi spänt, men vill inte ringa och fråga hur det går. Man minns ju själv hur det känns när datumet passerat och alla nyfikna frågar. Kan ni fatta att en liten minimal människa  är i antågande. Mitt hjärta är gjort av gele och  fyllt av kärlek.

Visst är det så. De man älskar och bryr sig om finns med hela tiden i medvetandet, i hjärtats skattkammare och i tanken. Varma tankar till alla mina nära och kära!

Tröstar mig med en kaffetår nu när dott med pojkvän har åkt. Denna gång for hon med nästan allt sitt pick och pack. Långt bort. Ut i världen. Ända till Göteborg. Det är givetvis helt i sin ordning men samtidigt en smula vemodigt när barnen flyger ut. Man blir påmind om hur snabbt livet flyger iväg.

Vet inte om hon märkte att jag i smyg stoppade en osynlig skyddsängel i hennes kappficka. En likadan som min egen mamma stoppade i min.

Jag vet inte vad som hände med dagens middagsmat. Vi var 6 personer som åt. Det verkar ändå vara mer mat kvar än innan vi började äta. Ändå sa alla att det var jättegott och åt som små hästar.

Resterna antar närmast bibliska proportioner. Jag skulle nog kunna utspisa ett helt gäng män, förutom kvinnor och barn med dem, precis som det står om i boken. De fem bröden och två fiskarna var dock idag utbytta mot  stekta kycklingfileer i ajvar relish, ljummen nudelsallad med wokgrönsaker och saffransris. Till detta en het och en sval sås och valnötsbröd.

Den gödda kalven är för dagen utbytt mot en efterrätt bestående av hallon och rabarberpaj med vaniljgrädde. Anledningen till denna svulstiga meny denna helt vanliga tisdag är att det är sista kvällen som Bella är hemma, pojkvännen som ska hämta henne är nu här och har  godkänts i granskningsinstansen. Fin kille!

Lite ramadan på det här så kan man knäppa byxknappen igen...

Nu är bullen färdiggräddad och det är bara att vänta på den stora tilldragelsen. Har ni någonsin sett en finare liten blivande mamma...min älskade stordott Sandra.

Det är mysigt att ha Bella hemma. Hon njuter av att ha semester efter en intensiv arbetsperiod. Idag blev hon dock rastlös och bestämde sig för att sticka en halsduk, fast slöjdkunskaperna kändes dammiga. Mamma fick visa och sedan dess jobbar hon flitigt på med sin stickning. Jag hör stickorna klirra från min filtrulle på soffan.

Tillbaka i minnenas värld till hemmet i Vindelgransele där mamma och jag under kulna och mörka höst och vinterkvällar satt framför öppna spisen i vardagsrummet och stickade och virkade. Jag lärde mig att göra hälsteget på stickestrumpor, och virkade för glatta livet kläder till mina dockor. En blå tjocktröja till barbie och långstrumpor, vantar och mössa till min babydocka.

Allt skulle gå i en rasande fart då jag var ganska otålig. Till julen virkade vi stjärnor och hjärtan att fästa i enriset. Mamma virkade stora vackra rutor av fiskgarn som skulle bli ett sängöverkast till dubbelsängen.

I spisen knastrade elden. Ingen teve eller radio störde. Det var bara vårt småprat och ljudet från våra flitiga händers arbete som hördes. En mysig stund innan sängdax. Lite så kändes det idag för mig och min flicka.

Ljudet av perkulerande  evighetslånga hostattacker stod som en hörbar aura kring min uppenbarelse där jag patrullerade flygplatsen i väntan på lilltrollet nu ikväll. För den som inte vet att jag är antibiotikabehandlad torde jag framstå som en enda stor smitthärd.

Stötte på min gamla vapendragare Lollo vid bagagebandet. Jag har inte träffat henne på länge, men precis som tidigare så blir jag glad av att träffa henne. Kunde förstås inte låta bli att tvärkramas, och glömde för ett ögonblick att vi alla i dessa pestens tider hellre ska ägna oss åt asiatiska hälsningritualer som distanserade bugningar än pandemigynnande kroppskontakt.

I dörröppningen uppenbarade sig till sist en kepsprydd tufsig liten stumpa, blek och tunn. Min Isabelle. Storkramen och sedan hem i mörka kvällen. Nu efter ett helsvenskt kvällsfika med leverpastejmacka vill hon krypa ned i renbäddade lakan och sova ut.

Avstånd kan verkligen vara frustrerande. När ens barn blir sjuka och finns långt ifrån så spelar det ingen roll om de uppnått myndig ålder. Då vill man få hem dem illa kvickt till vår trygga svenska sjukvård och helst till ompysslingsavstånd. Räknar dagarna tills du kommer hem gumman!

Visst är dom fina. Sandra och Christian i väntans tider...

100 mil känns långt bort. Endera veckan är det dags för mitt första barnbarn att födas.Det känns fantastiskt, pirrigt och spännande.

Vi får rapporter och bilder. Jag är glad för tekniken som gör det möjligt att enkelt kommunicera och mötas fastän många mil skiljer oss åt. Jag hoppas kunna få spana på lillvännen genom webkamera. Mest av allt längtar jag efter att få titta djupt i ögonen, småprata med en sprillans ny liten människa och snusa lite bakom örat.

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd  i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktikt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster där jag sitter på min stol vid köksfönstet. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna  bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

Är man mallig eller är man??? Vill passa på att slå ett slag för min skönsjungande svärdotter Britta, min son Daniel och deras glada gäng som spelar och sjunger så fort de kommer åt. Ska du till Stockholm? Varför inte passa på att gå och lyssna på Engelen eller i Kungsan. Här kommer några små smakprov.

http://www.myspace.com/jossesamalia

Isabertil, Burrabell, Bellabulle och Bellanotte - Kärt barn har många namn. För 22 år sedan 21/8 föddes du vår lilla gumma Isabelle på förlossningen här i Umeå.

 Det hade varit en varm fin sommar och de senaste dagarna hade vi tillbringat vid utomhuspoolen i Obbola.  Vi var precis i färd med att köpa hus på Östteg och flytta närmare stan från vår bostadsrätt på Böleäng. Sandra skulle börja förskolan och Daniel 1:an på Östtegs skola.

En sen augustikväll såg du först dagens ljus. Din pappa hade svarta runda glasögon och mintgrön skjorta, jag hade pufflugg och på förlossningsfilmen ser jag att vi ännu var så unga. Jag var 28 år och din pappa var 30. Du hade mörka ögon och ett gnistrande temperament, men  ganska snart så såg vi att det var en prinsessa vi hade fått och innan vi hann hämta andan så lade du världen för dina fötter med dina guldlockar och viftande ögonfransar.

Den hösten sov du i din lilla barnvagnsinsats i huset på Teg, medans jag och din far rev tapeter, målade, tapetserade  och sakta men säkert försökte göra drömmen verklig om vårt "vita hus" som då ännu var gult. Med jämna mellanrum vaknade du och ville ha bröstet. Vi var ett riktigt litet team du och jag. Jag var barnledig från postkassörsjobbet och din pappa pluggade medicin. På dagarna när Daniel var i skolan och Sandra i förskolan så hade vi det mysigt och lärde känna varandra, gick små promenader med den fina svarta och grå barnvagnen.

Idag är du en vuxen kvinna med stark integritet och egna värderingar. Med dig i bagaget har du summan av  uppväxtens alla fina och mindre bra ingredienser. Jag önskar att du hade varit hemma idag så vi hade fått sjunga för dig, gratta dig på säng. I minnet ser jag en liten flicka med blonda flätor och mjukt nattlinne med rosenknoppar på som yrvaket gnuggar sömnen ur sina långa ögonfransar när vi kommer med bricka och paket.

Minns du dockskåpet? Kommer du ihåg julaftonen när du somnade på den nya gunghästen. Dina små små klackeskor av lack=

Nu är du långt borta i ett annat land. Jag hoppas att du vet att du alltid finns här hemma i mitt hjärta och i mina tankar och omsorger, att du alltid har mig, vad än som händer.  Jag ser fram emot att få iaktta och följa din vuxenväg, dina livsval och se vad det ska bli av den där gnistrande smarta och temperamentsfulla lilla prinsessan som gjorde entre just idag för 22 år sedan.

Allt gott på din födelsedag min flicka

Mamma

Nu börjar det att kännas tungt på morgnarna. Ögonlocken är gjorda av bly. Håller på att göra i ordning brev som ska skickas till Cypern idag. Nr 3 fyller snart 22 år. DET är omöjligt att förstå. Är det på riktigt så som gammfolk brukar säja - att livet rusar fortare och fortare för varje år? Snart är det slut på denna sommar. Bäst att ta vara på dagen .....

Jag har en synnerligen trevlig son på 19 år som kanske är just precis den arbetskraft som du behöver i sommar. 

Alexander har just nu ett målningsjobb som blir klart på fredag. Han har i år gått ut teknikprogrammet på Dragonskolan och har även haft ett städjobb vid sidan av studierna. Hör av dig till hans mailadress om du behöver arbetskraft eller har något tips på jobb.

Alexander Forsberg

a-forsberg@live.se

a-forsberg@live.se

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Ine i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Häromdagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

Kan ni känna den lilla lilla doften av den skogens allra blygaste lilla ljusrosa skönhet?  I samma ögonblick som doften når minnet så ser jag en bild ur en gammal skolbok där små sagoälvor med Linnéablomman till mössa dansar i rad. Min dotter Isabelle som just tillfrisknat efter svininfluensan och legat på sjukhus med dropp i fjärran land, heter just Linnéa som mellannamn. Jag tog denna bild med henne i tankarna, och är glad och tacksam att det värsta är över och att hon har fått komma hem från sjukhuset.

Min äldste son Daniel, som jag frågade för ganska länge sedan om han skulle kunna fixa musiken till en framtida 110-årsfest, svarade ja på stående fot och jag har vilat supertryggt i förvissningen om att det skulle bli hur bra som helst.

Min son - han kan sin sak! Som proffsig musiker hanterar han själv flera instrument och har dessutom egen ljudfirma. Vi har fått skicka önskemål och tips på låtar vi gillar.

Min ursprungliga tanke att få några av mina egna låtar framförda av barnen stöp på att jag inte kunnat få dem pränt i datorn så det varit möjligt för dem att få ta del av det materielet. Vi fokuserade på vår älsklingsmusik i stället.

Daniel gav mig i present - sina bästa spelkompiskillar under festkvällen. Magnus Olsson på trummor och Anders Hellqvist på bas som bidrog till den häftiga musikaliska inramningen.

Britta, Isabelle, Sandra och Alex stod för sången. Tack även till Mats Frej Grim och Denis som spelade och sjöng för oss

Husbandet under ledning av Daniel gav stommen för den trevliga stämningen och vi alla häpnade gång på gång över vilka duktiga musikanter och sångare som sjöng och spelade under kvällen. Fantastiskt! Tack Daniel

Sammanhållande länk och värdpar för festen var min fina dotter Sandra och hennes fästman Christian, en härlig Varbergskille med skön dialekt som skulle kunna titulera sig ''svärmorsdröm'' i telefonkatalogen.

Ett väl genomtänkt koncept, ordning reda och med en grundton av kärlek genom hela festplanen genomförde de sin uppgift på ett fantastiskt sätt.

Att Sandra dessutom har mitt blivande barnbarn på tillväxt i den söta magen gjorde hennes uppenbarelse till en än större fröjd för ögat.

Sandra kärleksfulla tal till mej hoppas jag finns filmat på någon av det digra kameramateriel de tagit med sig till Gbg för att sammanställa. Det är ord från ett magiskt ögonblick då tiden stod stilla och jag skulle vilja kunna se och höra dem om och om igen. Tack för er fantastiska insats SoC!

Alex och Mackan lägger sista handen vid sin skapelse. Notera högtalarna bilbatteriet, slutsteget och raggarplyschen....

Nu står underverket nästan färdigt och bilden talar väl för sig själv. Håll utkik efter brännbollslaget Viktväktarna. Om inte annat så borde det bli stilpoäng!!

Här bakas det och jäser så det står härliga till. 150 nyfödda Bellabullar har just sett dagens ljus varav 6st redan är tillbaka i kretsloppet hos Robert hans kusin Göran som är på besök och hos partcykelbyggarna Alex och Mackan som strax har färdigställt sin skapelse. Strax kommer bilder på miraklet från Sörfors. Vad trafikpolisen säjer om skapelsen är vi lyckligt ovetande om här på landet.

På tisdag kommer nr3 - Isabelle hem från Agia Napa där hon jobbar som reseledare. Jag ska få rå om henne ända fram tills efter midsommar så hon hinner vara med både på brorsans student och mammas ''29-årsfest''. Hon har en del specifika önskemål på matfronten som jag vill tillgodose. Däribland finns läckerheter såsom leverbiff och potatis med lingonsylt,pölsa, palt och mellanmjölk, mammas filbröd eller i sanningens namn, min vän Elisabets goda filbröd som finns på topplistan, oboy och en del andra godsaker som hon saknat utomlands. Jag längtar efter dej gumman!!

Den annars så skoltrötte sonen får plötsligt nytt liv i närheten av en svets och jobbar tillsammans med kompisar stenhårt för att få sin Partycykel med plats för stor högtalare och 4 man inför brännbollsyran klar. De ska delta med sitt lag Viktväktarna. Jag gör ett litet diskret korstecken och hoppas att skapelsen kommer att hålla. Faktiskt ganska imponerad av man kan göra med en svets - nämligen en dubbelparallelltandem av fyra gammcyklar. Den ungdomen, den ungdomen...

Idag frågade sonen om vi hade några gamla cykelbyxor......som han kunde använda som lagdräkt vid Brännbollsyran. Genom mitt huvud for snabbt en neonsprakande färgkavalkad av en bukett cykelbyxor i gnistrande spandex som jag ägt under 80-talets senare del. Kärt barn har många namn och jag inser att vi idag faktiskt har en del olika benämningar för liknande plagg.

Min salige far skulle helt sonika kallat dem för långkalsonger av varierande längd, medan vi idag benämner dem som pants, tajts, pantalonger eller leggings. Sak samma. Skillnaden är kanske att man idag, tursamt för att inte säja barmhärtigt nog, undviker att skylta med akter och förpartiet och bär mer eller mindre klädsamma plagg utanpå som skyler själva aggregatet och dess vindlande terräng.

På den gamla - mindre goda tiden - kunde man generat åse damer av alla format och åldrar nedhällda i dylika trikåplagg där mycket litet lämnades åt den fantasi man förgäves försökte värja sig emot. Till sonen fick jag meddela att inga kultcykelbyxor finns i gömmorna utan att de för länge sedan fraktas till Myrorna för att saliggöra någon modig nostalgiker.

Vill man leka Broadway på hemmaplan i Sverige i sommar så kan man nappa på www.musikalkollo.se. Min kära svärdotter mfl ligger bakom idén, så man är aningen stolt!!! Känner du att du har övat ett helt liv på någon musikallåt och nu känner att det är dags för ditt 'moment' så passa på tillfället. Om jag anmälde mig så skulle jag nog välja.......There´s no business like showbusiness....eller nåt ur Annie get your gun....eller My fair lady.....eller Teaterbåten. Svårt att välja - men tänk så kul!!

Sitter i skönsoffan hos Daniel o Britta i Ulriksdal och återfår sakta värmen efter dagens kallblåst. Genom pendeltågsfönstret på väg hit från Arlanda iakttog jag den grönskande naturen, ängarna, vitsipporna och de blommande häggarna med en lite rörd känsla i maggropen. Moder natur är väl fantastiskt funtad som nystartar varje vår igen! Hon bryr sig näppeligen om konjunktursvackor, nedskärningar och kriser och tillåter små obstinata vitsippor krokusar och grässtrån att sticka upp även vid husväggarna på den mest nedläggningshotade fabrik.

Det ger en känsla av hopp och en tröstande symbolik i att även om kalla ruggiga perioder kommer då inget växer och mörkret lägger sin tunga filt över människa och natur, även om snö och drivis lamslår ekonomi och konjunktur, så kommer en vår, en ljusning, en hoppfull tid då lust och framtidstro vädrar morgonluft. En tid då hormonerna börjar röra på sig i dödköttet och vattenglitter och solblekt hår väcker sommarlust.

Vi måste försöka hålla ut, hitta sätt att överleva och kanske hitta nya tänkbara infallsvinklar att klara av det. Och kan ju försöka trösta oss med att vi mitt i allt eländet i allafall har en ljusare årstid med sol värme och växtkraft om hörnet.

Att R:s favoritsmeknamn på mej dessutom är ''Tussilago'' väljer jag att ta som en kärleksfull smekning (och försöker bortse från tillägget ''först i diket om våren'' då han skojar om min bilkörningskonst:)

Det är ju ett gammalt ordspråk som jag inte riktigt förstår innebörden i. Här fick jag möjligen lust att göra barnen sällskap i badvattnet.

Vi övervägde för en sekund att ta hem en ny liten hårig bror....

Helgen har gått i matematikens, våndans och emellanåt i uppgivenhetens tecken för skoltrötte sonen som kämpar inför Matte B -prövningen på fredag och är nära att ge upp. Maktlöshet varvat med frustration och uppgivenhet är känslor som väckts. Han behöver massor av hjälp med de svåra ekvationerna och jag kan tyvärr inte ge den konkreta hjälp han efterfrågar. Den ytterst matematikkunnige fadern kunde här verkligen ha kommit väl till pass med coachning, stöd, och kunskap, men lyser med sin tysta frånvaro.

Vad skulle vi ta oss till utan R. Som visserligen lite frustrerat men ändå trofast och enträget bistår med förklaringar och brottas sida vid sida med honom. Frivilligt och utan blodsband. Även om det i dagsläget känns oöverstigligt att klara detta så hoppas, hoppas, hoppas jag att det ska gå vägen och att A får lägga matten bakom sig.

Vi satt några mammor häromdagen i lunchrummet på jobbet och förtäljde den ena sockersöta och tårdrypande historien efter den andra om små husdjur vi haft, och hur vi hanterat deras frånfällen. Det handlade om åldriga och luggslitna tamråttor, kära men övergödda hamstrar och om bortsprungna vandrande pinnar.

Det gick liksom en röd tråd genom samtalet. Vi hade alla hittat olika sätt att tillsammans med våra barn att hantera sorgen av ett älskat djur. Under det gamla paradisäppelträdet på Teg ligger det multnande stoftet av ett gäng hamstrar som gått ur tiden.

Några av dem fick först tillbringa den tjälfrusna årstiden i vår frysbox på en bädd av bomull vackra tygbitar och glitterband i små pappkartonger märkta ''Hägges drömmar''eller Liljeholmens kronljus. De fick därefter - ordentligt inplastade - dela viloläger med köttfärs, broccoli och hjortron i väntan på våren. Vad hälsovårdsnämnden skulle ha sagt om den saken förtäljer inte historien.

Jag skulle gärna för ett ögonblick kastas tillbaka i tiden och bevittna ritualerna, små sånger om kärlek och tal om Nangiala som hölls. Tänk att få återse dem för en stund och höra ljudet av deras små barnaröster stiga mot försommarskyarna upp genom de väldoftande paradisäppelblommorna. Små kors av glasspinnar märkta vår käre ''Korven'' eller ''Smulan'' skuggades av lövverket. Så snart tårarna var torkade skingrades sorgen och ystra barnaskratt fyllde trädgården igen.

Vi enades om att det nog är bra för barn att få skola in sej i det hårda livet genom dessa minisorger och få lära sig att hitta sätt att hedra, hylla och göra avslut.

Speciellt kräsmagad är jag inte, däremot ruggigt rationell... och som ni kanske förstått - kvinna. Jag tror inte det är särskilt ovanligt att vi kvinnor slår flera flugor i en smäll och kombinerar personlig hygien och städning. Naturligtvis menar jag inte att jag skurar toan med tandborsten eller gurglar i blå wc-anka. Det handlar om att skura duschkabinen, golvet, toan i samband med duschning.

Onekligen kanske det skulle kunna te sig intressant ur ett dolda kameran perspektiv för en person med låga krav på underhållning, men det sparar faktiskt både tid och varmvatten. Dessutom slipper man blöta ned sina kläder och skor. Det slog mig dock under själva proceduren att om R mot förmodan skulle prova på att städa badrummet någon gång, så har jag svårt att föreställa mig honom fejande med toalettborsten i högsta hugg i bara Adamsdräkten.

Som småbarnsmamma minns jag hur man febrilt sorterade smutstvätt, gnuggade på fläckar, tömde pepperskorgar och städade tidningskorgen medan man satt på toa, och alltmedan ett gäng ivriga små barnanävar pockade på att bli insläppta. Det tiden är gudskelov förbi och numera kan jag fritt disponera min tid i husets hjärta både gällande städning och annat. Visst är jag en lyckans ost!

Kandelabrarna skumpan och hissmusiken har jag dock rationaliserat bort just i denna SPA-form. De har sin givna plats en annan dag - medan det fortfarande är fint och fräscht därinne.

 

Att stå ensam med vanmakt och frustation är inte lätt. När man gjort det bästa man förmått och ändå inte räckt till och när den som borde ha tagit sin del inte längre låter sig finnas, är det svårt att ta nästa steg.

Daniel fiskar i Vindelälven

Hittar den ena fina bilden efter den andra från den tiden när barnen var små. Här, en alldeles oemotståndlig på Daniel som fiskar i Vindelälven. Men ekvationen går inte ihop!! Det var ju bara typ 10 år sedan och nu är han snart 29! Hur går sånt till?

På bilden:Hole in one. Sandra i en jättegryta i Sörfors.

Funderar lite kring sommar, semester, resor och annat som ska ske under året. Saknar att ha mina barn på vettigt avstånd. Inte för att häcka hos varandra för jämnan, men för att kunna ses nu och då på spontanbasis. Tittar i mitt fotoalbum, ser deras miner och kan liksom i andanom höra deras röster och skratt....

Bella notte - ett av alla mina smeknamn på nummer 3 - Isabelle. Just nu åker lilla stumpert Isabelle ut i världen till Phuket ifrån Arlanda på ett jobb som varar ända fram till påska. Allt gott önskar vi dej. Håll tassarna borta från syltburken i fortsättningen gumman.

Tänk vilket fantastiskt tidevarv att leva i ur teknisk synvinkel. Här - från min tv-fåtölj kan genom att bara klicka på en liten symbol ha ett långt telefonsamtal med syster Ellen i New York via Skype. Det låter som om hon är alldeles intill. Hon berättar om livet i NY, spännande människor och möten - långt ifrån den lantliga lunken i Röbäck. Ser fram emot att åka dit och hälsa på nästa år.

Lika nära inpå tjoar äldste sonen via messenger från Sydamerikas djupaste salmonellareservoar, där de sakta men säkert betar av provkartan av lokala tarmbakterier, och försöker akta sej för tjyvar, banditer och panflöjter med varierande framgång.

Vi hann bli lite oroliga för hans fru Britta som beskrevs som 'genomskinlig' efter helgens toalettrally Ibland kan det nog vara tryggt att ha 'Syster mamma' och 'Doktor pappa' att konsultera när det 'kniper'. Fantastiskt iallafall att kunna få rapporter flera gg i veckan via Resedagboken och Messenger.

Lilla Bella sitter i Götet, vaccinerar sej och väntar på visum för att åka till nya jobbet i Phuket - Thailand. Där ska hon jobba som 'Sports and Activityleader' på nåt stort Fritidsresehotell. Morgonpromenader, vattenpolo och games, varvat med våffelbakning vid poolen. Undra vart dom sportiga generna kommer ifrån plötsligen?? Det måste vara en mutation med tanke på de soffpotatiska arvsanlagen.

Det känns lite extra i mammahjärtat att skicka ut en av 'de små' i stora världen...men jag får försöka komma ihåg att vid hennes ålder hade jag två småbarn och var fru för hela slanten och förberedde min första 'släktjul' med grisfötter, julbak och hela kitet. Hon är nog större än vad jag tror och förresten - så här på hösten så far dom ju sin kos - flyttfåglarna.

Ett gammalt Vindelgranselskt talesätt när det skett nått nytt.

Har snart sorterat lådorna med ungarnas saker klart. 4 stora lådor med diverse teckningar leksaker och gosedjur. Ringde till döttrarna i Gbg för att få hjälp att identifiera den suspekta samlingen mer eller mindre luggslitna gosedjur. Mina beskrivningar av deras utseende var uppenbarligen väldigt roliga för det skrattades en hel del. Det kunde låta tex så här: Enögd deprimerad turkos enhörning eller möjligen dinosaurie i gula hängslebyxor med texten Mimmi, svarta fötter och blank röd nos. Innan identifieringen var klar låg enbart ett par anonyma typer kvar, däribland en lätt skelögd brun frotteuggla med kardborrevingar Dessa överblivna två klassificerades slutligen som typiska barnensdagvinster och får gå oavkortat till Myrorna.

R håller på med ännu ett ljusskyggt projekt. Han försöker omvandla en skabbig gammal Kabe till ett funktionellt flygbåtsgarage. Jag är skeptisk. Gården är täckt med husvagnsplymåer, masonite och bråte. I wish him luck, morrar en aning hotfullt angående rathögen på gården och lyckas utverka ett löfte om ett snart besök på tippen. Hyser en ond föraning om att allt kommer att hinna snöa över annars.

Lösningen verkar bli att jag blir illa tvungen att ha en fullastad släp med mej till jobbet imorgon. Gode Gud låt mej hitta en parkering så jag inte behöver backa! Please!!

Flitens lampa lyser här hemma och jag går igenom och slänger en del, skänker bort en massa och sparar allt för mycket. Hittade idag två av mina barndomsböcker: Fem och hundtjuvarna, och Radiospionerna. Det blir till att läsa ikväll - och bli nostalgisk innan jag beslutar om dom blir kvar i bokhyllan eller hamnar i Myrlådan.

Går igenom barnens böcker, tidningar gosedjur och hittar de mest fantastiska teckningar och alster från deras skol och dagistid.

Bland annat en dikt som Isabelle (nr3) skrev när hon var 9 år 1996.

Isabelle föddes 1987 när storasyskonen var 5 och 7 år och blev genast prinsessan på ärten med sina guldlockar. Vår lilla primadonna absoluta.

Strålkastarljuset riktades dock 3 år senare på den sprillans nye lillebror Alexander lintott, vilket kanske kan förklara känslan i Bellas lilla förpubertetshjärta.

Uppenbarligen upplevde hon mellanbarnets osynlighet, mellan sina "lastgamla" storasyskon och sin omhuldade lillebror när hon skrev denna dikt, fast vi föräldrar tyckte förstås att vi var rättvisa och älskade alla barnen lika mycket.

Ska man skratta eller gråta? Läs och begrunda:

Vad är meningen med att leva!

Min storasyster är snart död!
Min lillebror är som nybakat bröd!
Men Jag - Jag är mittemellan....
och det dom får - får jag sällan...

Isabelle 9 år


Älskade lilla gumman Isabelle - Hoppas det går bra där borta på Cypern med jobbet och att ditt liv är fyllt av mening och kärlek!

Kram från Mamma

Till mina döttrar Sandra och Isabelle, då 11 resp 5 år

Till mina kära döttrar båda
som snart skall vuxenvärlden nå
Som vän och Mor jag vill er råda -
om sånt som ni kan stöta på.

Ni rena blad där ingen hunnit skriva -
där ingen penna ännu skrivit fel
Som blomsterknoppar efter vinterns driva
som orörd frukt - så fin och hel

Visst önskar jag - som mången ängslig Mamma
att vägen ska bli slät och lätt att gå
Men mitt förnuft det vill ej alls detsamma -
Det vill att målet trots allt slit blir värt att nå.

I era ögon - själens klara speglar
man kan ej ännu skönja något svek.
Men flickor, när man ut i livet seglar
förstår man snart att det är ingen lek.

Ni kommer säkert mången gång att såras,
att känna sorg och ilska i ert liv.
Men när av bitterhet och gråt ögat vill tåras
Håll blicken högt - Ta inte utan giv!

Visst finns det mycket som är underligt i världen,
sånt som är orättvist och hopplöst att förstå.
Slås inte ned av vanmakt under färden
Gör nånting åt det - stå ej blott och titta på.

Var stolt och ödmjuk - bådadera
Låt hjärtats dörr jämt stå på glänt
Så sol och luft kan cirkulera
och vädra ut det som är skämt.

Men akta er mest för cynismen,
den kväver lust och växer ofta fast
Släpp aldrig in den , då finns risken
att ni får släpa jämt på denna tunga last

Snart kommer kärlek att uppfylla era väsen
Ge den stort rum och njut av denna kraft
Men känn efter först - var gärna lite kräsen
innan ni njuter sötman i dess saft

Stå stadigt upp, med fötterna på jorden
då är det liten risk för något fall
Låt tungan vara våg åt orden
Stå alltid för ditt ord - Stå pall!

I era ögon - själens klara spegel
finns självförtroende och hopp
Vad ni är vackra - låt ej modenyckers segel
förkväva stolthet för din egen kropp.

Läs varje dag - en snutt, om inte mera.
Låt ordens vingar sluta er i famn.
Bli aldrig stor och sluta fantisera
Lär allt om Himmel Hav och Land

Låt aldrig stressens klo er fånga,
allt har sin tid, sin egen stund
Dagarna blir aldrig nånsin långa
om du har roligt - klockan den är rund.

Vad mer vill jag ha sagt som gäller kvinnor?
Er framtid är i egna händer lagd!
Jag önskar att vi sedan blir väninnor -
en underbar och rolig pakt.

Jag önskar lycka till i Livet
Att Fria Starka ni ska gå
Jag finns hos er för alltid - det är givet
Jag älskar er SÅ, båda två


Från Mamma Gunnel 1992